Att SD gick till val som ett samarbetsparti, och gick till val på Tidöpolitik var så klart en strategisk katastrof utan dess like. Att inte partiledningen kunde förutse detta är bortom mitt förstånd.
Att Jimmie Åkesson sedan står på scen under valnatten och i praktiken försvarar strategin istället för att erkänna misstaget, gör saken värre.
Vore jag Åkesson skulle jag ödmjukt be om ursäkt till alla partiets valarbetare, och erkänna misslyckandet. Åkesson omringade sig med fel folk. Åkesson lyssnade på fel folk. Och därmed misslyckades man. Men så går det när man är beredd att offra allt för några ministerposter som borgarna in i det sista inte var beredda att ge.
Givetvis borde SD ha distanserat sig från regeringspartierna.
Givetvis borde SD ha påpekat vikten av att rösta på SD för att förstärka förhandlingspositionen oavsett valresultat.
Givetvis borde SD ha gått till val på SD-politik istället för att låsa sig in i ett obekvämt samarbete med Moderater som vill dela ut medborgarskap, KD:are som vill öka utlands-biståndet och Liberaler som vill införa Euron och täcka Kattegatt med vindkraftsparker.
Men inget av detta kom under valrörelsen. Hur ska man då motivera folk att rösta SD, om de inte ens märker någon skillnad på politiken oavsett vilket parti i samarbetet man röstar på. Ja, då är väl inte steget långt till att rösta på något annat parti. Vilket i förlängningen leder till en mycket försvagad förhandlingsposition, även om samarbetspartierna skulle teoretiskt ha fått en majoritet i valet.
Åkesson kan glömma om kraven på Statsministerposten, då Kristersson skrattar hela vägen till banken.
SD kan glömma ministerposter som aldrig var ändå förankrat bland borgarna.
Och framför allt tillät partiledningen tillräckligt många väljare stödrösta på borgare som än kallar SD för rasister och som under hela mandatperioden brutit mot Tidöavtalets respektklausul, istället för att prompt bestraffa det partiet ut ur Riksdagen.
Dags för partiledningen att rannsaka sig själva efter denna sorgliga valspurt.
Som SD-röstare sedan valet 2010 och SD-kärnväljare kräver jag Jimmie Åkessons avgång!
Att Jimmie Åkesson sedan står på scen under valnatten och i praktiken försvarar strategin istället för att erkänna misstaget, gör saken värre.
Vore jag Åkesson skulle jag ödmjukt be om ursäkt till alla partiets valarbetare, och erkänna misslyckandet. Åkesson omringade sig med fel folk. Åkesson lyssnade på fel folk. Och därmed misslyckades man. Men så går det när man är beredd att offra allt för några ministerposter som borgarna in i det sista inte var beredda att ge.
Givetvis borde SD ha distanserat sig från regeringspartierna.
Givetvis borde SD ha påpekat vikten av att rösta på SD för att förstärka förhandlingspositionen oavsett valresultat.
Givetvis borde SD ha gått till val på SD-politik istället för att låsa sig in i ett obekvämt samarbete med Moderater som vill dela ut medborgarskap, KD:are som vill öka utlands-biståndet och Liberaler som vill införa Euron och täcka Kattegatt med vindkraftsparker.
Men inget av detta kom under valrörelsen. Hur ska man då motivera folk att rösta SD, om de inte ens märker någon skillnad på politiken oavsett vilket parti i samarbetet man röstar på. Ja, då är väl inte steget långt till att rösta på något annat parti. Vilket i förlängningen leder till en mycket försvagad förhandlingsposition, även om samarbetspartierna skulle teoretiskt ha fått en majoritet i valet.
Åkesson kan glömma om kraven på Statsministerposten, då Kristersson skrattar hela vägen till banken.
SD kan glömma ministerposter som aldrig var ändå förankrat bland borgarna.
Och framför allt tillät partiledningen tillräckligt många väljare stödrösta på borgare som än kallar SD för rasister och som under hela mandatperioden brutit mot Tidöavtalets respektklausul, istället för att prompt bestraffa det partiet ut ur Riksdagen.
Dags för partiledningen att rannsaka sig själva efter denna sorgliga valspurt.
Som SD-röstare sedan valet 2010 och SD-kärnväljare kräver jag Jimmie Åkessons avgång!