Citat:
Varför skulle SD utan att få igenom egen politik stödja extremliberaler?
Ett scenario ingen pratar om: SD offrar sig helt för en Alliansregering
Om Tidö faller i talmansrundan och det blir tydligt att C aldrig kommer acceptera SD i regering eller ens ett bindande samarbete, har SD i praktiken bara två vägar kvar. Antingen köra sin egen linje och riskera att hela högersidan splittras (och Andersson blir statsminister på walk-over), eller göra en historiskt stor eftergift för att över huvud taget få en icke-socialistisk regering på plats.
Den eftergiften skulle vara att SD helt frivilligt backar, inte bara från ministerposter utan från sakpolitiskt inflytande i stort. "Vi kräver inget, inga ministrar, inget veto, bara att ni inte röstar med vänstern." Det är exakt den typen av drag som skulle kunna få C att tänka om. C:s huvudinvändning har aldrig varit SD:s existens, utan att normalisera deras inflytande över politiken. Ett SD som frivilligt tonar ner sig till ett rent röststödparti utan krav, ungefär som V gjorde 2014–2022 fast i motsatt riktning, gör det betydligt svårare för C att fortsätta stå utanför med samma motivering.
Priset för SD skulle bli en hel mandatperiod i skuggan, inget Tidöavtal, inga ministrar, inga synliga avtryck i budgeten. Vinsten skulle vara berättelsen till 2030: "vi var beredda att offra allt eget inflytande för att rädda Sverige från vänstern." En position som är svår att attackera moraliskt även för politiska motståndare.
Men priset kan bli betydligt högre än en förlorad mandatperiod. Det kan bli hela partiet som det är känt idag. En väljarbas som röstat på löftet om regeringsmakt och konkret sakpolitiskt genomslag kan se ett sådant drag som ett rent svek, oavsett hur snyggt det säljs efteråt. Risken är att tappa en stor del av väljarbasen till missnöjespartier längre ut på högerkanten som redan står redo att plocka upp de som känner sig lurade. Då blir det ingen comeback 2030, bara ett permanent hål i väljarstocken som aldrig läks.
Ett sådant utspel kommer också oundvikligen väcka misstankar om att Åkesson i hemliga möten indirekt styrt Moderaternas linje, att eftergiften var för snygg och för välregisserad för att vara ett spontant nödutrymme, snarare en förhandlad lösning bakom stängda dörrar. Trovärdigheten i "vi offrar oss frivilligt"-berättelsen skadas rejält om den framstår som orkestrerad snarare än desperat.
Frågan är om Åkesson faktiskt är beredd att spela så långsiktigt och riskabelt, eller om det interna trycket (som redan känns kompromissvilligt efter fyra år i regeringssamarbete) gör en sådan eftergift omöjlig att sälja internt innan den ens hunnit ge utdelning 2030.
Om Tidö faller i talmansrundan och det blir tydligt att C aldrig kommer acceptera SD i regering eller ens ett bindande samarbete, har SD i praktiken bara två vägar kvar. Antingen köra sin egen linje och riskera att hela högersidan splittras (och Andersson blir statsminister på walk-over), eller göra en historiskt stor eftergift för att över huvud taget få en icke-socialistisk regering på plats.
Den eftergiften skulle vara att SD helt frivilligt backar, inte bara från ministerposter utan från sakpolitiskt inflytande i stort. "Vi kräver inget, inga ministrar, inget veto, bara att ni inte röstar med vänstern." Det är exakt den typen av drag som skulle kunna få C att tänka om. C:s huvudinvändning har aldrig varit SD:s existens, utan att normalisera deras inflytande över politiken. Ett SD som frivilligt tonar ner sig till ett rent röststödparti utan krav, ungefär som V gjorde 2014–2022 fast i motsatt riktning, gör det betydligt svårare för C att fortsätta stå utanför med samma motivering.
Priset för SD skulle bli en hel mandatperiod i skuggan, inget Tidöavtal, inga ministrar, inga synliga avtryck i budgeten. Vinsten skulle vara berättelsen till 2030: "vi var beredda att offra allt eget inflytande för att rädda Sverige från vänstern." En position som är svår att attackera moraliskt även för politiska motståndare.
Men priset kan bli betydligt högre än en förlorad mandatperiod. Det kan bli hela partiet som det är känt idag. En väljarbas som röstat på löftet om regeringsmakt och konkret sakpolitiskt genomslag kan se ett sådant drag som ett rent svek, oavsett hur snyggt det säljs efteråt. Risken är att tappa en stor del av väljarbasen till missnöjespartier längre ut på högerkanten som redan står redo att plocka upp de som känner sig lurade. Då blir det ingen comeback 2030, bara ett permanent hål i väljarstocken som aldrig läks.
Ett sådant utspel kommer också oundvikligen väcka misstankar om att Åkesson i hemliga möten indirekt styrt Moderaternas linje, att eftergiften var för snygg och för välregisserad för att vara ett spontant nödutrymme, snarare en förhandlad lösning bakom stängda dörrar. Trovärdigheten i "vi offrar oss frivilligt"-berättelsen skadas rejält om den framstår som orkestrerad snarare än desperat.
Frågan är om Åkesson faktiskt är beredd att spela så långsiktigt och riskabelt, eller om det interna trycket (som redan känns kompromissvilligt efter fyra år i regeringssamarbete) gör en sådan eftergift omöjlig att sälja internt innan den ens hunnit ge utdelning 2030.
Det är knappast som att S är värre än M, och definitivt inte värre än C.
