Citat:
Ursprungligen postat av
Straminsky
klart du inte stör dig på andra i kollektivtrafiken, du är ju inte ens medveten om att dom finns, din värld är i mobilen.
Jag stör mig sällan ens på människor som medvetet försöker störa mig även om de blir färre med åren.
Varför skulle jag då störa mig på människor som bara lever sina egna liv?
När jag åker buss uppträder alla som typisk norm i det svenska samhället. De är tysta och låtsas inte om andra.
Senast jag åkte buss blev jag störd och höll på att smälla av på mitt eget sällskap för att det bad ungen bredvid mig om att få röra vid hans hår.
Vi kan störa oss på andra människor men plötsligt är det vi som är de störande människorna i samhället. Därför lägger jag inte så mycket värderingar mot andra människor. Min egen inre stress var förr så extremt hög att min röst var lika hög som jag ständigt var upprörd över saker som gått fel. Och det var mycket som gick åt helvetet hela tiden för min del. Inte bara jobbigt för omgivningen om de hört utan även de människor jag talade med. Absomut jobbigast var det nog dock för mig.
Jag borde om någon, ha ödmjukhet när det gälla andra människor då jag själv har tampats med många personliga svårigheter och även stört stundtals förr. Den som talar högt i telefonen eller med högtalaren på kanske är sönderstressad av att systemet gått ur fas för dem. Eller har någon diagnos, låg intelligens eller annat som gör dem mindre socialt finkänsliga.
Givetvis är det bra om vi hjälper varandra att fungera i samhället men vi kan inte alltid kräva att hela samhället ska fungera omkring oss. Ett barn som är slut efter en lång dag på förskolan och som är på väg att bli sjuk, kan till exempel skrika och gråta förtvivlat. Någon med svår social fobi och ångest ksn prata högt i telefonen av att den är överstimulerad av allt liv omkring den. En person som aldrig förstått sociala regler drar upp samtal på samtal på fel plats eller den med psykosk ohälsa eller som är under akut stress.
Jag blir trött på mig själv när min hjärna drar iväg i adhd-läge och bara börjar prata på oavbrutet för jag har noll koll på vad jag själv säger. Folk blir alldeles chockade, lverväldigade och trötta. Jag också. Det är något med stressen. Men ja jag är rätt lugn omkring folk 99% av all tid. Folk har sagt att jag antagligen är ensam för mycket och därför får en stresstopp socialt. Det kan ju stämma också.
Men det ska till att någon står och skriker eller uppträder riktigt illa för att jag ska bli irritabel och grejen är att det brukar sluta med att jag säger till då.
