Citat:
Ursprungligen postat av
Ogiltig.narvaro
Befolkningen på ön vädjade till Sverige att annektera ön, men svenska staten vägrade.
Jag trodde först att du talade i nattmössan (används det uttrycket längre?), men det stämmer faktiskt. Runöborna vädjade om att få komma under svensk spira. Intressant historia.
https://news.err.ee/1610067196/ruhnu-residents-sought-to-join-sweden-after-estonia-regained-independence
https://kirj.ee/wp-content/plugins/kirj/pub/Acta-1-2026-27-71_20260525114537.pdf
Att Sverige inte var intresserat säger sig självt. En liten ö med under 300 själar, belägen långt från det svenska fastlandet, övermåttan svår att försvara i en krissituation, och till skillnad från Åland utan betydelse för det svenska kärnområdets skydd. Vilken nytta skulle Sverige ha av ett sånt landförvärv?
Bibliotekarien och historikern
Uno Willers nämner i essäboken
Spöksyn och verklighet från 1961 att man i Frankrike 1918-19 planerade att göra Versaillesfreden ännu mer drakonisk för tyskarna än vad den slutligen blev. Bland annat föreslogs det att Sverige skulle återfå Pommern och sina andra områden i norra Tyskland.

Tyvärr har jag trots flitigt snokande på nätet inte kunnat hitta några belägg för de här franska planerna, men inte låter de alls otroliga.
Willers skriver dock att få förslag kan kännas lika verklighetsfrämmande för dagens (60-talets) svenskar. Om delar av norra Tyskland blivit svenska 1919, skulle Sverige utan vidare ha dragits in i de förvecklingar som sedan dess följt i Europa. Att Sverige miste sina sista tyska besittningar i 1800-talets början hade avgörande betydelse för den långa fred som landet sedan dess har upplevt, menar Willers.
Och detsamma kan ju även sägas om de forna svenska besittningarna i Baltikum.