Vad är värst för ens förhållande, att vara otrogen eller utsättas för otrohet?

Säger att utsättas för det, det är ett sårande svek som är svårt att förlåta. Den som bedrar valde ju. Svarar på rubriken.

Först, jag har aldrig varit otrogen och jag har aldrig riktigt haft en partner som varit otrogen mot mig (det är komplicerat!).

Mitt instinktiva svar är att jag hade känt det som värre om någon var otrogen mot mig. Det har att göra med att jag har svårt att ta svek. Jag har varit med om, vad jag vid tillfället, upplevt som stora svek från folk runtomkring mig kanske tre eller fyra gånger. Det har varje gång varit ett oerhört svårt slag som jag haft svårt att hantera rent känslomässigt. Egentligen har jag en pessimistisk attityd vilket innebär att jag inte rörs så mycket av om de flesta runtomkring mig sviker. Jag räknar med att sådant händer. Men om jag på riktigt släppt in någon riktigt nära, och det är ytterst ovanligt, tenderar jag att lita fullt ut på den personen. När en sådan person sviker har jag svårt att acceptera det och då brukar jag bryta helt med den personen (och ibland har det lett till att jag tappat kontakten med gemensamma vänner också). Jag är också i vissa fall långsint och det hjälper inte.

Men å andra sidan vet jag inte hur det är att leva med att man själv gjort ett riktigt grovt fel eller övertramp. Jag är en sådan person som också grubblar mycket på när något jag själv gjort blivit lite fel så om jag någon gång skulle göra något stort, vilket ännu inte hänt, vet jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Tiden läker trots allt mycket och om en person är otrogen mot mig skulle jag lämna och gradvis glömma (även om det skulle ta lång tid). Men om jag själv var otrogen kan jag inte lika lätt skapa fysisk separation för att läka. Ens egna misstag måste man leva med på ett annat sätt.

Svårt...

Det är intressant hur man kan vara så samvetslös. Har aldrig förstått mig på det där med otrohet. Jag hade gått under av skuld av vetskapen att jag svikit min partner så.

Personligen tror jag att den som blivit bedragen ofta mår sämst.

Så du skulle vilja försörja barn du inte har vårdnaden om?

Ja det är nog värst för den som varit trogen och offrat sig
En riktig nitlott.
Den som är otrogen lider kanske men ändå gjort fel steget själv.
Eller så är han glad.

Är allt hemligt och man inte vill nån man älskar ska får reda på det så lider ju den personen mest.

Det där är oförlåtligt. Returnera barnet till dens genpappa.

Jamen, såklart är det värre att vara otrogen. Vem vill ha 100 piskrapp som straff?

Jag har aldrig varit otrogen eller blivit utsatt för otrohet så jag har såklart svårt att bilda mig en uppfattning men jag tänker ändå att jag skulle ha lättare att förlåta än att förvänta mig bli förlåten för något sådant.

Det skulle tära något otroligt på mig att fortsätta förhållandet utan att veta var man har varandra oavsett såklart.

Ord som "otrogen", "förhållanden" och "partner" är bisarra begrepp som inte har någon relevans i dagens samhälle. Girigt och rentav sjukt att kräva ensamrätt till en annan människa.

Ensamrätt till varandra som i ett partnerskap eller ensam i att ha rätt till allt och alla.
Vem är mest girig?

Låt oss leka med tanken och säga att straffet för otrohet, liksom för att felaktigt anklaga någon för otrohet, i Sverige hade varit 100 piskrapp. Vem hade då ens vågat tänka tanken att anklaga sin partner eller någon annan för otrohet – eller att själv vara otrogen?

Du?


Vi kan leka utan att bygga upp en backstory kring det hela.
När vill du ha straffet?