Kärlek utan bäst före-datum

Om det här inte passar på detta forum så skicka det rätt. Papperskorgen går väl också bra, bara det inte försvinner spårlöst:

Jag gav en gång för många år sedan bort en önskning till någon, EN önskning om vad som helst, med försäkran om att den skulle infrias.

Svaret jag fick var "jag önskar att du ska få vara lycklig.", och jag tänkte att nu blir jag inte tagen på allvar här, och jag tror jag svarade eller iallafall tänkte att "det där låter som ett artigt sätt att avböja erbjudandet", och sa något i stil med "allvarligt nu, du får önska dig precis vad du vill och det kommer bli så, jag har ju magiska krafter (dold kontext)."

Men den tilltalade envisades och bedyrade att "Det är vad jag vill, att du ska vara lycklig."

Jag stod nog tyst ett tag otillfredställd, och kände fortsatt att det var en artig returnering av min ovärderliga gåva, och med en axelryckning och godtagande av det hela, gick vi över till att prata om något annat.

Lite såhär sent omsider vill jag att du som uttalade den önskningen ska veta, att den redan hade gått i uppfyllelse, och att det var du som uppfyllde den.

Det gör mig fortfarande lycklig när jag tänker på dig, jag tror inte jag någonsin varit så motiverad att infinna mig någonstans som jag var då, bara för att få se dig och umgås med dig.

Fastän vi inte var eniga om i princip en endaste sak så har jag aldrig känt mig så hemma med någon, att tvista med eller tävla mot dig, det var bättre än något samförstånd jag haft. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara om vi till äventyrs var eniga om något. Men jag vågar tro att iallafall där och då, så var vi ändå eniga i vårt tycke för varandra.

För min del har det inte förändrats fast det gått så lång tid, jag är helt säker på att jag aldrig kommer glömma dig. Mina minnen har grävt spår så djupa att nog inte ens demens kan utplåna dem.

Då ville jag inte förstöra det fina vi hade där och besudla minnet med ett misslyckat försök till något mer, utifrån allt du berättat och vad vi båda genomlevt så kändes prognosen dyster. Men jag fegade ur i ärlighetens namn, rädd för att såra mig själv och vad andra skulle tycka och känslan av olämplighet utifrån bakgrund och då rådande omständigheter, etcetera.

Jag kan försäkra att om jag kunde vrida tillbaka klockan så skulle jag göra det, spendera julen med dig istället för att backa undan, för att därefter släpa med dig hem till mig och sen hade du inte fått se dagens ljus på minst en månad...

Med det sagt är det bäst för dig att du lever och mår bra och iallafall har en teoretisk möjlighet att motta detta meddelande. För om du inte redan listat ut allt det här själv så vill jag verkligen att du ska vara förvissad om, vad jag känner för dig och hur mycket plats du tar upp i mitt hjärta, och framförallt hur lycklig jag var i ditt sällskap.

Och är du inte av andra skäl förhindrad därtill, så får du hemskt gärna, bara dyka upp i mitt liv och göra mig lycklig igen. Dela mer av dina enfaldiga föreställningar om saker och ting så ska jag nedmontera allt i detalj utan att du tar till dig ett enda ord jag sagt. Sen kan vi släta över dispyten med en tävling om vem som är skickligast eller snabbast, och du skulle aldrig få vinna annat än mitt hjärta.

Men är det nu så att du är uppbunden så stanna du vid ditt, om det är sunt och rätt, och jag hoppas innerligt att du ska finna för gott att leva ett helt och rent liv i enighet med Jesu förkunnelse så att, om vi inte ses tidigare, så får vi iallafall återse varandra med glädje, som senast vid tidens slut.

Framförallt vill jag att du lever, älskade människa, och jag hoppas att min ömhetsförklaring värmer ditt hjärta utan livshotande nivåer av cringe.

----

Det här är även ett diskussionsunderlag, låt oss kalla det 'Hur rubbad kan man vara och ändå älska eller älskas till någon form av objektiv nytta?'

Hur länge är det rimligt att lämna kärlek i en cliffhanger och tro att det ska sluta väl?

Är det bättre ibland att låta något vackert ligga ostört istället för att riskera göra det oskönt och stört? NEJ! Men dela gärna med er av era åsikter, eller ignorera tråden och låt den sjunka till forumets botten, till att hittas där som en gömd skatt eller Cthulhu's tempel av någon väldigt speciell.

Jag förstår och känner med dig. I mitt fall dog han, det var på sätt och vis nog bättre än att hamna i din situation. Du måste släppa och gå vidare med vetskapen om att han/hon gör detsamma. Det gör lika ont, om inte mer.

Ta hand om dig.

Jag upplever det som något fint som jag bär med mig och som värmer, även om jag känner ånger ibland över osagt och ogjort. Hittar jag någon som värmer ännu mer och är lämplig så finns det inga hinder att gå vidare, jag har bara inte hittat något sådant än.

Tack iallafall för omtanken, jag beklagar din förlust och hoppas att du finner tröst, om du inte redan gjort det.

Hoppas du kan hitta gnistan igen, livet för en människa är rätt så svårt!

Mitt råd är att kolla framåt i tiden och se vad DU kan göra för dig själv för ingen annan kommer göra det åt dig!

Lycka till!

Det går inte att stress sådant, och när det väl händer kommer det gamla vara sämre än det nya, även om du inte tror det nu. Du måste bli färdig för något nytt, och du är inte där än. Men det kommer.

Tack. Jag har funnit min stabilitet igen, men åker ner i svackor ibland när jag minst anar det. Kanske skuldkänslor över att må bra ibland.
Är dock färdig med män. Han är och förblir min stora kärlek, trots att varken han eller jag var perfekta. Eller just därför.

Låt det ta tid, din tid kommer.

Hur rubbad som helst, hehe! Det finns ingen gräns, när man först vet med sig själv att det är sann kärlek.
Man upplever inte det med vem som helst och det är once in a life time upplevelse. Endast med en och samma person kan man uppleva det om och om igen.

Ja, hur länge? Den är svår att svara på. Kan man ens lämna kärleken i en Cliffhanger om man inte är tvungen till det?

Nej, det är inte bättre. För kärlek som är sann blir inte stört men väcks bara till liv.

Man ska skynda sig långsamt när man vet att något är sann.

Fel. Man kan uppleva den stora kärlen med flera under sin livstid. Den senaste är dock alltid den bästa. Och den sista, när man blir tillräckligt gammal och trött.

Och då inser man att man kanske skulle stannat med den första och jobbat på problemen, istället för att fly dom.

Livet är en psyop.

Den första är den sista och den sista är den första Finns ingen före och efter den!

Nej, jag tror inte att man kan uppleva det med flera. Men jag respekterar att du tror som du gör.

Kärlek är en drog, man jagar den första fixen. Man förlorar sig själv i den andra.
Jag försökte vara realist i mitt inlägg, men vad är det egentligen?
Har haft den känslan med många män, men med min sons far var det annorlunda. Jag förlorade inte mig själv med honom, men lämnade för att jag jagade draken. Tror det var fel i efterhand. Djup kärlek är kanske passion, på ett sätt. Men inte på ett annat.

Så. Summasummarium. Jag har haft två stora kärlekar i mitt liv som är av stor betydelse. Den första och den sista. För nu värjer jag mig för fler. Är trött.

När det är sann då hittar man bara sig själv igen genom den andra. Man förlora aldrig sig själv, tvärtemot.

Hyrde Obsession inatt hos en polare, men tröttnade då filmen kändes ganska överreklamerad.

Det är väl lite så med det att önska sig saker i livet. Tidsfördriv när människor inte gör annat.

Sedan det med att tänka på människor så är det bara scener i ens huvud medan människorna man tänker på är upptagna med annat.

Man kan inte ändra det förflutna och enda skälet till att man gräver i det är för att man flyr från nuet. Det tror jag iallafall.

Kärlek är något människor skapar mellan dem, det är inte bara sådant som uppstår. Det är inte några önskningar.

Visst finns nog många människor som önskade att de var älskade osv men det finns något lite barnsligt i det och jag menar då barnets upplevelse av att ha brist på något.

Hela livet är fyllt med människor man kan älska men älskar man någon som man inte har en relation med eller älskar man bilden av något som aldrig mött verkligheten?

Fantasibilden av förhållandet slår såklart alla dåliga relationer eftersom den inte är på riktigt och därmed har möjligheten att vara perfekt. Och är det något förhållanden är så är de ju operfekta.

Ja, det är kanske så. Men kärlek kan lätt bli en besatthet. Inget går ju upp mot den bekräftelsen.