Kärlek utan bäst före-datum

Och vem bestämmer om någon annans verklighet är sann eller fantasi? Sanningen hittar man endast inom sig själv. Om man aldrig har mött verkligheten, hur kan man då värdera vad som är sann inom sig själv?

Om man tror att sanningen inom sig själv är att leva i en fantasivärld, då har man nog aldrig upplevt något som är på riktigt. Eller vågat se sanningen i ögonen.

Kärlek barnsligt?! Ha, då har man ingen aning hur smärtsam det kan vara.

Nej, sann kärlek kan inte bli en besatthet. Sanningen kan aldrig förvandlas till besatthet.

Det är faktiskt tvärtom, en befrielse. Men det betyder inte att det är bara dans på rosor och att man kan ta det förgivet. Bara för att man vet något är sann betyder det inte att man kan luta sig tillbaka och att allt härefter är lätt och smärtfritt. Ja, då lever man i en fantasivärld.

Man kommer bli testat för att se hur mycket man faktiskt tror på det man påstår, och vet med sig själv.

Jag har älskat otroligt många människor i mitt liv eller känt en omfattande allmänn kärlek inför. Och även utan att ha kopplingar till dem. Sådant är givetvis oloka projektioner av ens egen känslovärld.

Partnerkärlek är något helt annat. Det kräver otroligt mycket tolerans och tid för att börja älska såsom man älskar i relationer. Oavsett om det är i ett förhållande eller andra relationer såsom vänskap, familj och släktrelationer osv. Band.

Utan banden till andra människor, dvs att se dem med öppna ögon och få avtryck i hjärnan där de blir nervkopplingar av en mängd intryck, är det inte den slags kärleken som är hållbar. Då är det istället en infantil fantasi, ja.

En människa kan leva och låta sin tid upptas av fantasier av två skäl, antingen för att något är fel i deras liv, att de saknar nära relationer mm som kompenseras genom drömmar om relationer eller för att de har personlighetsstörningar eller annan psykisk ohälsa som innebär att de fantiserar mycket.

Jag är absolut inte den som påstår att man måste stå amdra nära för att "ha rätten" att påverkas av dem på djupet. Jag säger bara att det inte är riktig kärlek om någon drömmer och fantiserar mycket om någon. En av de böcker som gjort starkast intryck på mig, gjorde det just för att jag inte riktigt orkade med den banala kärlekshistorien av två som älskade varandra djupt men ändå aldrig blev tillsammans från tonåren till medelåldern. En tarvlig historia i mina ögon tills den lyckades med det att göra mig som läsare chockad över slutet med det att det aldrig funnits någon livslång kärlekshistoria.

https://www.boktugg.se/bok/9789170010439/nar-de-sags-sista-gangen/

Och jo jag läste boken när jag faktiskt hade fått mitt eget hjärta krossat och därför förstod jag också hur knäpp handlingen var. För människor som älskar varandra på riktigt, är tillsammans. Det är liksom lite av grejen med kärlek. Inte att man drar till kyrkan och gifter sig med någon annan.

Men man måste väl ha upplevt sann kärlek för att förstå hur falsk kärlek ser ut.

Så är det. Håller 100% med.

MEN, man måste också komma ihåg att människor är bra på att avfärda sanningen och dissociera från den. Av olika anledningar. Rädsla för sårbarhet kan vara en övermäktig känsla. Och lägger man till missförstånd som kan uppstå i situationen, då kan man lätt stänga dörren hård efter sig och aldrig vilja kolla tillbaka.

Man kan uppleva något genuint även når man kanske är på botten av botten. Men det kan bli svårt att hålla fast vid det, om man inte själv har mött verkligheten än. Då kommer man behöva tid att utvecklas för att senare kunna hålla fast och aldrig igen vilja ge släpp.

Man ska inte vara så snabb med att döma någon, om man inte vet sanningen från den andra.

Ödet kan ta en hemma igen, om inte för annat, för att bevisa att man inte var en lögnare och ens hjärta kände vad den kände. Då är kanske det ett mirakel att man får en andra chans.

Jag har levt i en osund och ömsesidig besatthet och kan reflektera nu efter att en av oss är död. Du är lyckligt lottad som fortfarande spekulerar. Det gör dock inte min erfarenhet mindre värd.

Befrielsen från kärleken är inte att förakta, men minnet av den är guld värd.
Ingen som upplevt det kan förstå.

Jag tror hon älskade mig tillbaka, mitt hjärta, mina sinnen och mitt förnuft säger samma sak, hon kanske är en superb skådespelerska och körde någon grej, jag tror inte det.

Men här handlade inte mitt avvaktande om osäkerhet kring de sakerna utan framförallt sådant jag detaljerade i TS och till växande del en tvekan kring vad det ens betydde för henne vad hon kände och ville, hur hållbar och varaktig hennes kärlek, åtrå eller tillgivenhet skulle visa sig vara. Alltså utöver allt det andra. För min del är det all in all the way, det är inte bara sån jag blivit, det är också min tro.

Jag var iallafall inte redo för att få mitt hjärta sönderslitet en gång till inom loppet av 4 år (tidigare relation) och hon kanske inte var redo att inte göra den skadan. Jag ville inte heller sätta henne i en situation att göra så mot mig. Så resonerade jag och handlade därefter.

Nu känner jag som sagt att jag skulle tagit risken om jag fick välja om, men det är för att det gått 7 år nu och vi har båda utvecklats och vuxit som människor, även om jag inte vet hur, men jag skulle så gärna vilja veta. Bara att få prata med henne och se vem hon blivit och hur det går för henne hade varit jättefint.

Oavsett vad så är detta framförallt en s.k. Hail Mary om att hon ska se det här och att det ska värma hennes hjärta att få det på papper, hur vacker och värdefull hon var för mig, och hur kärt jag har minnet av henne.

Jag förväntar mig ingenting, jag har bara förhoppningar, framförallt om hennes välbefinnande, vart hon än är i livet.

Det enda sätt som finns att inte bli besviken är att inte ha förväntningar. Lev livet så som det kommer till dig och försök inte konstruera det som inte existerar.
Acceptera och gå vidare, kan ta tid kan göra ont men det finns ingen annan väg.

Kärlek kan få ett bäst före datum ifall man lämnar en cliff hanger så lång att man förstör den andres liv. Utan ett liv kan du ändå inte träffa människan.
Motsägelsefullt så har jag levt i en cliff hanger typ två år nu så antingen är jag störd eller störd.

Vissa människor känns det som att det var meningen att man skulle träffa. Och meningen att man inte ska glömma eller ge upp. Livet är kort och den typen av kärlek sällsynt, så varför inte ta kontakt?..

Jag jagade också draken tills jag insåg att det var en JÄVLA ÅSNA!!! 🫏

Jag har gjort fel två gånger och nu är jag ensam för att jag lämnade en bra man och inte fattade att draken var ju redan min.

Ung och dum. Törstig och girig
Mycket ville ha mer
Men jag hade ju redan allt.

Nu är mina standards högre än det jag kan leverera till bordet.

Det var ingen åsna för mig. Han hade högre IQ än mig, och de flesta.

Det är bra att du jobbar på dig själv, det är det enda man har kontroll över. 👍

Det finns inget annat sätt för mig att ta kontakt förutom att lägga ut diverse hints på sociala medier och hoppas att hon ser det. Jag hade några månader på mig efter att vi skildes åt innan hennes footprint på nätet successivt försvann helt.

Så jag sätter allt på att hon kollar FB och ser den här tråden och kommer ihåg händelsen i TS eller att hon listat ut vem jag är här.