Ryssland gick in i Ukraina 2014 och tog över Krim som nu, liksom Donetsk och Liuhansk, från att ha varit Ukrainskt har förvandlats av Ryssland till republiker i den ryska federationen.
2022 invaderade Ryssland Ukraina för att inordna landet i den ryska maktsfären. Men Ukraina bjöd motstånd och har gjort det sedan dess.
I väst tyckte man allmänt att det ryska överfallet på Ukraina var åt helvete. I början var man dock försiktig med att ge hjälp, för man var rädd att provocera fram ett storkrig/kärnvapenkrig med Ryssland om väst levererade långdistansvapen, tunga vapen, moderna stridsvagnar somLeopard osv.
Det ryska anfallskriget har nu pågått i nästan fem år och eskalerat genom bl.a. ryska terrorbombningar av civila mål i Ukraina och Ukrainska drönarattacker långt inne i Ryssland. Antalet döda och skadade på bägge sidor om fronten i Donbass är enorma. Väst har skickat enorma mängder av allt tyngre vapen inklusive flygplan.
Med utvecklingen av det alltmer katastrofala kriget höjs en del röster i väst som är kritiska till västs stöd till Ukraina och att ”väst är berett att fortsätta kriget till Ukrainas sista man”, f.ö. ett uttryck vanligt bland Putinanhängare i väst.
Detta är naturligtvis helt missvisande eftersom Ukrainas försvarskrig inte är påtvingat av väst. Ukrainarna kämpar för sitt lands frihet mot den ryska angriparen och hotet om att Ukraina hamnar under den ryska stöveln. Det är en modig frihetskamp.
Så vilken är vägen framåt? Att Ukraina ger upp för att spara liv och mer förödelse eller att fortsätta kampen? Jag vet inte själv. Ett fortsatt krig kan betyda att mängder av liv går till spillo och en enorm förödelse genom ryska bombningar osv.
En kapitulation å andra sidan innebär att Ukraina upphör som ett fritt och självständigt land och hamnar i den ryska maktsfären där de styrande i Kreml är uttalat fientliga mot Ukraina och det ukrainska folket. Putins hänsynslösa anfallskrig också mot civila talar sitt tydliga språk.
De som är ”realistiska” förordar kapitulation, och har gjort det hela tiden från början.
Men man ska inte förringa idealistiska motiv för att fortsätta kriget. Längtan efter frihet.
Jag kommer att tänka på Finlands kamp mot Ryssland och Mannerheims tacktal till de svenska Finlandsfrivilliga. Talet hölls vid Paikanselkä den 28 mars 1940, efter vinterkrigets slut, när Svenska Frivilligkåren avtackades.
Mannerheim inleder med att säga att det finska folket hade tagit till vapen för att värna sitt ”högsta goda: ära, frihet och västerländsk kultur.”
Han säger att våldet hotar ”den svagas frihet”, att det trampar ned resultatet av generationers arbete på ”kulturens och framåtskridandets fält”, och att ”de små nationernas existens är i fara.”
De svenska frivilliga hade enligt honom visat att det fortfarande fanns människor som drevs av ”ädla ideal” och tron på ”livets högsta värden.”
Det handlade enligt Mannerheim om att försvara Finlands frihet och i ett större perspektiv den västerländska civilisationen, de små nationernas rätt att existera och ett samhälle byggt på kultur och framåtskridande.
Lika aktuellt idag som 1940.
Churchill skulle nog inte heller kunna beskrivas som tillhörande den ”realistiska” skolan, typ John Mearsheimer, utan i hög grad drevs av idealistiska skäl i kampen mot det nazistiska Tyskland.
Churchill såg kampen mot det nazistiska Tyskland inte bara som ett försvar av Storbritannien, utan som en kamp för frihet, civilisation, små nationers rättigheter.
Strax före krigsutbrottet sa Chhurchill i ett tal: “This is not a question of fighting for Danzig or fighting for Poland. We are fighting to save the whole world from the pestilence of Nazi tyranny and in defense of all that is most sacred to man.”
Storbritannien kämpar enligt Churchillcför Europas frihet, de små nationernas återupprättande och mot ”Nazi tyranny”.
“We shall never surrender.”
2022 invaderade Ryssland Ukraina för att inordna landet i den ryska maktsfären. Men Ukraina bjöd motstånd och har gjort det sedan dess.
I väst tyckte man allmänt att det ryska överfallet på Ukraina var åt helvete. I början var man dock försiktig med att ge hjälp, för man var rädd att provocera fram ett storkrig/kärnvapenkrig med Ryssland om väst levererade långdistansvapen, tunga vapen, moderna stridsvagnar somLeopard osv.
Det ryska anfallskriget har nu pågått i nästan fem år och eskalerat genom bl.a. ryska terrorbombningar av civila mål i Ukraina och Ukrainska drönarattacker långt inne i Ryssland. Antalet döda och skadade på bägge sidor om fronten i Donbass är enorma. Väst har skickat enorma mängder av allt tyngre vapen inklusive flygplan.
Med utvecklingen av det alltmer katastrofala kriget höjs en del röster i väst som är kritiska till västs stöd till Ukraina och att ”väst är berett att fortsätta kriget till Ukrainas sista man”, f.ö. ett uttryck vanligt bland Putinanhängare i väst.
Detta är naturligtvis helt missvisande eftersom Ukrainas försvarskrig inte är påtvingat av väst. Ukrainarna kämpar för sitt lands frihet mot den ryska angriparen och hotet om att Ukraina hamnar under den ryska stöveln. Det är en modig frihetskamp.
Så vilken är vägen framåt? Att Ukraina ger upp för att spara liv och mer förödelse eller att fortsätta kampen? Jag vet inte själv. Ett fortsatt krig kan betyda att mängder av liv går till spillo och en enorm förödelse genom ryska bombningar osv.
En kapitulation å andra sidan innebär att Ukraina upphör som ett fritt och självständigt land och hamnar i den ryska maktsfären där de styrande i Kreml är uttalat fientliga mot Ukraina och det ukrainska folket. Putins hänsynslösa anfallskrig också mot civila talar sitt tydliga språk.
De som är ”realistiska” förordar kapitulation, och har gjort det hela tiden från början.
Men man ska inte förringa idealistiska motiv för att fortsätta kriget. Längtan efter frihet.
Jag kommer att tänka på Finlands kamp mot Ryssland och Mannerheims tacktal till de svenska Finlandsfrivilliga. Talet hölls vid Paikanselkä den 28 mars 1940, efter vinterkrigets slut, när Svenska Frivilligkåren avtackades.
Mannerheim inleder med att säga att det finska folket hade tagit till vapen för att värna sitt ”högsta goda: ära, frihet och västerländsk kultur.”
Han säger att våldet hotar ”den svagas frihet”, att det trampar ned resultatet av generationers arbete på ”kulturens och framåtskridandets fält”, och att ”de små nationernas existens är i fara.”
De svenska frivilliga hade enligt honom visat att det fortfarande fanns människor som drevs av ”ädla ideal” och tron på ”livets högsta värden.”
Det handlade enligt Mannerheim om att försvara Finlands frihet och i ett större perspektiv den västerländska civilisationen, de små nationernas rätt att existera och ett samhälle byggt på kultur och framåtskridande.
Lika aktuellt idag som 1940.
Churchill skulle nog inte heller kunna beskrivas som tillhörande den ”realistiska” skolan, typ John Mearsheimer, utan i hög grad drevs av idealistiska skäl i kampen mot det nazistiska Tyskland.
Churchill såg kampen mot det nazistiska Tyskland inte bara som ett försvar av Storbritannien, utan som en kamp för frihet, civilisation, små nationers rättigheter.
Strax före krigsutbrottet sa Chhurchill i ett tal: “This is not a question of fighting for Danzig or fighting for Poland. We are fighting to save the whole world from the pestilence of Nazi tyranny and in defense of all that is most sacred to man.”
Storbritannien kämpar enligt Churchillcför Europas frihet, de små nationernas återupprättande och mot ”Nazi tyranny”.
“We shall never surrender.”
__________________
Senast redigerad av Comitium 2026-09-04 kl. 23:21.
Senast redigerad av Comitium 2026-09-04 kl. 23:21.