TV var ju skit på 90-talet. Har gjort några försök att kolla serier som man tyckte var bra då (Profit, Twin Peaks) eller hajpade serier man missade (Arkiv X) när det begav sig och det går helt enkelt inte, särskilt inte drama.
Fucking Twin Peaks alltså, det var ju någon slags högkultur, här är riktigt seriös tv hörrni! första gången! Så är det helt efterbliven jävla buskis blandat med fjantig flum och krim på Fem löser ett mysterium-nivå när man ger det ett försök igen. Kan skylla på att jag var tolv när det sändes, men vuxna människor var helt seriösa i sin hajp.
Och det är verkligen inte en kontroversiell åsikt jag kommer dragandes med. På den tiden ansågs tv i princip vara skit helt officiellt, i och med att det hade mycket, mycket lägre status för skådisar (och regissörer, manusförfattare och andra) att göra tv jämfört med film. Gick man från film till tv var karriären i princip över. Svårt att jämföra med något idag, någonstans mellan direkt till streaming-filmer och youtube låg väl statusen på en tv-produktion.
Bara att se med sina egna ögon, bildkvalitet och scenografi är av en annan, mycket sämre, värld än den tidens film. Som Netflix vs Youtube (nu menar jag den rent tekniska kvaliteten, gillar inte Netflix innehåll).
Men även manus, regi, skådespeleri och annat man kan komma på var av nödvändighet sämre än film eftersom man satsade på kvantitet. På den tiden var en säsong av en drama- eller komediserie typ 24 avsnitt. De riktigt kackiga dagtidssåporna, som Glamour och Hem till Gården, hade ett nytt avsnitt varje vardag, fem i fucking veckan.
Först 1999 började tv-mediets kvalitetshöjning med Sopranos som var helt otrolig när man såg den första gången, samma kvalitet på allt som en biofilm. Under en period av ungefär femton år producerades sedan alla klassiska tv-serier inom drama (Breaking Bad, The Wire, Deadwood, Game of Thrones, Band of Brothers osv) som toppar IMDB top 250. (Och vanligtvis har 12-13 avsnitt per säsong)
Sedan hände något, oklart vad, men Netflix ledde den utvecklingen, som innebar att tv-serierna, rent innehållsmässigt (hyfsat snygga är de fortfarande om man jämför med Dallas, Magnum eller Melrose Place), bara blev sämre igen, även om det ännu inte har nått ned till samma nivå som innan Sopranos.
Som någon i tråden tog upp så verkar nästan alla tv-serier nu för tiden anpassas för en publik som har på skiten i bakgrunden medan de flipprar genom sina sociala medier, men det är ändå ett hyfsat nytt fenomen och förfallet började innan dess.
Jag kan tillägga att jag fattar poängen med den typen av serier, en del vill kunna använda Netflix som en radio typ, något att ha på i bakgrunden – men varför gäller det precis alla serier? Sopranos, Breaking Bad och Game of Thrones var dels stora tv-serier när det gällde reach, men också tv-serier av det slag som folk skaffade abbonemang för.
Folk kanske tycker det är mysigt att köra Emily in Paris och allt vad skiten heter i bakgrunden medan de scrollar Instagram men tar man verkligen ett Netflix-abbonemang för skiten? Det är väl snarare sånt man kollar på när man väl har sitt Neflix, tröttnar på bläddrandet och tänker allright, ska ju ändå bara mala på i bakgrunden.
Och de serier som verkar ha prestige-ambitionen att man faktiskt ska kolla på dem och hänga med lite, typ The Boys och Taylor Sheridans jävla dynga, är kanske snygga nog men ren skit överallt där det räknas. Särskilt manus.
Och det är där även moderna filmer fallerar. Ibland lyckas de få ihop något man inte slår av efter en kvart (Weapons t.ex enligt mig) men det klappar alltid ihop i tredje akten så man får sitta där sedan med en sur uppstötning till eftertexten.
Hur kan en sådan kostsam bransch, som så många vill jobba med, inte få fram ett enda manus av normal kvalitet som förstår hur en klassisk tre-aktare fungerar? Manuset är liksom den billigaste delen av en filmproduktion, ett kasst manus kostar precis lika mycket som ett bra. Så om man då ska lägga 100 miljoner dollar på en film som överhajpade Sinners, varför inte lägga några veckor extra på att skriva ett manus som håller hela vägen? Visst, den gick ju bra och fick en massa hajp på grund av att den inte var total jävla skit från ruta 1 som det mesta annat, men på 90-talet hade man kallat in en skicklig manusdoktor som löst det och fixat till en potentiellt bra film istället för en "bra för att vara nu" som det blev.
Så går man till 90-tals-hyllan och kollar in en vanlig jävla dussinfilm som Enemy of the State. Inget mästerverk på sin tid (sent 90-tal) men fan vad manuset är tajt från start och hela vägen in i mål. Idag hade den nog dragit 8,5 på IMDB eftersom folk är så jävla ovana vid kvalitet att de hypar en medelmåttighet som The Penguin.
Däremot är OP:s datering helt åt helvete. Fight Club, The Matrix, Saving Private Ryan, Memento m.m filmer som säkert är uttjatade nu men var en jävla hagelbrakare i fejset när man såg dem på bio, kom alla runt sekelskiftet.
Jag skulle vilja hävda att man när det gäller film kan prata om ett "långt 90-tal" som varade fram till slutet av 00-talet. Sedan tog superhjälte-blockbusters över på bio och tv-mediet stod för kvaliteten. I ett par år.
Och det 90-talet är det bästa filmdecceniet någonsin, följt av 70-talet. En del 80-talsfilmer har sin charm men fattar man inte att 80-talet var ett skitdeccenium på den fronten är man retarded. Är inte fråga om åsikt utan fakta.
Tack för att jag fick spy ur mig lite.
