Kan omniscience, omnipotens och omnipresence ha någon dynamik? Går de att begripa?

Det här är inte en tråd om någon särskild religion eller tro utan en frågeställning gällande attributen/egenskaperna allvetande, allsmäktig och allestädesnärvaro och vad de överhuvudtaget innebär.

Jag funderar på de tre klassiska gudomliga attributen allvetande, allmakt och allestädesnärvaro, men inte enbart utifrån frågan om de är logiskt möjliga. Det jag framför allt tänkte på är vad som begränsar vår perception av dessa egenskaper, och om de kan innehålla någon form av dynamik överhuvudtaget.

Om något är absolut allvetande, absolut allsmäktigt och absolut närvarande överallt under alla omständigheter, vad innebär i så fall en förändring, en utveckling eller en ny erfarenhet? Om attributen alltid är lika fullständiga vad är det då mer än en princip att förhålla sig till?

Om våra logiska system är begränsade, hur kan vi avgöra att ett begrepp verkligen beskriver något absolut?

Jag tror det där pendlandet är begripligt för skilsmässobarn eller maskorsungar.

Du betvivlar alltså logiken i det abstrakta genom att betvivla det absoluta, och undrar var logiken i det ligger. Är det korrekt uppfattat?
Eller undrar du som många, hur din upplevda logik kan anpassas till det mer vedertagna absoluta?

Delvis, men jag tänker nog mer på den senare frågan, fast med ett annat fokus.

Om logiken omfattar oss, så omfattar den också våra försök att förstå och definiera det absoluta. Då blir frågan om det är vår bedömning av egenskaperna som är ofullständig, oavsett hur eniga vi är om vad som är rimligt att konstatera och hur vi bör förhålla oss till verkligheten.

Det jag ifrågasätter är därför inte nödvändigtvis logiken i det abstrakta eller det absoluta i sig, utan vilken förmåga vi har att konstatera att exempelvis allvetande, allmakt och allestädesnärvaro faktiskt är konsekventa och meningsfulla egenskaper.
Om vi aldrig kan överblicka deras fullständiga innebörd, på vilka grunder kan vi då avgöra att de är rimliga att förlita oss på till att börja med?

Jag undrar alltså om vi alltför snabbt utgår från att definitionerna beskriver möjliga egenskaper, i stället för att först undersöka vilka förutsättningar som krävs för att vi ens ska kunna göra ett sådant konstaterande.

Det begränsade kan inte uppleva det obegränsade och vice versa. Det går att prata om, men prat är fingret som pekar på månen, inte månen. Alla begrepp är begränsade så beskrivningar av det absoluta blir nödvändigtvis ofullständiga.

Statiska och allmänt vedimerade fakta och fastslagna teser omkullkastas sisådär med några hundra års mellanrum. Men det är inom spec för vad vi tål.
De mer abstrakta faktum, som är vanligt inom religion, ändras också. Men där har vi inte den omedelbara påverkan.

Om Jesus föddes år 0, eller 1bfc, så lever kristendomen vidare nästintill oförändrad.
Om Vatten fryser vid -1, så skulle väldigt mycket av det vi tror på rubbas, även om den tesen är minst lika gammal.

Vad för svängningar har du upplevt i dina dar? Att sommarlovet kändes längre som barn?

Om det begränsade inte kan uppleva det obegränsade, hur avgör vi då att det vi pekar på faktiskt har de egenskaper vi tillskriver det?

Jag tänker inte främst på hur våra uppfattningar förändras över tid, utan på förutsättningarna för att vi överhuvudtaget ska kunna konstatera något som absolut.

Att vetenskapliga teser revideras eller att religiösa föreställningar består trots förändrade tolkningar är intressant, men det är inte riktigt den svängning jag syftar på.
Min fråga är snarare: Om vår egen logik och perception är begränsade, hur kan vi avgöra att exempelvis allvetande, allmakt och allestädesnärvaro är konsekventa egenskaper och inte bara definitioner vars fullständiga innebörd vi saknar förmåga att överblicka?

Det handlar alltså mindre om hur våra föreställningar förändras och mer om vilken grund vi har för att förlita oss på dem från början.

Även om alla människor skulle vara överens om en definition, kvarstår frågan om vad som gör den logiskt rimlig och vad vi faktiskt har förmåga att konstatera om det absoluta.

Okej.
Men om vårt svängutrymme skulle va större än det som står till buds i vår 'vardag' så skulle ju vidka våra vyer?
Vi behöver inte en rumstermometer som visar hela Kelvinskalan. Vi klarar oss på ~10-40ish C*

Du menar alltså att vi behöver tänka oss ut i en bana som vi inte ens behöver, för att... ja vadå?

Det finns redan fysiker och astronomer som siktat skit i rymden som färdats långt över vad din Opel kan visa på hastighetsmätaren. Begränsar det dig?

Det vet vi ju inte. Vi antar.

Karma begränsar alltid den fysiska mäktigheten, även för den fullt vaknade buddan. Däremot är den andliga mäktigheten oändlig.

Buddan erkänner inte några gudar. Begreppen blir därför meningslösa.

Mahayana bygger på meditation, att koncentrera sig på en enskild tanke eller ting. Att veta allt skulle orsaka stor oreda, och är inte möjligt enligt buddan.

Den mest lämpade kandidaten i ett dynamiskt förhållande är ignorans. För att detta ska gälla måste dock relationen mellan allvetande och ignorans förstås som ett paradoxalt förhållande, som en kunskap om det icke-vetbara, där ignoransen införlivas i allvetandets absoluthet.

Ett alternativt sätt att beskriva det är att allvetande, det vill säga att veta allt, också måste innefatta kunskapen om allt som inte vetas.