Konservatism och nationalism?

Öppen diskussion om relationen mellan konservatism och nationalism. Ideologiskt, historiskt, partipolitiskt och så vidare. Rent allmänt kan man väl säga att nationalism varit sammanlänkat med flera olika ideologier och olika stater i olika lägen. Gällande just konservatism öppnar jag tråden med följande frågor:

1) Hur centralt är nationen för konservatism?

Oberoende nationalstatens ursprung och i vilken mån nationen är en organisk enhet med sin grund i historia, kultur och så vidare eller en politisk skapelse kan man väl konstatera att nationen blivit en gemenskap och institution av den sort som en konservativ borde vilja bevara? Å andra sidan kan man föreställa sig en konservatism av brittisk typ - där det brittiska imperiet ska bevaras; ett politiskt ställningstagande som i alla fall utesluter en principiell och ideologisk hållning om nationalism som ideal på ett globalt plan. Nationalism är kanske inte heller rätt väg för alla länder, alla epoker.

2) Kan konservatism förenas med någon slags strävan och politisk vision om EU eller annan politisk europeisk gemenskap som rätt väg?

Man kan invända att EU är ett projekt skapat uppifrån - men man kan också tänka på att konservatism en gång sammanföll med mångetniska imperium, kunglig makt och liknande; tydligen kan en konservativ välja en annan samhällsordning än den baserad på en nation.

3) Hur ska man se på den politisk allians som i flera länder uppstått mellan etablerade ledande högerpartier av modern konservativ karaktär och nationalistiska och högerpopulistiska partier?

Alliansen har onekligen lett till mer restriktiv invandringspolitik i flera länder och även fört partier av de två typerna närmare varandra (som i hur SD sorgligt nog blivit mer höger i frågor om ekonomi och välfärd). Skillnaden mellan respektive väljarkår när det kommer till socioekonomisk karaktär är även intressant. Man kan se ideologiska kopplingar i flera politiska frågor mellan konservatism och dagens västerländska nationalism men sant nationalistiska partier har en mer radikal agenda - man kan säga att de se mer kamp-elementet i de för i alla fall mig avgörande frågorna om nation, kultur och civilisation.

4) Hur viktigt är den nationella faktorn - förenas konservatism och nationalism lättare i vissa länder än andra?

En konservativ bör ta det i beaktande. En nationalist också för den delen - kanske än mer. Jag har bättre koll på amerikansk, brittisk och svensk politik än läget i det kontinentala Europa men måste säga att jag finner Front National (de har väl bytt namn nu) fascinerande i hur deras nationalism främst varit ihopkopplad med konservatism men även fått liberala drag.

5) Rent allmänt - hur ska en konservativ se på begrepp som nation, nationalkaraktär, etnicitet, invandring, assimilation, mångkultur och så vidare?

Jag är medveten om att det jag kallar konservativa partier kanske inte är berättigade den etiketten utifrån ett mer snävt filosofiskt perspektiv.Partier som Moderaterna och Tories kan kanske snarare ses som en slags liberal-konservativ fusion förenad av pro-kapitalism. Jag minns den intressanta diskussionen i min tråd om konservativa politiker - och det vore intressant med ett konservativt perspektiv på nationalism som avviker från min inkluderande definition av konservatism som begrepp. Men diskussionen är öppen gällande flera olika sätt att definiera konservativ ideologi, benämna partier som konservativa, och så vidare.

Jag skriver om nationalism men i sammanhanget kan man även fundera över den högerradikalism med djupare fokus på region och civilisation.

1) Konservatism är rimligen förenad med nationen. Så kan man diskutera denna nation. Jag är skåning, jag är inte svensk. Svensk nationalstat är rimligen skandinavisk, men inte självklar inom rådande gränser.
¨
Inte ens chans i helvete att jag hyllar Karl XI eller Karl X

2) Jag är europe som jag är skandinav. Jag ser mängder av praktiska motsättningar, men jag är fribrytare.

Bättre vore att ha parlamentet i Bryssel, och jobba mot det, än att gå via Stockholm till Bryssel
Våga vägra Stockholm!

3) Sverige brukar stå utanför kontinentalt tjafs. Man ser det oftast som skrämmande och hotfult. Tror inte det får genomslag.

4. Ju tryggare man står, ju mindre viktig är nationalismen. Så.. nu... paradoxala är nog att globalismen leder till nationalismen....

Det sista stycket var menad som en diskussion över denna diskussion och inte ett svar på trådens femte frågeställning.

Decentralisering inom kemikalie- och undersökningskemikalier tillåtna lagföringsmässit, och så mera barnafödsel, fler arvsexperiment.

Man kan tänka sig två utgångspunkter. Att bevara samhället är bättre än att förändra det. Nationen är det viktigaste i samhället. Dessa tankeideologier är besläktade och inte alls diametrala motsatser. Dom har missnöjet med multikulturell invandring gemensam. Nyliberalismen har ändå blivit en del av en modern konservatism därför att finanseliterna står nära överklasserna (moderaterna är delvis ett sånt parti) - och nyliberalism skapar ekonomiskt överflöd bättre än dom övriga ekonomiska modellerna.

Konservatismens målgrupp är oftast överklassen (med en viss individualism). Nationalismens målgrupp är då arbetarklassen (med en kollektivism). Dom rikare har mer att förlora på samhällsförändringar och dom mindre rika har mer att vinna på förändringar. Medelklassen hamnade under 1900-talet någonstans mittemellan. När medelklasserna blir hobbykapitalister via bostadsförmögenheter och aktieinvesteringar, så uppstår en nisch för radikal nationalism inom den ickesocialistiska delen av arbetarklassen - hyrestagare utan aktiepengar (Trumpismen i USA är delvis så).

Menar du att alltså att överklassen inte kan vara nationalister? Det kan de visst.

Jodå, det kan dom visst - det håller jag med om. Men jag tänkte mer på hur dom politiska ledarna kan resonera annorlunda när dom vill värva anhängare.

Nationalister brukar säga att eliten vill krossa medelklassen. De vill beröva oss från möjligheten att ha aktier och så vidare. Bekattningar av rika drabbar medelklass och vanlig överklass mer än vad det drabbar Bill Gates och Wallenberg.

Överklassen kan vara nationalister, men påfallande ofta är den inte det. Vi har sett sedan åtminstone sedan medeltiden, att överklassen (/adeln/högre borgerskapet) snarare är transnationell. Man äger över gränserna, man gifter sig över gränserna och man handlar över gränserna. Man identifierar sig därmed i samhällets överskikt mera med personer/släkter i andra länder som befinner sig på samma sociala nivå, än med personer/grupper i det egna landet. Det är när denna identifikation börjar förändra sig under 1400-talet, som Sverige får sitt första nationella uppvaknande och unionen med Danmark tar slut, efter många års krig. När en Sten Sture söker stöd hos sina landsmän för att driva ut danskarna, och reglera de tyska köpmännens makt i städerna, och efter hand går i opposition mot det importerande fogdeväldet.

Överklassen kan också kosta på sig att vara progressiv i olika avseenden, och på sätt som hotar det bestående, vilket både kan sägas utgöras av nationen och av institutioner, värden etc.

Du talar historiskt och där har du rätt. Svensk högadel talade franska under en period. Men idag har skillnaderna förstås jämnats ut enormt. Är Bengt, 64, som flyttar till Thailand och där driver ett småföretag med sin thailändska fru en överklass automatiskt enligt dig?

Nej, inte alls. Småborgerlig, skulle jag säga. Förmodligen både med svenska och thailändska mått mätt.

Det är förstås litet varierande vad som kan anses konstituera en överklass, i varje samhälle och i varje tid. Det kan vara utbildningsnivå, ekonomisk kapacitet, politisk position etc. I Sverige har utbildningsnivå blivit allt mindre viktigt för klassanalysen, emedan det är så lätt att få tillgång till även högre utbildning numera. Om vi backar till 1950-talet, så kunde det räcka med studentexamen, eller åtminstone en fil kand-examen, för att betraktas som överklass. Där är vi inte längre, på grund av en aktiv utbildningspolitik att göra högre utbildning allt mindre lönsamt, både socialt och ekonomiskt.

Har börjat på detta inlägg några gånger senaste dagarna, men nojor (mest om trådens första svar från annan debattör) och brister i trådens inledande stil (svaren på mina frågeställningarna var endast menad som diskussions-öppnare) ledde mig till att placera den i whatever-misslyckad-tråd-från-min-sida-kategorin. Jag har skrivit en del på Flashback senaste tiden och till viss del handlar det om att i all ödmjukhet försöka föra samman liberalism med högerradikalism. Därtill är konservatism en intressant ideologi.

Som misslyckad tråd kändes denna rätt att överge, men den kanske kan få liv igen - om än utifrån en bred definition av konservatism; felaktighet med en sådan pass bred definition har diskuterats tidigare, men möjligen har en diskussion om vad som är "äkta konservatism" relevans även för detta ämne.


Det är en kanske en brist med tråden - kopplingen mellan konservatism och nationalism känns uppenbar. Om en konservativ inte vill bevara sin nation - vad finns då att bevara? Det är en på sitt sätt vemodig reflektion men fångar också kärnan i släktskapet mellan dessa ideologier. En konservativ anledning att tro på nationen. Varför nationalister oftast är konservativa har ingen sådan enkel förklaring. Men konservatism erbjuder sätt att stärka nationell sammanhållning. Den mest fientliga attacken mot sig får nationalister från vänstern medan etablerad höger (i någon mån konservativa) valt att alliera sig med nationalister. Och gällande för kanske båda: den som har känsla för nation har säkerligen också känsla för tradition.

Möjlig konflikt mellan nationalism och konservatism är svårare att analysera, mycket beroende på de flera olika former som finns av ideologierna. Man kan tala om olika väljargrupper (öppnar dock upp för en koalition socioekonomiskt bred nog för att nå regeringsmakten), skillnader i ideologisk glöd eller ens pro-europeisk övertygelse i frågor om invandring, och liknande.

Jag svarar kanske på din tanke om skånsk nationalism någon annan dag.

Intressant tanke - detta vill jag höra mer om.