Svensk konservatism som ständig förlust? Moderaterna som misslyckat parti?

Idag kan man tala om ett konservativt block i svensk politik. Sedan 2010-talet kan man till och med tala om en ny politisk era utmärkt av Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen, avslutet för socialdemokratisk dominans som parti och självklart val för arbetarklassen, den ökade betydelsen av politiska frågor som brottslighet och invandring, och framförallt SD - ett på flera sätt konservativt alternativ och ett parti som lär ha minister-poster i nästa Tidö-regering.

Men denna tråd handlar mycket om historia. Och där är det ett faktum att konservatism förlorat på den intellektuella arenan - inom kultur, offentlig debatt och forskning - sedan andra världskriget och sedan 1968.

Man kan nämna andra världskriget som en vattendelare som på ett propaganda-artat sätt ogiltigförklarade konservativt tänkande. Och intoleransen från 1968-vänstern är relevant. Men varför har dessa förändringar varit så inflytelserika i Sverige? Och vilka fler förklaringar till förlusten för konservatism? (Frågorna hör ihop, men jag ser den andra som mer intressant - inte lika mycket diskuterad).

Moderaterna har i sin tur förlorat både utifrån sin konservativa politik - partiet grundades som centrerat kring monarkin, statskyrkan och militären har sett dessa institutioner bli mindre konservativa i varierande utsträckning. Kan man peka ut någon lyckad moderat reform av konservativ natur som varit icke-ekonomisk till sin natur? Och även om det är möjligt är det värt en fundering över varför Sverige hade en sådan socialdemokratisk dominans från 1932 fram till 2010-talet (av olika skäl anser jag att valet 2006 hade tydliga aspekter som anknyter till resten av åren sedan 1932)? När borgarna vann makten var det med Centerpartiet som ledande parti - å ena sidan en representant för en mer folklig svensk konservatism; men framförallt ett parti som hade med sig mycket av folkviljan i viktiga frågor, och visionerna från deras ungdomsförbund, de så kallade Åsa Nisse-marxisterna, var en isåfall mycket excentrisk konservatism; friskt blandad med hippie-tendenser.

Men Moderaterna har misslyckats även som nyliberalt parti. Inte i samma utsträckning som med konservatism - näringslivet har finansierat liberal opinionsbildning (jämför med frånvaron av konservativ sedan 1968) och detta näringsliv som Moderaterna varit så förbundet med är även per definition icke-socialistisk maktfaktor. Man kan dessutom fundera över Socialdemokraternas egen vandring högerut under slutet av 1900-talet.

Men som parti betraktat har Moderaterna haft svårt att vinna regeringsmakten, förlorat massor med politiska strider medan den svenska välfärdsstaten skapades, misslyckats med att ses som ett sant folkligt parti, och så vidare.

Min egen främsta tes är att konservatism och framförallt Moderaterna inte matchat den svenska folksjälen och svensk nationalkaraktär.

Men jag ska skriva mer i ämnet. Startar dock tråden med dessa frågor:

1) Är denna beskrivning av Moderaterna och de konservativa korrekt?

2) Varför har de misslyckats och förlorat så många politiska strider?

3) Hur ser framtiden ut för Moderaterna, framförallt ur konservativt perspektiv?

"Min egen främsta tes är att konservatism och framförallt Moderaterna inte matchat den svenska folksjälen och svensk nationalkaraktär."

Jag håller nästan med - men det var också därför först Bohman förvandlade högern till småföretagarnas parti, och senare Reinfeldt valde nyliberala (hellre än nationalistiska) vägar. Det gäller att locka till sig väljare från socialdemokraterna (inte stjäla väljare från folkpartiet). Den stora vinsten för svensk konservatism liknade den som Thatcher skapade i England - att de som ägde villor och bostadsrätter blev rikare (och därmed förlorade på fortsatt höga skatter). Dom som får det bättre vill helt naturligt inte förlora sina förbättringar.

Det har inte funnits något traditionellt konservativt riksdagsparti sedan år 1969 då partiledare Ynkve H0lmberg döpte om Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. Detta efter rädsla för Parisvåren 1968 där kommunisterna hade byst med studenter och några få arbetare som stafflifiguranter och förklarade att högern och konservatismen var fascistisk.

Att den svenska högern till och med bytte namn och kröp som en rädd, våt hund in under den röda mattan visar att ingen ideologi fanns i partiet. Ingen värderingsgrund, Ingen historisk förankring. Ingen tilltro till kristendomen som kulturell kraft.

Högern, hade blivit en stödgumma för Näringslivet och storkapitalet och var nere i 11 procent i väljarstöd.

Nu var världen socialistisk, i sämre fall kommunistisk och i bästa fall vänsterliberal.

Sveriges nye statsminister år 1969, kamrat Olof P (s) gick snart i fackeltåg med Nordvietnams ambassadör för Viet Cong som med massivt stöd från Moskva höll på ge "det imperialisiska Amerika" smisk. Statsminister Olof togs emot som hjälte i Havanna och frotterade sig med Fidel. Efter Chile 1973 tog Sverige emot alla kommunister som hade begått vidrigheter - utan frågor. Jänkare som deserterat från 'Nam tog bara Sverige emot i Europa. Andra länder bara draftade.

Det var nu 1970-tal och Högern, fanns inte längre i Sverige. Stora Centern under Tobbe Fäll Din och lilla Folkpartiet under Perre ALmarck vann valet 1976 på motständet mot kärnkraften och på att Olof blivit dryg i debatter. Moderaternas Gösta Boman tonades ned så gott det gick och fick finanstaburetten i en tid när det sågs som sömnigt och som Gunnar Sträng (s). Näringslivet vann, vanligt folk såg inte Moderaterna som ett parti att rösta på annat än på Ö-malm, Djursholm och bland industritoppar.

De enda partierna i Sverige som är konservativa är SD och MP.

.
.
Det var bättre på amiral Lindmans tid! Den svenska HÖGERN!

https://www.google.com/search?sca_esv=d0fa25ced5188e1a&sxsrf=APpeQnvKhP7e TfrjjJGRgAyMcVdTEbpgWQ:1791648071086&udm=vids&fbs= ABfTbFUyxjQn9bne4DuflY2dNqqKpciNlO8bVadYkcA6KsHR4I WkUe9Cc3he0EZExoTEgYRSa3Rd2-b6lM0T6zEaUCHnBRzC yn-pLGN9JZSL95ixVaITTv4y-9betWLy4I9m3sCIyJTSpENETVGR2PEcE0jjwgSzShk4Zl6fpkZ AO6pqACsQYojnQ4xpSLRRvLQK weZGRNcf&q=arvid+lindman+70+%C3%A5r&sa=X&ved=2ahUK EwiErtuW6a-XAxWvTlUIHdCNIRoQtKgLegQIGBAB&biw=1098&bih=551&dpr =1.75#fpstate=ive&vld=cid:d6fd9891,vid:bOhIfBLTcJg ,st:0

Man har ej haft börda för de antagelser man gjort.

Konservatismen har väl inom M i ganska hög grad fått ge vika för liberalism. Jag skulle inte säga att man förlorar alltid. Socialismen som ideologi står väl svagare än någonsin. Jag antar att man inom V fortfarande i någon mån pratar om socialistisk teori, men partiledningen verkar inte särskilt ideologisk alls. Socialdemokraterna har ingen socialistisk ådra alls längre. En ljummen socialliberalism härskar inom ledningen. S finns väl i princip bara till idag för att fungera som en karriärväg.

Konservatism finns väl i två former. En anglosaxisk variant som utgår från Burke. Den har väl ändå fått ganska stort genomslag. Sedan finns den kontinentala konservatismen som Joseph de Maistre var en exponent för. Den typen av konservatism har typ helt dött ut.

Vad grundar du detta på?

Jag instämmer - nyliberalism och förstärkt kapitalism har tagit över mycket i det svenska samhället sedan 1980-talet och framåt men mitt intryck är att detta är ett utslag av en allmän utveckling (liberal och inte konservativ) som inte bottnar i M i någon större utsträckning - men jag antar att man kan se det som en indirekt seger.

Vi lever i märkliga politiska tider. Det bästa vore om den nyliberala utvecklingen kunde avbrytas med en politik mer inriktad på allmän välfärd och ekonomisk rättvisa (Sverigedemokraternas anpassning till övrig höger är i sammanhanget förståeligt sett till möjligheterna att få igenom sin politik på andra områden; men det är en sorglig utveckling likaväl) och även om man kanske kan hysa vissa om än svaga förhoppningar om S håller jag med din analys att även de vandrat högerut.

Det närmande som skett mellan SD och näringslivet är ett erkännande av SD som parti, en medvetenhet om dess folklig stöd, ett tecken utöver Tidö-samarbetet att partiet blivit mer accepterat varav det öppnas dörrar för partiet att uppnå sina politiska visioner. Men ett parti som SD - som kallar sig socialkonservativt och har mycket stöd inom LO-kollektivet bör välja annat än nyliberal ekonomisk politik. En del av vad jag ser som misslyckandet för M och konservativa i att anknyta till den svenska folk-själen är att hela politiska visionen om folkhemmet togs från Rudolf Kjellén och blev socialdemokratiskt - plus att även svensk nationalism knöts till socialdemokratin.

SD - som folkligt, nationalistiskt, förhoppningsvis konservativt parti, med en betoning på kamp och samhällsomvandling istället för att vara stelbent etablissemangs-höger, är en väg framåt. Och i dessa tider av GAL-TAN, eller vad man vill kalla den uppdelning och det konfliktområdet, är det än mer politiskt föränderliga tider vi lever i.

Bohman hade förvisso en viss folklig framtoning, mest i bilden av honom som skärgårds-gubbe. Jag har ingen koll på hur han försökte göra Moderaterna till ett småföretagare-parti men man kan möjligen se det som ett sätt att ge partiet en mer frihetlig framtoning; sedemera förstärkt av 1980-talets nyliberala vindar. Nyliberalism som opposition mot den svenska välfärdsstaten.

Man kan se någonting liknande i försöken av Bo Lundgren och Carl Bildt att framställa sitt parti som någon slags frihetsrörelse emot ett nytt sorts klass-samhällen. Mina källor till denna bild av image-skapande och retorik är intervju-boken med Göran Persson (titel: Aldrig ensam, alltid ensam) och Anita Krantz illa skrivet och egentligen intellektuellt tunna bok om Reinfeldt; men hon är journalist och visade i hur Bo Lundgren (innan den totala val-förlust som blivit hans eftermäle) försökte skapa en medial bild av sig som frihetskämpe. Göran Persson är en partisk källa men han kan retorik och politisk debatt och därmed kan man ha tillit för hans beskrivning av hur Bildt debatterat (om inte annat handlade det trots allt om tv-debatter säkerligen sedda av miljoner).

Reinfeldt var nog i grunden mer liberal än konservativ, om än att han styrde pragmatiskt och vann sina val på sakliga politiska grunder istället för eldig ideologisk retorik. Jag ser dock hans valvinst 2006 som en del av eran med socialdemokratisk hegemoni; han tvingades gå mot mitten, svika en del av det vanliga moderata, förlita sig på missnöje med Göran Persson; för att kunna vinna valet. Därtill var detta fortfarande under den era då Socialdemokraterna kunde räkna med minst 40 % av rösterna utan minsta tveksamhet.

Thatcher var en stark och betydande politisk gestalt även om det är svårt att ha personlig sympati med henne. Hon bröt 1970-talets socialistiska stagnation men förde också Tories i en ohejdad kapitalistisk riktning. Att prioritera individens ägande av sin egen egendom (flummig formulering men den får vara) kan dock kallas klassiskt konservativ och även politiskt klokt i en taktisk bemärkelse. Ett samhälle av människor som äger sina bostäder är ett mer konservativt sådant.

PI -> Partier & partipolitik

Strix/Mod

SD kallar sig själva för socialkonservativa så det är väl inte mycket orda om.
MP är miljökonservativa, en grundtes för hela deras politik är IPCC. IPCC ser 1850-talet nivåer för CO2 som en nödvändighet. Deras mål är alltså att komma till baka till 1850-talets nivåer för miljöpåverkan. Då fanns inte heller någon kärnkraft och energin kom från vindmöllor även om det inte genererade el.
Inte heller tycks de förstå att samhället idag är byggt kring energi. Deras politik är därför fundamentalt konservativ. Tillämpa samma metodik för socialkonservativa och det skulle bli ganska stort ramaskri om de skulle lägga fram ett förslag om att individer tillhörande främmande sociala grupperingar skulle minska till 1850-talets nivåer.

Moderaterna är väl i en svår balansgång.
De ska representera de få procent i Sverige som sitter på de största förmögenheterna, men de är så få till antalet så deras röster räcker inte för att hålla Moderaterna kvar i riksdagen. Då måste de bredda sig och här uppstår första paradoxen. Det blir svårt att se till att de redan stormrika blir ännu rikare samtidigt som man ska ge sken av att många fler kan blir "rikare" av att rösta på Moderaterna.
När det kommer till att äga sitt boende så är det mycket bra, men de flesta äger inte sitt boende. De har banklån och är skuldsatt långt upp över öronen.
Vilket gör dem fullständigt livegna i det ekorrhjul som de "tvingas" springa i.