Har jag funnit Gud?

Ja precis så tror jag med.

Vi har alla förmågan till reöigösa upplevelser, men om man inte indoktrinerats i ett specifikt paket (religiöst eller politiskt) så är det förstås mycket friare att välja och vraka.

Förr i världen hade man olika listor på gudar med sig när handelsmän från olila kulturer möttes. Som om jag svor vid guden X så visste du att "Aha, det är samma som min gud Y!" och så var alla nöjda med det. De var inte dumma förr!

Ok, gott så. Men vilken Gud är det då? Den abrahamitiska eller den som nån annan av de tusentals religionerna tillber? Min egna lilla privata gud? Spelar det npn roll? Gör det mig religiös?

Jag är ju nånstans övertygad om att det är psykologiskt, men det går liksom bortom det. Svårt att förklara.

Jag är mest nyfiken på hur religiösa (som tillhör nåt religiöst samfund) människor resonerar kring det här. Jag kanske har missförstått er.

Ja precis så tror jag med.

Vi har alla förmågan till reöigösa upplevelser, men om man inte indoktrinerats i ett specifikt paket (religiöst eller politiskt) så är det förstås mycket friare att välja och vraka.

Religionerna har traditioner om Gud, just eftersom alla inte verkar möta Gud, men hoppas göra det en dag och ändå vill tala om Gud. Då används metaforer, analogier, spekulationer osv som kan bli mer eller mindre utflippade och till slut blir fossiliserade.

Den du hittat är den du hittat. Jfr när Gud själv säger " jag är den jag är" ( eller "jag är den som är") Du har nått till kärnan, till det som alla texter, sånger, dikter försökt gestalta.

Sök dig till Jesus Kristus. Allt ska bli uppenbarat, och glädjen stor för Fredens och Visdomens Barn

Du har funnit något att tro på och som ger dig inre styrka. Snyggt jobbat.

Det låter som att du hittat en sorts meta-motivator och fungerar det så kan det nog fortsätta vara något abstrakt. Meta-motivation handlar om att drivas av högre värden i detta fallet "att städa köket" i utveckling och meningsfullhet. Du har hittat en meta-tanke "Gud är med mig" som lyfter dig över det omedelbara motståndet "fy faaan för den här rapporten".

När du tänker att du är helt ensam med din prokrastinering blir berget för högt att bestiga. Genom att "bjuda in" Gud/Kosmos/Spaghettimonstret flyttar du en del av den mentala bördan utanför dig själv. Du är inte längre en ensam, trött människa som kämpar mot diskbänken utan du samarbetar med universum. Det minskar din stress och frigör dopamin.

Din erfarenhet påminner om ett roligt Simpsons avsnitt som jag såg för ett tag sedan. "Homer the Heretic" som jag kan rekommendera om du får tag på den.

Varför just Jesus? Är han bättre än min Gud?




Tack kakpojken!

Saknar du Jesus har du inte Gud.

Du kan avguda saker och demoner, men den Levande har du då missat

Tro inte på vadsomhelst bara för att, det är precis vad fienden önskar. Lögnens fader

Jag tycker inte att du motiverar det så bra, men om jag träffar Jesus nånstans så ska jag ge honom en chans.

Hej AskMeAboutJesus, jag vill fråga dig om Gud, men det är kanske samma sak.

Skulle du kalla min nyfunna makt för Gud? Och är det samma gud som Jesus sades vara ett sändebud för? Är Gud konkret eller mer flytande? Du har säkert fått de här frågorna förr, men jag är ganska färsk inom det häringa guderiet.

Och tron! Den är central, hade jag inte valt att tro på den här högre makten så tror jag inte det hade fungerat. Är Gud tro enkom?

Jag läste i nån bok med motiverande citat att om man har svårt att ta tag i saker, påbörja eller slutföra dem (story of my life) då ska man tänka att en högre makt, den man väljer att tro på (Gud, spaghetti-monstret, kosmos eller whatever. Jag har valt att kalla den Gud pga smidigheten) är med en och då blir saker och ting genast mycket lättare.

Så jag har börjat praktisera det: Jag måste göra rent i köket, men jag orkar inte. Gud är med dig tänker jag då och vips så är det inte lika jobbigt.

Jag måste påbörja den där rapporten. Fy faaan. Gud är med dig och som i ett trollslag sitter jag där å skriver så att tangentbordet glöder.

Jag har länge varit uttalad ateist pga mitt religions-förakt (som jag fortfarande i viss mån hyser) men jag känner att jag funnit en kraft inom mig som aktiverats av en tro på något större. Jag kan inte formulera det på nåt annat sätt. Är det psykologi, manifestation eller nåt övernaturligt spirituellt? Är det The Force från Star Wars? Midichlorians?

Jag känner för den sakens skull dock inget behov av att underkasta mig nån religion eller tro på allt som bibeln och koranen säger.

Men, är det detta som till exempel nyktra alkoholister menar när de säger att de har funnit Gud? Och varför paketerar man det isf i en religion eller sekt med strikta lagar istället för att bara tänka att det är vad det är?

När fan blir gammal blir han religiös å allt det där