En borgare född 1926 hade det så roligt

Nej Sverige 1926 låg i övre delen gdp/capita. Det var absolut inte "ett av Europas fattigaste länder" 1926. Den positionen lämnade vi på 1850-talet. Typisk socialdemokratisk mytbildning.

Bry dig inte om att diskutera med idioter.

Alla företag som blomstrade efter ww2 var äldre världsledande företag som skar guld med täljkniv efter andra världskriget. vi fick i princip inga nya stora företag under den socialdemokratiska terrorn. Tvärtom fick företag som tertra-pck, Ikea, Abu-svängsta fly landet.

Svensk industri stod orörd efter kriget och det var efterfrågan på allt. Och det var väntekö på flera produkter en bit in på 60-talet.

Sedan 1968 har svensk ekonomi, löner och pensioner varit i fritt fall.

Detta vet man mycket väl om. Men tar man in det faller hela den egna världsbilden.
Tro inte att du kan lära dessa något som de redan mycket väl vet men inte låtsas om.

Ja 1926 var ett bra år. För då vore jag 53 år nu och året vore 1979. För första gången levde jag i ett Sverige med en borgerlig regering. Jag hade inte gillat sossarna men Sveriges utveckling från att jag var barn på 1930-talet fram till 1979 vore ju sagolikt bra, inklusive bilarna som dåtidens Mercedes Benz. Politik är inte allt. Men jag beklagade nog saker som att reglerade hyror istället för marknadshyror hade införts på 1940-talet och framåt. Jag levde i Stockholm och tyckte fortfarande att staden var ganska charmig. Det skulle bli sämre framförallt tidigt 2000-tal. År 2000 vore jag pensionär sedan tio år. Lugnets industriområde skulle rivas om två år och Norra Station skulle försvinna lite senare. Jag uppskattade inte att dessa två områden totalt skulle förändras.

.
.
.
Folket är sossefierat. Absolut.

Politik: inrikes --> Historia
/Moderator

Gunborgs ungdom präglades av depressionen och andra världskriget (med samlingsregering), så då var hon nog upptagen av annat. Resten av hennes liv blev utan tvekan sossefierat men man får tänka på ett par saker:

1. Det gamla, borgerliga samhället tog årtionden för sossarna att ersätta och mycket av det fanns kvar åtminstone till 60-talet.

2. Rekordåren gjorde att allt blev lättare att svälja. Denna unika 30-åriga internationella högkonjunktur var en av de främsta förklaringarna till de framgångar sossarna gärna tillskriver sig själva.

Från slutet av 60-talet började sossestaten mer och mer gå på tomgång, och fusionen med 68-vänstern blev på sikt ödesdiger. Men innan dess var Sverige bokstavligt talat ett annat land. Så även om en borgerligt sinnad Gunborg lär ha känt av åsiktskorridoren även på Erlanders tid är det svårt att jämföra rakt av med idag.

Verkligheten är dock att Sverige under de åren utvecklades från ett av världens rikaste länder, till ett av världens rikaste länder. När Sossarna först kom till makten så låg Sveriges BNP per capita i topp 10 i Europa.

Skattetrycket ökade från och med kriget, det är sant, men det var inte alls högt förrän efter 1960, när institutioner byggdes ut mer och mer. Inflationen berodde oftast på utländska händelser, 2vk, koreakriget och oljekris. Annars var det ingen farlig inflation under de där 44 åren.

Men när väl oljekrisens inflation hade startat fortsatte den också under Gunborgs älskade borgare.

Ett problem vid den tiden var att svensk industri inte längre kunde konkurrera. Kostnadsläget var för högt och det var det som med tiden ledde till alla devalveringar.

Det devalverades sex gånger från 73 till 82. Sista gången minskade värdet med 16%. Allt det där syftade till att få igång industrin igen.

Tack då slapp jag skriva det själv. Många som går på sossarnas "alternativa historieskrivning". Stenballen lär knappast svara dock. Faktaimmuniteten är nog för svår.

Under Olof Palmes tid som statsminister (1969–1976 och 1982–1986) hade Sverige rekordhöga marginalskatter som i extrema fall kunde överstiga 100 procent.
Marginalskatter, toppade på över 80–100 % för de högsta inkomsterna.
Pomperipossaeffekten, Astrid Lindgren uppmärksammade att hon betalade 102 % i skatt 1976.
Det totala skattetrycket i förhållande till BNP ökade kraftigt under 1970-talet.

Tack, nej det har du rätt i; ingen idé att diskutera med de som är marinerade i sosseism.

Helt riktigt. Ännu i början av 1960-talet (efter 30 års sossestyre) var det fullt möjligt att leva ett gammaldags borgerligt liv. Många människor med högre inkomster hade fortfarande ett hembiträde boendes i våningens/villans jungfrukammare. Du-reformen hade inte kommit. Fortfarande rangordning på arbetsplatsen. Om Gunborg var läroverkslärare som avancerat till lektor, var respekten för henne enorm. Svenska myndigheter, ämbetsverk, SR, SVT, Svenska Kyrkan, skolvärlden mm var alla fortfarande borgerliga bastioner.

Faktum kvarstår dock. Den som någorlunda följde med i tiden såg de stegvisa förändringarna. Vissa säkert bra, och hade inte så mycket med politik att göra, men successiva moralupplösningar, skattehöjningar och lagstiftning förvandlade riket till en mardröm där det tio år senare var synd om väskryckaren, inte tanten som blev slagen och förnedrad, och där staten tog nästan allt av en extra intjänad hundralapp.
Sen kom allt annat: borttagna ordningsbetyg i skolan, avskaffad studentexamen, kaos i skolan, ockupationer, hat mot polis, hat och avundsjuka mot företagare (ofta inspirerat av Palme som i sina tal raljerade med företagare), angrepp mot Wallenbergs ”känner ni stanken av Enskilda Banken”… LO kom med förslag där alla villaägare skulle fråntas sin tomt för att sen tvingas hyra den… Jordbrukare skulle få hemmanet exproprierat.
Exemplen är många. Och i val efter val röstade folk på att sosseriet skulle fortsätta…
Så nej inte hade Gunborg m fl det inte lätt. Och inte heller många arbetare av gamla stammen som slitit ihop till ett egnahem och en bil. De var nu anklagade för småborgerlighet.