Malin Ullgren: Först när SD backade förstod jag hur rädd jag varit

https://www.dn.se/kultur/malin-ullgren-forst-nar-sd-backade-forstod-jag-hur-radd-jag-varit/
Jag har då inte märkt något av denna räddsla. Har ni? Folk i offentligheten har ju hela tiden orätt kastat skit på SD.

Islamistvurmande folkförrädare som Malin Ullgren bör vara rädda, det är fan så mycket mer normalt än att Svensson ska vara rädda att rånmördas av sydorcherna i sitt eget land.

Hon är en av de galna feministerna som drev skräptidningen Bang, som gick funt på maximala stadsbidrag tills den konkade.. ännu en av alla dessa hopplösa svenska felknullade landsförrädarhoror som ägnat sitt liv åt att förstöra Sverige.

Malin Ullgren!! Du är helt enkelt sinnesrubbad!!


Håller med!

Äh det är som vanligt med vänstersidan. Dom lever inte i verkligheten. Alltid massa påhittade hot och i många fall dom själva som gör falseflag grejer

Man ser till och med hennes psykiska sjukdomar på utsidan och då är det illa ställt.

Nej, jag har då inte märkt något, men jag och Mallin Ullgren lever nog i två olika världar. Och att det skulle ha drabbat hela offentligheten ställer jag mig tveksam till. Vi rör oss i olika kretsar och det här är en vanlig uppfattning bland kulturskribenter och alla andra som missade den invandringsvåg som Sverige och Europa drabbades av 2015. Men självklart finns det hat bland många, inte minst sverigedemokrater som har svårt att skilja på invandring och invandrare. Men att lägga om flyktingpolitiken har varit nödvändig och det arbete som Tidöpartierna gjort med migration och inom rättspolitiken har varit bra, men ibland har det gått lite snabbt, som när vi nu utvisar människor som har jobb och integrerats bra eller när vi till och med nu utvisar britter härifrån på grund av formaliteter.

Hejsan qwe67

Intressant fråga att lyfta det här med rädsla för att leva i ett samhälle, och vad det gör med en själv.

För mig känns alltid rädslobeskrivningar som att man vädjar till mig utifrån synsättet att jag är enfaldig och korkad, och att jag ska känna mig solidarisk med de som säger att de är rädda. Det kan jag göra om det vore sant, men är det inte det så är det bara ett sätt att förminska mig och skrämma mig. Att varna för det ena, och sedan när motsidan varnar för det andra, ska alltså göra att jag blir rädd och sedan kan vända mig till det trygghetsskapande partiet/politikern.

Men är rädsla något som vi ens kan hänvisa till i Sverige med en fungerande demokrati? Är det inte att infantilisera både sig själv och andra? Förstås har vi i samhällsdebatten de senaste woke-decennierna haft fokus på att än den ena som verkar hotande och otillräcklighetens rädsla har varit en politisk rörelse. Ibland uppträder det i form av andra säger att de inte känner sig trygg i olika miljöer, och universitetens säger att de vill skapa en trygg miljö. Men är det verkligen så?

Jag som är uppväxt på 60-70-talet med kallt och hotande atomkrig, socialdemokratiskt styre nästan hela tiden och politiskt tillsatta församlingar som styrde över min utbildningsresa och inte såg til latt jag undervisades i bildningsperspektiv, kände verkligen stor rädsla och att jag inte hade någon kontroll över mitt liv.

Så kan man verkligen hävda rädsla som en beskrivning av 2000-talets digitala samhälle?

Eller är det just den demokratiska öppenheten och möjligheterna som skapar rädslan, och att man inte får tryggheten och blir hårt styrd av de politiska församlingarna?

Låt mig gissa: hon bor inte i en hyresrätt i en betongförort tillsammans med alla nysvenskar?

Nej. Det gör hon inte - jag är djupt chockad. Istället bor hon på Rosenlundsgatan, mitt inne i centrala Stockholm, där lägenheterna kostar 6.000.000 och grannarna heter Littorin, Dixelius, Wahlin osv.

Märkligt det där, får en att tänka till..

Det är ju litet skojigt, så där rent logiskt.

Nu har jag inte läst artikeln eftersom den är bakom en betalmur, men om hennes poäng är att SD lever på "hat och hot" så är ju inte det mest logiska att direkt ta till "hat och hot" i tråden, som försvar av SD.

Man kunde ju säga att i så fall faller man på eget grepp. Rätt så pladask och på direkten...

Vet inte om det är rädsla, men jag har ofta märkt från kvinnor, oavsett ålder att om SD är på tal så talar man om dem som något otyg och med äckelkänslor, men aldrig att det varit i form av just rädsla.

Är du journalist? Har du skrivit SD-kritiskt i rikstäckande media? Om inte så förstår jag inte vad du menar med detta inlägg.