Vad är värst för ens förhållande, att vara otrogen eller utsättas för otrohet?

Jag har funderat på vilket som egentligen kan vara mest destruktivt för en person och ett förhållande: att själv vara otrogen, eller att få veta att ens partner varit otrogen mot en.

Om man ser till samvetet kan man tänka sig att den som är otrogen behöver leva med vetskapen om att ha svikit någon som litar på en. Samtidigt kan den som blir bedragen drabbas av skuld, självtvivel och en känsla av att inte längre kunna lita på sin egen partner längre.

När det gäller tillit blir frågan mer komplicerad. Den som är otrogen kan förstöra sin egen förmåga att vara ärlig och känna sig trygg i relationen, medan den som utsätts för otrohet kan få svårt att lita på sin partner – och kanske även på andra människor framöver.

Sedan kommer frågan om själva förhållandet. Är det alltid den som blir bedragen som drabbas hårdast, eller kan det också finnas en särskild psykologisk börda i att vara den som aktivt sviker och därefter måste leva med konsekvenserna?

Vad tror ni är värst på längre sikt? Och spelar det någon roll om otroheten erkänns frivilligt, upptäcks av partnern eller pågår under en längre tid?

Hejsan Denom

Ja det är en tankeväckande aspekt du lyfter. Svaret beror förstås på hur man ser på otrohet, det vill säga förutsätter man att en relation ska vara sanningsenlig eller behöver den inte vara det, och sedan handlar det också om man ingått ett avtal om absolut tvåsamhet.

Svarar man att en relation ska vara sann och i en absolut tvåsamhet, så blir både egen utövad otrohet och att bli utsatt för den, ett brott mot det man sagt sig vilja stå för. Skälet är att båda varianterna är ett brott mot det sanna och mot avtalet.

För en själv är det förstås värre att utöva otrohet än att bli utsatt för den. Den som inte vet om vad som pågår kan inte göras ansvarig för något utan har endast enbart att finna sig i det. Det är därför mer destruktivt att bli utsatt för otrohet än att utöva den.

Den som begår otroheten begår brottet mot sannheten och tvåsamheten, om nu det var det som man överenskommit om.

Det spelar ingen roll om man erkänner otroheten eller ej. Brottet mot den sanna är begånget. Kan det förlåtas? Nej, men däremot kan man bortse från det.

I min bekantskapskrets så har väl snubbarna bara mått dåligt vid otrohet om de blivit påkomna, annars rullade det på som vanligt.

Intressant frågeställning.
Min impuls hade varit att plocka upp telefonen och smsa/ringa snabbt innan och meddela att nu tänker jag knulla med någon annan.
Och ja, vår relation är slut så vet du det nu.

Svår fråga att besvara faktiskt.

Personligen ser jag hellre att min partner är otrogen än att jag själv är det. Detta även om en kvinnas otrohet är värre för förhållandet än tvärtom. Förr hade jag en mer gammaldags och konservativ syn på relationer. Idag är jag mer liberal. Om min flickvän är otrogen och vill lämna relationen då får hon vara och göra det. Det kommer inte att knäcka mig på något sätt. Lite ledsen - absolut men inte mer än så.

Med åldern (50) har jag fått en mer f*ck it - attityd till allt möjligt i livet, även relationer. Jag tar det inte lika allvarligt längre. Jag är inte heller lika principfast som jag var när jag var yngre men det är klart att tilliten påverkas, högst troligen för gott. Jag skulle inte tro att jag skulle kunna få tillbaka den fullt ut om min flickvän var otrogen. Problemet idag är dock inte att folk förlorar tilliten till EN människa. Problemet är att många förlorar tilliten till ALLA människor och att det påverkar deras senare relationer. DET är en värre sak.

Nu kanske jag sticker ut hakan lite men jag skulle bli mer förbannad om hon är otrogen och smittar mig med någon könssjukdom. Svek är en sak, att skada mig fysiskt är en annan och för min del värre.

Sedan skulle jag bli mer förbannad på killen hon var otrogen med OM (betonar "om") han visste att min flickvän hade pojkvän. Där är det inte omöjligt att jag hade vidtagit "åtgärder".

Vad gäller om otroheten upptäcks eller erkänns... För mig hade det faktiskt inte spelat någon större roll. Det kanske kan tyckas mer ångerfullt och ärligt att erkänna sin otrohet men min uppfattning är att många som erkänner gör det i huvudsak för sin egen skull, för sitt egna samvete och inte för att man vill vara öppen och ärlig mot sin partner. Det kan jag tycka är värre.

// CC

Jag vet inte i vilken utsträckning det påverkar ens framtida förhållanden.

Om alla ens tidigare förhållanden tagit slut till följd av att man varit otrogen blir det ju svårt att ta upp det med en ny partner som om det beteendet kommer förändras helt plötsligt.

Om alla ens tidigare partners varit otrogna mot en kanske man börjar ifrågasätta och klandra sig själv trots att det är något man blivit utsatt för.

Ja vad är värst, att ens otrogna hora till flickvän blir gravid med en annan mans barn och man luras att tro det är ens eget barn, eller att man sätter på sin sekreterare ibland? Svår fråga...

Att utsättas för otrohet ofc? som en kniv i bröstet... Hur tänker du? dum fråga...

Som om sekreteraren inte kan bli gravid?

Då kan man bara lämna och gå vidare. Om man alltid kommer bli sedd som någon som inte är trogen sin partner kanske det blir svårare.

Jaha ock? Betyder det att man riskerar bli pappa till ett barn som inte är sitt eget? Nej det gör det inte.

Om det inte var värre för den som blir utsatt för otrohet så hade knappast folk varit otrogna.

Otrohet handlar otroligt mycket om sexuell makt. Att sätta ner en annan person och skapa en falsk bild av att den otrogna är mer åtråvärd och attraktiv än vad partnern är.

Sedan så sägs det även att de mest svartsjuka är de som själva är otrogna eller är i riskzonen för att vara det.

Det är väl mer att otrogna ömkar den själva när de ertappas än att de känner ånger. De skäms över att någon som inte ser det positivt, vet om det. De skäms inte så mycket för dem själva om det inte är som så att deras barn vid frukostbordet vet om det och folk börjar ta avstånd. Vet inte hur många som tar avstånd pga andra människors otrohetsaffärer heller. Tror inte att det är jättevanligt.

Med en del människor som har kroniskt otrogna partners så känns det lite som att de går omkring och har dragit nitlotten på marknaden. Den otrogne är för dum för att förstå att den skapar en bild av dem båda som ett oseriöst par och att partnern bara framstår som någon med för låg självbild för att bara dra.

Hur många långa relationer och äktenskap är byggda av kärlek?

Min farmor vägrar ge mig min arvsdel av det som hon har förfoganderätt och som hon själv aldrig hade arvt annars trots att min ekonomi är helt i botten. Det skiter kärringjäveln i. Men min farfars älskarinna pröjsade de sjukhuskostnader och vården för när hon blev sjuk. Gissningsvis så hade min farmor inte ett ord med i den saken att göra. Hon accepterade nog mycket för att hon gift sig för pengar och vill sitta med allt även det som inte tillhör henne just för att det alltid varit hennes egen motivation och inte anständighet.

Många står ut med det mesta inom äktenskap för olika fördelar. Så det finns nog många som inte bryr sig om att deras plånbok ligger runt. Tänk på det nästa gåmg ni hör om folk som varit tillsammans i 10, 20, 30, 40 eller 50 år. Långa relationer är inte detsamma som monogama sådana.