Svensk konservatism som ständig förlust? Moderaterna som misslyckat parti?

Jag instämmer i detta. Högern hade ingen idémässig motståndskraft eller kulturell närvaro. Man bör dock lägga till faktumet att partiet konsekvent motsatte sig varje reform som skapade det svenska välfärdssamhället. Kombinera detta med bindningen till näringslivet och den nyliberala idé-injektionen på 1980-talet och den enda konservativa politik som kvarstod var om något en bindning till militären (och då skedde ändå sedemera nedrustning under partipolitisk konsensus, redan innan Reinfeldt närmast symboliskt avskedade Odenberg som försvarsminister år 2006).

Vad mycket handlar om är att Moderaterna saknat en vision som tilltalat svenska folket. En del resonerar om bandet mellan Socialdemokraterna och folket som en utveckling av en allians mellan kungamakten och folket emot adeln (säg vad man vill om Gustav Vasa som Machiavelli-läsande tyrann - men hade vi haft en svensk nationalstat utan honom?).

Det är inget fel med att ett samhälle har en styrande elit. Man kan tänka sig andra visioner (av den typ tidigare nämnda Centerpartiets ungdomsförbund, hippie-rörelsen i USA och de mest utopiskt drömmande socialisterna förespråkat) men trots det sympatiska man kan finna i detta måste en stat med flera miljoner i befolkning, önskan om utveckling och förbättring, existerande i en värld med militära hot - alltså, Sverige under 1900-talet - ha en styrande elit. Moderaterna i Sverige grundades med en tro på sin elit, men det visade sig att socialdemokratin kunde frambringa politiker med fullt tillräcklig kompetens. Kombinera detta med den svenska betoningen på jämlikhet och den svenska formen av individualism och Moderaternas konservatism kunde inte förenas med den svenska folksjälen. Den svenska ingenjörsandan, modernitetssträvan, frikyrkligheten och önskan om individuellt oberoende gjorde även statskyrkan irrelevant.

Och strävan efter modern utveckling hänger ihop med svensk konservatism som ett misslyckande. De kapitalister som var en del av högerns ledning från början kunde vara traditionella i sin politik men pro-modern i allt kopplat till ekonomisk utveckling. Och under hela 1900-talet bidrog de som sagt inte till den välfärdsstat som hade betydande folkligt stöd. Man kan verkligen konstatera att det är naturligt att svenska folket avvisade en ideologi och ett parti knutet till en överklass med överdrivna anspråk, representanter för en traditionell ordning som det krävdes frigörelse ifrån, helt inne på ekonomisk vinning men oförmögen till nationellt ansvar.

Och militären blev en representant för nationellt oberoende, en samlande kraft i och med lumpen som allmänt fenomen och Socialdemokraterna som en gång varit hätsk motståndare lyckades förena militären med sitt samhällsbygge.

Man kan förklara det med att Moderaterna var i otakt med tidsandan. Men det är ett till viss del ett eget val - en framgångsrik politik måste kunna tala till folket utifrån rådande läge. Och när tidsandan gick ifrån Herbert Tingsten som dominerande debattör men principiellt för fri debatt till att bli 1968 och dess offensiv och sedan kontroll stod svensk konservatism som många konstaterat försvarslös. Varför? Kanske:

1) Begåvningar åt de konservativa hållet valde bort kultur- och forskningsområdet för det näringsliv som välkomnade dem mer. Ett avvisande av denna teorin är det enkla faktumet att den begåvning som matchar näringslivet inte är densamma som den som matchar kultur och liknande området; varför så få svenska konservativa inom den sfären?

2) Bildning byggdes upp inom bland annat folkrörelser under 1900-talets första halva samt genom oberoende läsning och debatt under hela 1968-epoken. Borgerligheten hade inte bevarat liknande institutioner och övertygelser eller samma strävan efter samhällsanalys. Utan någon sådan grund kunde de inte formulera ett motstånd.

3) Konservativa valde att tyst anpassa sig; bevara sina värderingar men inte ta striden.

4) Hela kulturvärlden och den offentliga debatten hade redan organiskt utvecklats mot icke-konservatism. Litterärt sett blev arbetarlitteraturen närmast litterär kanon och den Strindberg som kom att minnas blev författarens socialistiska jag istället för det högerradikala. Liberaler kunde lättare anknyta till allt ovannämnda - nationalkaraktär, tidsanda, och så vidare än konservativa - varav de utkonkurrerade och bekämpade de konservativa på den borgerliga sidan. Man kan peka på Dagens Nyheters dominerande ställning, prestige i att liberaler nådde högre framgångar inom även nationalekonomisk forskning och att liberalerna ville riva ned borgerlighetens traditionella strukturer (som jag själv är skeptisk till men idag är ersatt av politiska korrekthet som social konformistisk kraft) sett till klass-samhälle och liknande.

En konservatism utan kultur är ingenting. I min mening är värderingar och kultur viktigare än exakt ekonomisk modell - så länge denna modell inte är för extrem. En konservatism som inte representerar nationen utan en snäv sektion av övre sociala klasser samt företagsvärlden kan inte heller bidra till ett samhälle med sann ekonomisk rättvisa.


Exakt - Moderaterna har misslyckats gällande folklighet. Under 1970-talet kunde Centerpartiet representera en svensk icke-socialistisk folklig anda: kritiken mot det modern-teknologiska samhället matchade känslan hos många och kan ses som en konservatism á la Tolkiens Fylke - en fri landsbygd utan direkt övre makthavare - medan Moderaterna var för fast vid till näringslivet och tvingades till politiska krumbukter bara för att hålla ihop borgerligheten och förhoppningen om icke-socialistiskt styre. Centerpartiet hade även en tradition som representant för en sturig individualism lika skeptisk mot storföretag som stat - låt oss kalla det Vilhelm Moberg-draget i den svenska själen. Och i den mån traditionell kristen moral var en kraft var den mer levande inom svensk landsbygd än den döende statskyrkan; den sistnämnda överlevande som institution mest av tradition, ingen formare av värderingar - inte ens för en överklass-moderat som var trogen medlem av någon församling.

SD har i alla fall lyckats överta en del av den folklighet som varit socialdemokratisk. En konservativ SD-M-KD-allians är inget dött alternativ. Kanske kan man nå någon slags jämnvikt i ekonomisk politik - inte endast höger-lutande. Vem vet hur kulturen kan utvecklas även om jag är skeptisk till frambringande av konservativa och nationalister inom kreativa yrken - de behövs och ideologierna behöver inte vara ett hinder för en kreativ personlighet, men det är då del av den kulturkamp som måste föras; som Sverigedemokraterna vill och Moderaterna inte kunde föra.

skulle nog säga att M (och L och C) bara är höger inte konservativa.

Ser bara SD och möjligtvis KD som konservativa.

Just ny har vi haft en allians mellan borgliga eller vanliga ekonomihöger (M+L+KD)
och konservativa (SD)

Jag ser nog genuina skäl att kalla hela Tidö-alliansen (med undantag för det meningslösa Liberalerna) för konservativ. Om inte annat har SD satt tonen för invandringspolitik och dagens KD är mer konservativ än det Alf Svensson-KD som inte visste om de var höger eller vänster och mest visade ville visa någon slags kristen välvilja. M är sedan årtionden förvisso hyfsat nyliberal i ren politik och faktumet att höginkomsttagare och liknande figur röstar på dem; "ekonomi-höger" låter lite icke-ideologiskt, styras av plånboken istället läsning av en liberal filosof; men i betydelsen höger-politik i ekonomiska frågor kan man väl säga att M fortsatt representera den väl.

I grund och botten har Tidö-partiet fungerat bra och även om man kan se konturer av din beskrivning av ideologi-samarbete är det åtminstone en rättvis uppdelning i nyliberal ekonomi å ena sidan och konservatism inom andra områden. Tidö kan i alla fall bli ett konservativt block - till och med SD som innehavare av statsminister-posten. Kanske inget ultimat alternativ för svensk konservatism men långt ifrån en ideologisk katastrof. Om M vill bibehålla sin ledande roll måste konservatism bli starkare än liberalism inom partiet - there is no going back; denna politiska era har börjat - en ekonomiskt sinnad höger är i allians med ett nationalistiskt parti som lyckats få även Magdalena Andersson tala om "Sverige" hela tiden; ett retoriskt grepp som om det varit sagt av tidigare S-ledare nog mest vara deskriptiv. Hela blocken är i skiftning, väljarna är mer auktoritära åt både vänster och höger, den höger som mest var pro-kapitalism på grund av egenintresse har börjat acceptera SD. Svenska renodlade liberaler får väl gå till C eller till och med S.