Män och kvinnor som ger upp om att hitta den rätta

Alla kvinnor jag träffat har väldigt tidigt, alltså under datingfasen börjat klaga på mig på alla möjliga sätt och velat förändra mig som person, mitt boende och mitt liv. Jag är gammal nog för att inte vara intresserad av detta. Duger det inte att jag är en hederlig person med ordnat liv och ekonomi får det liksom vara.

Ja, man lever och man lär. Man får ha det som man vill ha det.

Jag förstår ju att det är som du säger. Frågan gäller ju den punkten där någon väljer att ändra på sitt sätt att relatera till det de verkligen vill ha mot chansen att få det.

Att få den är större om man når ut. En man initierar en konversation. Den som har gett upp tänker jag kommer inte att göra det. Det är skillnad i resultatet i detta exempel. Än att "ge upp" och så att säga minska sina chanser.

Dock är det ju samtidigt en paradox och det inte går att helt fullständigt analysera om förändringen kommer vara fördelaktig eller inte även om antalet chanser minskar. Så att säga en aura av oberoende kan attrahera.

Har du tagit initiativ till alla relationer som blivit till eller säger du att du råkat halka på bananskal flera gånger?

Ja, en del fina människor där man ser andra attraheras av dem så undra man ju lite. Jag undrar vad som håller honom från att initiera. Han har blivit sårad men det har väl alla på olika sätt så varför har han inte överkommit detta? Som att stagnera och stanna på ett visst steg i trappan innan man når fram. Förunderligt för mig. Man måste ta risken. Risken är en känsla. Våga. Äg den. Det blir fint efteråt oavsett.

Plockar ut dina guldkorn. De hjälper en bland annat att hålla på sina gränser och ta en till toppen oavsett vem man är eller ser ut.

Intressant vinkel.

Får man för många val väljer man ingen och blir förblindad av de man inte kan få.

Därför tjejer och kvinnor kan ha svårt att välja. Inget val känns rätt och när man valt en så ångrar man sig.

Då vill man inte vara med längre till slut. Man vill ha det man vill ha eller fick tidigare beroende på var man befinner sig i livet.

Har inte gett, upp, hon måste bara vara kring gymnasieåldern, oskuld, trevlig, och se hyfsat bra ut.

Jag gav inte upp utan sket i det för att jag hade ett liv att ordna upp efter den som inte var den rätta.
Under tiden jag sket i det växte en vänskap med en tjej där vi båda var helt inne på att det var vänskap av en stor anledning. Men, hon fanns där hela tiden och vi båda insåg att vi byggt upp en kärlek.

Kort och gott. Jag letade inte. Jag försökte inte. Men vi lärde känna varandra och har levt lyckliga tillsammans sedan 2011.

En klassiker är väl att de siktar för högt.
De tror de är 9or men i själva verket 6or.
En annan att allt fokus är på utseendet eller impa på vänner.
Man ska ha en partner man kan ha roligt med.
Det är en mycket bättre början.

Ibland tänker jag på hur begränsade karlarnas liv är. Dom måste först bli utvalda av oss kvinnor, och sedan efter några år blir dom bortvalda - mot en yngre och snyggare Hunk.

Vågar påstå att "väljandet" måste vara ömsesidigt, annars hinner det aldrig bli nåt innan det avslutas! Sist jag hade ihop det med en kärring så tröttnade jag på alla hjärnspöken hon hade, gammalt skit från tidigare förhållande som på nåt sätt tvunget skulle överföras till det hon hade med mig. Fick nog och avslutade alltihop innan man själv hade fått hjärnspöken! Har återgått till ett KK-förhållande med en kvinna jag faktiskt hade ett förhållande med för 20-25 år sen, kanonbra upplägg för oss båda två!

Jag har aldrig fattat det där med "den rätta". Man hamnar med någon man tycker extra mycket om. Och tycker verkar vettig.
Blir man vanvettigt kär hamnar man med den. Finns aldrig några garantier. Men man kan åtminstone ha lite is i magen så man inte kastar sig in i ett liv med en total vettvilling. Hur människor sedan utvecklas kan ingen förutspå.

Funkat bra för mig men har sett att det inte funkar så för alla. Ens från början.

Visst ja, topic! Hur ge upp när man aldrig försökt? Händer det så händer det.

Jag har plågat mig igenom män sedan 2008-2009 kanske. Särskilt de senaste 10 åren.

Skulle aldrig någonsin ha dejtat någon av dem om jag hittat någon jag varit mer intresserad av. Har väl ett ex som väl var ok men lite dryg ändå. Råkat ta bort honom på snap men vill givetvis inte återuppta något när han efter några år ville börja ses igen

En mans värde ligger i vad han tillför mig och jag har aldrig träffat en man som tillför mig något överhuvudtaget.

Man har åldrats och det är inte så kul längre med att då ens gå ut på krogen och flörta ens på skoj. Internet innehåller rena vraken. Allvarligt psykiskt störda män eller bara män som inte fattar att deras humörsvängningar inte kommer ge någon relation med mig.

Klart man spanar in män ibland ändå men de är inte särskilt intressanta överlag.

Jag hade en väldigt turbulent relation med ett ex som ändå var djupt kärleksfullt men bara jag tänker på honom känner jag mig arg igen trots att det har gått sju år nu. Aldrig i helvete att jag skulle vilja ha ytterligare en jävel som gör allt han kan för att provocera mig och skapa problem för att känna något "övertag".

De fattar inte det heller när de sätter igång någon av dem, med mog så blir det inte så bra att börja köra härskartekniker och föröska utöva kvinnoförtryck under olika former för att spela "åtråvärd man och desperat kvinna".

Gällande invandrare jag träffat så ser jag dem lika gärna utvisade. Min tanke är att män som saknar empati och försöker försvåra livet för kvinnor som levt väldigt utsatt eller dra olika fördelar, förtjänar noll medkänsla och medlidande

Någon dåre kan jag inte hitta och undrar om han bytt namn eller flyttat utomlands. Kanske är han död, de tskulle inte helelr förvåna mig mycket då han var svårt mentalsjuk.

Jag är väldigt less på att vi låtsas om att män är mentalt friskare än vad kvinnor är. Man skulle kunna driva en psykavdelning kring männen jag träffat.

I slutändan handlar det om två fundamentala skildringar.

Att kvinnor är galna och män är dumma. Och män är dumma för att kvinnor är galna och viceversa.

Jag har aldrig dejtat någon i hela mitt liv. Vad menar du med att dejta? Hur har det gått till innan ni började dejta?
Vad betyder en dejt?

Låt inte ditt ifrågasättande tänkande leda dig till orimligheter.

Att dejta innebär, genom olika medel och omständigheter, att möjliggöra sammanförandet av två människor i en given tid och fysisk position.