En del har redan besvarats men politiskt ska man komma ihåg ett par saker:
I kommun- och landstingsvärlden gällde i många fall samstyre till och med 1970-1980, dvs i stort sett alla partierna utom VPK styrde kommunen/landstinget tillsammans även om S tekniskt kunde ha egen majoritet. En Gunborg som var politiskt aktiv lokalt för Högerpartiet under 1950-1960 kunde mycket väl anförtros med bemärkta utskottsposter i lokalpolitiken även med 50%+-majoritet för S.
Ett viktigt skäl till "samförståndet" på många håll var att samhället var väldigt genomreglerat som en effekt av mellankrigstidens kriser upp till långt in på efterkrigstiden samtidigt som det fanns kapitalregleringar som satte begränsningar för hela samhällsekonomin. Det krävdes en mängd tillstånd från statligt håll för både krediter och byggnadsmaterial för att få till investeringsbeslut för kommunala investeringar - skulle kommunen få tillstånd för att bygga ut bostadsområden, investeringar till nya industrier m.m. var det en fördel med en gemensam front lokalt som kunde uppvakta Länsstyrelsen och Finansdepartementet för att söka fördel för just "sin" kommun. Då kunde det vara bra ifall bankdirektören Gunborg var gift med satt för Högern i fullmäktige och han sen åkte till myndigheterna för att förhandla om kredittillgivningen för kommunens väl, även om S hade egen majoritet hemma i samma fullmäktige.
Även om S drogs med var det i första hand en liberal idédebatt i början av 1960-talet som satte igång mycket av den samhällsdebatt som sedan skulle mynna i 1968 och därefter med jämlikhetssträvanden, miljödebatt, ekonomisk utjämning med mera. FP stödde också många av förslagen som du nämner eller åtminstone initialt. Många av de radikala från den tiden skulle senare gå vidare från Folkpartiet/FPU till andra partier som till sossarna (Birgitta Dahl, Carl Tham) eller vara med om att starta upp Miljöpartiet som Per Gahrton. S hamnade i ganska mycket tanketom rutin idépolitiskt efter ATP-striden tills kriserna kring 1966-1968 och framåt tvingade fram en del panikåtgärder för att behålla initiativet (1966 gjorde S ett uruselt kommun- och landstingsval vilket bl.a. föranledde högre byggkvoter till det som sedan blev miljonprogrammets bostadsområden. Också att grundlagsdiskussionerna tog fart och att enkammarriksdagen blev till verklighet).
I kommun- och landstingsvärlden gällde i många fall samstyre till och med 1970-1980, dvs i stort sett alla partierna utom VPK styrde kommunen/landstinget tillsammans även om S tekniskt kunde ha egen majoritet. En Gunborg som var politiskt aktiv lokalt för Högerpartiet under 1950-1960 kunde mycket väl anförtros med bemärkta utskottsposter i lokalpolitiken även med 50%+-majoritet för S.
Ett viktigt skäl till "samförståndet" på många håll var att samhället var väldigt genomreglerat som en effekt av mellankrigstidens kriser upp till långt in på efterkrigstiden samtidigt som det fanns kapitalregleringar som satte begränsningar för hela samhällsekonomin. Det krävdes en mängd tillstånd från statligt håll för både krediter och byggnadsmaterial för att få till investeringsbeslut för kommunala investeringar - skulle kommunen få tillstånd för att bygga ut bostadsområden, investeringar till nya industrier m.m. var det en fördel med en gemensam front lokalt som kunde uppvakta Länsstyrelsen och Finansdepartementet för att söka fördel för just "sin" kommun. Då kunde det vara bra ifall bankdirektören Gunborg var gift med satt för Högern i fullmäktige och han sen åkte till myndigheterna för att förhandla om kredittillgivningen för kommunens väl, även om S hade egen majoritet hemma i samma fullmäktige.
Citat:
Ursprungligen postat av LindvidArman
Sen kom allt annat: borttagna ordningsbetyg i skolan, avskaffad studentexamen, kaos i skolan, ockupationer, hat mot polis, hat och avundsjuka mot företagare (ofta inspirerat av Palme som i sina tal raljerade med företagare), angrepp mot Wallenbergs ”känner ni stanken av Enskilda Banken”… LO kom med förslag där alla villaägare skulle fråntas sin tomt för att sen tvingas hyra den… Jordbrukare skulle få hemmanet exproprierat.
Även om S drogs med var det i första hand en liberal idédebatt i början av 1960-talet som satte igång mycket av den samhällsdebatt som sedan skulle mynna i 1968 och därefter med jämlikhetssträvanden, miljödebatt, ekonomisk utjämning med mera. FP stödde också många av förslagen som du nämner eller åtminstone initialt. Många av de radikala från den tiden skulle senare gå vidare från Folkpartiet/FPU till andra partier som till sossarna (Birgitta Dahl, Carl Tham) eller vara med om att starta upp Miljöpartiet som Per Gahrton. S hamnade i ganska mycket tanketom rutin idépolitiskt efter ATP-striden tills kriserna kring 1966-1968 och framåt tvingade fram en del panikåtgärder för att behålla initiativet (1966 gjorde S ett uruselt kommun- och landstingsval vilket bl.a. föranledde högre byggkvoter till det som sedan blev miljonprogrammets bostadsområden. Också att grundlagsdiskussionerna tog fart och att enkammarriksdagen blev till verklighet).