Har jag funnit Gud?

Jag läste i nån bok med motiverande citat att om man har svårt att ta tag i saker, påbörja eller slutföra dem (story of my life) då ska man tänka att en högre makt, den man väljer att tro på (Gud, spaghetti-monstret, kosmos eller whatever. Jag har valt att kalla den Gud pga smidigheten) är med en och då blir saker och ting genast mycket lättare.

Så jag har börjat praktisera det: Jag måste göra rent i köket, men jag orkar inte. Gud är med dig tänker jag då och vips så är det inte lika jobbigt.

Jag måste påbörja den där rapporten. Fy faaan. Gud är med dig och som i ett trollslag sitter jag där å skriver så att tangentbordet glöder.

Jag har länge varit uttalad ateist pga mitt religions-förakt (som jag fortfarande i viss mån hyser) men jag känner att jag funnit en kraft inom mig som aktiverats av en tro på något större. Jag kan inte formulera det på nåt annat sätt. Är det psykologi, manifestation eller nåt övernaturligt spirituellt? Är det The Force från Star Wars? Midichlorians?

Jag känner för den sakens skull dock inget behov av att underkasta mig nån religion eller tro på allt som bibeln och koranen säger.

Men, är det detta som till exempel nyktra alkoholister menar när de säger att de har funnit Gud? Och varför paketerar man det isf i en religion eller sekt med strikta lagar istället för att bara tänka att det är vad det är?

När fan blir gammal blir han religiös å allt det där

Ja, varför inte? En väldigt pragmatisk gudstro är det ju du hittat, ett botemedel mot prokrastinering.

Ok, gott så. Men vilken Gud är det då? Den abrahamitiska eller den som nån annan av de tusentals religionerna tillber? Min egna lilla privata gud? Spelar det npn roll? Gör det mig religiös?

Jag är ju nånstans övertygad om att det är psykologiskt, men det går liksom bortom det. Svårt att förklara.

Jag är mest nyfiken på hur religiösa (som tillhör nåt religiöst samfund) människor resonerar kring det här. Jag kanske har missförstått er.

Jag tänker att det är helt upp till dig! Låt ingen annan bestämma över din världsbild.

Jag är inte heller religiös eller tror på Gud/en gud/gudar etc., även om jag är helt med på många religiösa (filosofiska) grundtankar. Den "kraft" du kallar Gud här hade jag kanske hellre kallat ditt undermedvetna, kanske kollektiva undermedvetna, men det spelar ingen roll så länge vi förstår varandra. När någon pratar om Gud som världsalltets skapare så tänker jag på verkligheten såsom den egentligen är (om vi så att säga hade kunnat fly ut från Platons grotta, ställa sig utanför oss själva, utanför tid och rum, och skådat alltinget - vilket naturligtvis är omöjligt i praktiken) och så vidare.

Tack! Jag håller med dig, men det känns inte som att världsreligionerna håller med oss.



Ja, det undermedvetna. Placebo etc. Powerful stuff. Är det det som är Gud för alla troende?

Och intressant. Men menar du då att Gud = världsalltet? Och menar troende människor det? Jag tror den aspekt som intresserar mig mest är religösa människors inställning till konceptet Gud. Det här med att man inga andra gudar skola hava etc. Vad spelar det för roll om det är en och samma makt?

Sen fattar jag ju att kyrkan är/var ett sätt att kontrollera pöbeln på. Men varför stannar man kvar i det? Skulle en kristen person säga att jag funnit deras gud men bara fått det om bakfoten? Varför ska de ha exklusivitet på Gud?

Alltså, det är ju ett enormt brett område.

När jag läser om religiösa upplevelser som sker inom oss så tänker jag mig ett kollektivt undermedvetet eller det undermedvetna, det djup som finns under ytan (jaget) och som är det egentligt mänskliga. Den idealistiska gudaupplevelsen så att säga.

När jag läser om beskrivningar om Gud som alltets skapare (eller garant och uppehållare) så förstår jag det som (den onårbara) objektiva verkligheten.

Jag håller med om att för mig blir det ologiskt att "välja" en religion över en annan. Det är ju ungefär detsamma som att heja på IFK eller AIK och kan ju knappast leda till någon djupare förståelse av oss själva och världsalltet. Inte heller att man väljer just en gudsbild. Hade jag varit religiös hade jag nog varit en ultra-ekumeniker som tagit inspiration i alla religioner, filosofier och vetenskapliga upptäckter.

Du tror, och uppenbarligen på en god och hjälpsam makt.

Ja, jag tänker att alla människor kanske har samma upplevelse av Gud (vad det nu är) men det har paketerats olika pga vilket ursprung man har. Visst, svenska kyrkan är "öppen" gentemot de andra abrahamitiska religionerna, men new age och häxeri, det går fetbort. De kanske också verkar genom gud, fast på ett annat sätt?

Hej AskMeAboutJesus, jag vill fråga dig om Gud, men det är kanske samma sak.

Skulle du kalla min nyfunna makt för Gud? Och är det samma gud som Jesus sades vara ett sändebud för? Är Gud konkret eller mer flytande? Du har säkert fått de här frågorna förr, men jag är ganska färsk inom det häringa guderiet.

Och tron! Den är central, hade jag inte valt att tro på den här högre makten så tror jag inte det hade fungerat. Är Gud tro enkom?

Ja precis så tror jag med.

Vi har alla förmågan till reöigösa upplevelser, men om man inte indoktrinerats i ett specifikt paket (religiöst eller politiskt) så är det förstås mycket friare att välja och vraka.

Förr i världen hade man olika listor på gudar med sig när handelsmän från olila kulturer möttes. Som om jag svor vid guden X så visste du att "Aha, det är samma som min gud Y!" och så var alla nöjda med det. De var inte dumma förr!

Varför fråga de döda, om saker som bara Den Levande kan svara på?

Sök dig till Jesus Kristus. Allt ska bli uppenbarat, och glädjen stor för Fredens och Visdomens Barn

Du har funnit något att tro på och som ger dig inre styrka. Snyggt jobbat.