Konservatism och nationalism?

Mycket relevant tanke. Konservatism kommer ideologiskt ungefär 70-80 år före nationalism. Det innebär som alltid att det som skett innan i minnet påverkar det som sker efteråt - men det som skett sist påverkar inte det som hänt först. Konservatismen från slutet på 1700-talet är alltså med i närtiden när nya nationalstater bildas på 1860-talet - vilket ännu längre fram under 1900-talet skapar en nationell politik som vill vara annorlunda än den gamla konservatismen. Varken Hitler eller Mussolini var exempelvis intresserade av adelns privilegier.

Nationalism är inte ett fenomen som saknar historiska rötter men visst blev det ideologi av det först under 1800-talet. Likaväl fanns det väl en fransk nationalism i revolutionen - som konservativa som bekant reagerade på genom att forma sin ideologi - men jag kan hålla med dig i alla fall i bemärkelsen att det var under 1800-talet det uppstod en nationalism med tydlig föreställning om historisk-etnisk-kulturell gemenskap.

Fransmännen lyckades i alla fall få en nationalistisk (patriotisk är kanske en bättre term, i och med att den var grundad av politiska ideal) glöd efter revolutionen, en utveckling även de Maistre kunde uppskatta. Det högerradikala perspektivet på franska revolutionen är dock att den var en destruktion av den traditionella europeiska ordning - och det var den på flera sätt.

Jag kan dock föreställa mig en tolkning av denna revolution som vilar på högerradikala grunder av totalitär art. Forskaren Roger Griffin menar att fascismens kärna är en önskan om en nationell pånyttfödelse. Kanske kan man inte se tydliga historiska och kulturella rötter till den franska revolutionen - varav de blir nationell "födelse" snarare än "pånyttfödelse" - men varför skulle inte en ny politik kunna skapa en ny nationell gemenskap? Jag hänvisar till Roger Griffin för att hans tes är intressant men den behöver inte bara tillämpas på en tyranni som fascismen utan är också relevant för USA - en nationell gemenskap skapad via en slags revolution, men en frihetlig sådan politisk gemenskap, och med tiden sammansatt med landets kulturella karaktär. I det perspektivet är den franska revolutionen anti-traditionell på sitt sätt men i sitt skapande av en ny stat kan man hitta länkar bakåt till äldre västerländsk civilisation - de grekiska stadsstaterna är ett mycket relevant exempel (vem kan förneka deras - främst Athens - betydelse för västerländsk civilisation?). Förövrigt refererades det mycket till republikanska antika grekiska och romerska tänkare i amerikansk debatt under slutet av 1700-talet. Belysande nog var Mussolini mer påverkad av tanken om det romerska kejsardömet och dess imperium.

Personligen är jag övertygad om en nationalism på frihetlig och icke-imperialistisk grund varav det kan tyckas märkligt att jag hänvisar till Griffins tes. Men för mig är det en fråga om intellektuell hederlighet: jag är anti-fascist men kan erkänna att den ideologin bottnar i en slags nationalism; på samma sätt bör socialister erkänna att det sovjetiska förtrycket har samma ideologiska och vetenskapliga rötter som mer demokratiska former av socialism.

Kanske är det ingen slump att nationalsocialism och fascism uppstod i relativt nybildade stater. Ser gärna analys och åsikter om det.

Konservatism är en pragmatisk ideologi. Med tiden såg de konservativa att det existerade konservativa element i nationalism - även om följande analys mycket väl kan vara fel:

1) När den allmänna rösträtten började argumenteras för och infördes i Sverige kan man se det som att de konservativa tvingades till nationalism för att se sina värden överleva i ett nytt sammanhang - därav betoning på nationell samling.

2) När nationalismen uppstod blev den möjligen ett huvudvärk för konservativa eliter i de etablerade europeiska stormakterna. Folklig strävan till självständighet hade säkerligen redan existerat på exempelvis Balkan - men den borde väl ha blivit förstärkt varav Österrike-Ungern, detta mångetniska kejsardömet, hotades av splittring. Den etablerade ordningen hotades även av Tysklands enande men när det blandat med Balkan ledde till första världskriget var den konservativa eliten snabba med att utnyttja nationalistisk känsla för att leda miljoner människor in i döden. Och varför? För ingenting förutom som en maktkamp mellan europeiska stormakter.

Man kan fundera över om den politiska agenda president Wilson ville genomföra efter första världskriget hade nationalistiska inslag i bildandet av stater utifrån olika folk. Men det beordrades uppifrån, via politisk konferens och förhandling. Man bör mer inspireras av hur finsk nationalism kunde skapas via Kalevala eller hur grekisk självständighet krävde en krigisk frihets-kamp som väckte mycket sympati i alla fall i England (bland annat på grund av den höga statusen det antika arvet hade i vad engelsmännen värderade som bildning).

Nationalism och liberalism hade alltså ett samband under 1800-talet. I Sverige hanterade de konservativa eliterna strävan efter demokrati och arbetarrörelsens intåg på den politiska arenan genom att mana till nationell samling. Min tanke är att den konservativa nationalism som funnits innan dess framförallt kretsade kring Sverige som stormakt - en slags nationell prestige och en utveckling där adeln var en politiskt självklar elit. Historikern Peter Englund skrev sin avhandling om adelns ideologi under 1600-talet. Nationalistiska koncept är frånvarande (om jag minns rätt) - det handlar om en annan form av samhälls-ordning.

Man kan i sammanhanget fundera över skillnaden mellan nationalism som strävan efter en egen stat på folkets kulturella grund och den nationalism som vill hävda sin rätt mot andra stater - via bland annat erövring och kolonialism. Storbritannien är intressant - med sin konservativa ellt som styrde ett helt imperium. Tolkien kan då ses som en representant för en mer anspråkslös fredlig nationalism; han var grundad i sin engelska identitet, men hade inte mycket till övers för imperiet; därtill hade han ett både vetenskapligt och kreativt skapande intresse för bland annat germansk mytologi, som mynnade ut i böckerna som skulle bli en "mytologi för England" - men han var också bestämd anti-nazist. I honom, utifrån detta perspektiv, finns något ideologiskt mycket intressant.

Man kan föreställa sig nationalism som en allmän ideologi där varje folks oberoende är centralt. Man kan också se nationalism som en politisk kraft i en stats strävan. Med andra ord - fredlig samexistens vs konflikter mellan konkurrerande stater (första världskriget) och hur europeiska stormakter skapade sina imperium. Den konservativa eliten har värnat nationen, men inte utifrån liberal nationalism och den nationalism som betonar folklig-kulturell samhörighet var inte central i tankevärlden för en svensk adelsman under 1600-talet eller en överklass-engelsman under 1800-talet; inte gällande deras stater, som de ansåg sig styra som en självklar plikt och rättighet; ej heller för andra länder, som kunde kolonialiseras eller kopplas in i en väv av allianser och fientlighet. En engelsman stolt över imperiet är inte samma sak som den nationalist som är stolt över sin självständiga nation, förenad av kultur och folkets självbestämmande.

Konservativ pragmatism må ha förändrat läget (England har under 1900-talet haft flera konservativa politiker med mer genuin nationalistisk grund) men en del i kopplingen mellan konservatism och nationalism är inte att konservativa är nationalister (om än att de är det mycket mer än dagens socialister och liberaler - det är relevant för tråden) utan att dagens nationalisterna ofta är konservativa i flera frågor. Kopplingen kan alltså gå ifrån en nationalistisk vurm för konservatism mer än en konservativ vurm för nationen.

Tack för informationen om Frankrike 1789! Som beskrivits - dubbelmonarkin (Wien) var verkligen först konservatismens kraftförsvarare - men dess slut blir sen 1918 - en lika tydlig etnonationalistisk signal. Det är också extra intressant därför att den var en prototypentitet för EU med sex, sju olika folk och språk inom samma nation. Efter förlusten i första världskriget tycktes den sakna existensberättigande. EU's ekonomiska livsstyrka kan ju (lite likartat) ifrågasättas om vi inte klarar konkurrensen från USA och Kina i framtiden.

Jag inser att de flesta som läser en tråd som denna har koll på Frankrike 1789. Från min sida blev redogörelsen en öppning för mina funderingar om en nationell pånyttfödelse grundad på liberala principer på ett sätt kan vara ett uttryck för någonting djupare västerländskt. Risken i revolutioner är alltid en överdrivet utopisk förvandling av våldsam eller förtryckande karaktär - just vad konservativa varnar för. Men jag anser att kunglig makt, kyrkligt välde och gammal fransk aristokrati inte är det enda uttrycken för de europeiska folkens karaktär. Man kan nämna individualism istället för klan-välde eller orientalisk despoti. Man kan nämna den europeiska andan (genetisk och/eller kulturell) av personligheter med starka kreativa förändrande krafter (Upplysningens tänkare som grund för revolutionen). Det antika arvet. Det skedde väl ett skifte till en officers-kår med mindre adlig karaktär? Inget fel med nya eliter - hur man än ser på den borgerliga klassen kan man inte förneka vikten av individuell kompetens inom stat och militär. Intellektuell frihet, viljan och modet i samhällsförändring, patriotism som svar på konflikt med andra länder, ideologier som politiska experiment, frigörelse i allmän mening, är heller ingenting att förkasta.

Viktigast kan vara att den franska patriotism som uppstod var ett nytt sätt att forma en politisk gemenskap på västerländsk grund, fransk sådan specifikt - och trots alla konflikter och skiftande konstitution/politisk ordning värderar fransmännen sitt historiska arv i bred bemärkelse (Jeanne D'Arc, revolutionen, Napoleon, motståndsrörelsen under andra världskriget, det franska språket).

Lite flummig och möjligen bristande teori - men ta det som tankeexperiment: en tysk radikalkonservativ från 1920-talet hade säkerligen, om förflyttad till Frankrike 1789, stridit för de kontra-revolutionära krafter som kom att uppstå. Men samma radikalkonservativ i sin egen era drömde inte främst om att återupprätta det tyska kejserliga styret - blicken var vänd framåt. Frankrike gjorde detsamma efter revolutionen. Även om jag gärna ser en diskussion om Napoleon. Och en vanlig konservativ skulle väl finna mycket fel i den franska statens politiska instabilitet sedan revolutionen.

Ska man konservativt jämföra fransk och brittisk nationalism tycker jag den franska varit mer självhävdande, konflikt-orienterat stolt, mer statligt framkallad, relativt mer inriktad på konstnärliga stordåd. Det brittiska kolonial-väldet verkar även vara en mer pragmatisk skapelse - en plats för individuella äventyr, om än ett imperium som blev en stolthet, men inte vaktat med den desperata känslomässig vilja som präglade det franska agerandet i Indokina/Vietnam och Algeriet. Och vanlig engelsk nationalism historiskt sett känns mer jordnära, anspråkslös än den franska. Men detta är mycket en intuitiv bedömning. Brittisk eller engelsk nationalism känns förövrigt som en av de mer konservativa.

Jag svarar på resten i ett annat inlägg.

Det finns alltid en tragedi när en kultur går under. Du får gärna utveckla vad du menar med Österrike-Ungern som "konservatismens kraftförsvarare"; jag har mer sett det som ett av flera intressanta stormakter i den tidens Europa - det krig som frambringade imperiets undergång hade förvisso drag av nationalkaraktär som faktor i konflikten; tydligt i England vs Tyskland; och jag antar att Österrike-Ungern var en klarare symbol för konservatism än det mer liberala England.

Utifrån dagens perspektiv känns det märkligt med en tid då hotet mot Europa bestod av nationellt baserade inom-europeiska konflikter. Ryssland vs Ukraina är en jämförelsevis enkel konflikt sett till första världskriget; inte samma aktiv militära situation, upp-splittrande omfattning, mångfaldiga faktorer, och förmodligen med mindre efterföljande känsla av meningslöshet trots dessa faktorer en historiker kan rabbla upp och mer eller mindre analysera angående första världskriget.

Tiden innan första världskriget har en litterär elegi - Proust skrev en sådan (som skildrar aristokrati och högborgerlighet i en era då de regerade - socialismen var inte den maktövertagande kraft den skulle komma att bli; fascism och nationalsocialism hade inte trätt fram som samhällsomvälvande rörelser på annan ideologisk grund; såväl meniga som överklass-officerare hade än inte stupat i massiv omfattning, i ett meningslöst offer; och 1800-talets alla framsteg var än så länge endast framsteg). Världen av igår, skriven av Stefan Weig, skildrar dessutom Österrike-Ungern, med en nostalgi blandad med sorg över 1930-talets politiska situation, då denna självbiografi skrevs. Som tillhörande en bildad judisk minoritet i ett mångetniskt kejserligt imperium är han ett annat individuellt öde med någonting att säga om den gamla ordningen, det Europa som var:

En epok med kapitalistiska krafter på frammarsch men även en konservativ era - bevarande av sig som styrande elit naturligt ansluten till de imperium de tjänade, med en nationalism inriktad på vinster mot andra stater, eller förbunden med en imperium-ordning som givetvis inte ville se sitt rike splittrat av nationalistisk strävan från olika folkgrupper. Man kan känna ett vemod för vad som varit. Första världskriget är i det allmänna medvetandet en komplicerad tragedi - medan andra världskriget mer definieras som ideal-exemplet på moralisk klarhet (Sovjets medverkan och kärnvapen mot Japan glöms bort). Framförallt var det en tragedi för en konservativ - låt oss se de nationalistiska aspekterna; trådens ämne:

Två stater som efter kriget till slut valde en stark politisk nationalism är Tyskland och Turkiet (det tog visserligen årtionden för Tyskland och endast år för Turkiet) och det var en anti-traditionell nationalism: turkarna skapade till och med ett nytt (delvis svensk-inspirerat) alfabet och den mest innersta ideologiska strävan i tysk nationalsocialism var en ny stat, ett nytt rike, Tredje Riket. Nationalism är en mångfaldig ideologi - 1800-talets liberala vision och 1930-talets tyska och italienska fascistiska variant hade konservativa element - men var mycket radikala projekt. Att konservativa både då och i vår tid anammat en del nationalism förändrar inte det faktumet.

När det gäller jämförelse med EU undrar jag om du lite spefull försöker driva med mitt resonemang. Jag ser ingen väsentlig koppling till Österrike-Ungern. Men om EU kan man säga mycket. De europeiska medborgare med mer konservativa övertygelser - som i många fall röstar på olika invandringskritiska partier - är sannolikt överlag EU-kritiska. Gällande etablerade liberalkonservativa partier och de delar av samhälls-etablissemanget som stödjer dem är synen mer positiv.

Mycket kloka reflektioner! Jag ser första världskriget som Europas undergång - tyvärr. Det skedde femtio år innan jag föddes. Men den europeiska styrkan finns kvar via USA som en eurocentrisk supermakt härledd från Europa. Sverige är nästan unikt som odrabbat av världskrigen (därför blev inte nazismen stor här). TS har helt rätt i att Hitler och Mussolini förstörde för högerkonservatismen (åtminstone fram till Reagan's 1980-tal).

Jämförelsen Österrike-Ungern med EU är mest en teori - två multikulturella supraentiteter med vissa likheter.

Tack för komplimang. Jag hoppas mina reflektioner har ett värde. Angående ditt inlägg:

Jag fattar din syn på första världskriget och har varit inne på liknande tankegångar. Det handlade om historiska processer både bakom kriget och i dess efterföljd. Flertalet av dessa destruktiva. Väven av allianser och makt-kamp som skapade kriget - när Europa i ett visst perspektiv stod på sin höjdpunkt, om än det moraliskt tvivelaktiga i kolonial-välden. Den orättvisa freden och de totalitära rörelser som följde kriget. Självklarheter, förstås, jag kommer inte med någonting nytt. Men det är historia nu - värd att lära sig av; även om jag som sagt förstår en känslomässig sympati med det som var, men med kriget försvann. I en konstnärlig mening var post-kriget-världen mer intressant i relation till kriget än vad som var fallet efter det andra världskriget - som visserligen följdes av ekonomiska framsteg.

USA är en total X-faktor. Jag hade lite naivt, med lite optimistisk spådom, kunnat föreställa mig en pro-västerländsk allians mellan ett nytt USA och ett nytt Europa. Men det är lite ideologiskt drömmeri och en av flera skäl mycket osäker vision. Det räcker med ett annat tragiskt konstaterande: USA hade potentialen att vara (och var på flera sätt) en politisk skapelse på västerländsk grund. När Trump avgår får man hoppas på en politiker åt det högerradikala hållet som inte grandiost tjafsar om Grönland och Kanada. Men "eurocentrisk" är väl inte rätt ord i dagens läge (en utveckling som börjat ske även innan Trump)?

Sverige hade tursamma omständigheter och agerade nog politiskt klokt sett till sitt nationella intresse. Och på plussidan får man inte glömma stödet till Finland, om än delvis en frivillig insats snarare än statligt beordrad - det finska folkets kamp mot den sovjetiska invasionen är en av 1900-talets ädlare krig. Man kan undra om den nationella sammanhållningen läkte några av såren från inbördeskriget; jag vet inte. Men efter kriget var landet i lite av ett mellanläge sett till tillhörighet till Väst och närhet till sovjetisk intressesfär.

Frånvaron av första världskriget-påverkan är viktigt men jag tycker man inte får glömma att nazism helt enkelt inte kunde förenas med vår värdefulla nationalkaraktär, kultur och historia. Folkhemmet var vår väg och vi ville ha någonting friare än nationalsocialistisk tyranni.

Mussolini och framförallt Hitler lämnade sig efter ett förödande arv. Den tolkning av dem som stämplat höger i allmänhet handlar om just tolkningar, subjektiva och på skakig grund politisk analys. Andra världskriget som grund för den nya världsordningen - och denna världsordning av kapitalism vs kommunism - är en faktor. I Sverige bidrog det sannerligen till att fördriva konservativa från debatten - en intellektuell förlust. Men nu lever vi i politiskt föränderliga tider.

Du gillar Reagan, alltså? Hör gärna dina tankar om honom - intressant ämne