Citat:
Ursprungligen postat av
Comitium
Ryssland gick in i Ukraina 2014 och tog över Krim som nu, liksom Donetsk och Liuhansk, från att ha varit Ukrainskt har förvandlats av Ryssland till republiker i den ryska federationen.
2022 invaderade Ryssland Ukraina för att inordna landet i den ryska maktsfären. Men Ukraina bjöd motstånd och har gjort det sedan dess.
I väst tyckte man allmänt att det ryska överfallet på Ukraina var åt helvete. I början var man dock försiktig med att ge hjälp, för man var rädd att provocera fram ett storkrig/kärnvapenkrig med Ryssland om väst levererade långdistansvapen, tunga vapen, moderna stridsvagnar somLeopard osv.
Det ryska anfallskriget har nu pågått i nästan fem år och eskalerat genom bl.a. ryska terrorbombningar av civila mål i Ukraina och Ukrainska drönarattacker långt inne i Ryssland. Antalet döda och skadade på bägge sidor om fronten i Donbass är enorma. Väst har skickat enorma mängder av allt tyngre vapen inklusive flygplan.
Med utvecklingen av det alltmer katastrofala kriget höjs en del röster i väst som är kritiska till västs stöd till Ukraina och att ”väst är berett att fortsätta kriget till Ukrainas sista man”, f.ö. ett uttryck vanligt bland Putinanhängare i väst.
Detta är naturligtvis helt missvisande eftersom Ukrainas försvarskrig inte är påtvingat av väst. Ukrainarna kämpar för sitt lands frihet mot den ryska angriparen och hotet om att Ukraina hamnar under den ryska stöveln. Det är en modig frihetskamp.
Så vilken är vägen framåt? Att Ukraina ger upp för att spara liv och mer förödelse eller att fortsätta kampen? Jag vet inte själv. Ett fortsatt krig kan betyda att mängder av liv går till spillo och en enorm förödelse genom ryska bombningar osv.
En kapitulation å andra sidan innebär att Ukraina upphör som ett fritt och självständigt land och hamnar i den ryska maktsfären där de styrande i Kreml är uttalat fientliga mot Ukraina och det ukrainska folket. Putins hänsynslösa anfallskrig också mot civila talar sitt tydliga språk.
De som är ”realistiska” förordar kapitulation, och har gjort det hela tiden från början.
Men man ska inte förringa idealistiska motiv för att fortsätta kriget. Längtan efter frihet.
Jag kommer att tänka på Finlands kamp mot Ryssland och Mannerheims tacktal till de svenska Finlandsfrivilliga. Talet hölls vid Paikanselkä den 28 mars 1940, efter vinterkrigets slut, när Svenska Frivilligkåren avtackades.
Mannerheim inleder med att säga att det finska folket hade tagit till vapen för att värna sitt ”högsta goda: ära, frihet och västerländsk kultur.”
Han säger att våldet hotar ”den svagas frihet”, att det trampar ned resultatet av generationers arbete på ”kulturens och framåtskridandets fält”, och att ”de små nationernas existens är i fara.”
De svenska frivilliga hade enligt honom visat att det fortfarande fanns människor som drevs av ”ädla ideal” och tron på ”livets högsta värden.”
Det handlade enligt Mannerheim om att försvara Finlands frihet och i ett större perspektiv den västerländska civilisationen, de små nationernas rätt att existera och ett samhälle byggt på kultur och framåtskridande.
Lika aktuellt idag som 1940.
Churchill skulle nog inte heller kunna beskrivas som tillhörande den ”realistiska” skolan, typ John Mearsheimer, utan i hög grad drevs av idealistiska skäl i kampen mot det nazistiska Tyskland.
Churchill såg kampen mot det nazistiska Tyskland inte bara som ett försvar av Storbritannien, utan som en kamp för frihet, civilisation, små nationers rättigheter.
Strax före krigsutbrottet sa Chhurchill i ett tal: “This is not a question of fighting for Danzig or fighting for Poland. We are fighting to save the whole world from the pestilence of Nazi tyranny and in defense of all that is most sacred to man.”
Storbritannien kämpar enligt Churchillcför Europas frihet, de små nationernas återupprättande och mot ”Nazi tyranny”.
“We shall never surrender.”
Du ställer frågan om vägen framåt är kapitulation eller fortsatt kamp.
För mig är svaret entydigt, även om det är smärtsamt: det finns ingen återvändo.
Vi måste inse att Ryssland genom sin fullskaliga invasion har krossat 80 år av fred i Europa. Uppenbarligen.
Den lilla tilltro som fanns kvar efter annekteringen av Krim 2014 är nu helt förbrukad. Ryssland agerar i linje med Primakovs doktrin – en geopolitisk strävan att återupprätta en rysk intressesfär och utmana den västerländska världsordningen till varje pris.i grunden handlar det om att Putin vill se sig som en storspelare.
Att tala om "realism" i termer av kapitulation är enligt min mening ett fundamentalt misstag.
Om vi tvingar fram eftergifter nu, eller Ukraina tvingas till eftergifter,
handlar det inte om om fler länder står på tur, utan vilka.
Historien har lärt oss att aggression som belönas bara föder mer aggression. Om Ukraina faller eller tvingas till en förnedrande fred, skickar det en signal till världens auktoritära regimer att gränser kan flyttas med våld. Detta är något realismens förespråkare glömmer bort i det geopolitiska spelet.
Detta handlar inte bara om Europa.
Om väst visar svaghet i Ukraina, ökar risken för att Kina agerar mot Taiwan. Skulle Taiwan hamna i Kinas händer vore det ”nattsvart” för den fria världens industri, inte minst den militära. USA tar Grönland….
Vi pratar om ett totalt kontrollförlust över den mest avancerade teknologin och de halvledare som hela vår moderna existens vilar på.
Därför ser jag bara en väg: Ryssland måste stoppas nu.
Att Europa rustar är en nödvändig reaktion på ett existentiellt hot. Priset för att stödja Ukrainas kamp idag är högt, men priset för att låta Ryssland vinna – vilket skulle leda till ett ännu större och blodigare krig inom några få år – skulle vara oändligt mycket högre. Inte minst i Asien.
Vi försvarar inte bara Ukrainas frihet, vi försvarar den fria världens industriella och säkerhetspolitiska överlevnad. Det finns inget behov av en multipolär värld, mer än för egot hos vissa ledare.
Till priset av total katastrof?
Vi har då slagit in på vägen om den starkes rätt.
