Lyssnar du fortfarande samma genrer eller går du vidare?

Ditt exempel där med folk som du träffat stämmer mycket bra in på mig. Som tonåring innan man hade utforskat så mycket i musik, då gillade jag mest nu-metal och även klyschig 80-talshårdrock.

Ska man vara krass var det i princip vad jag lyssnade på.

Men det går bara inte nu, när jag vet hur bra musik faktiskt kan vara. När jag vet vilken själ folk lagt ner i sitt verk inom andra genrer. Vad ska jag säga? Det tilltalar mig inte med någon som pumpar F-ackord, där trummorna ligger över allt annat i mixen, som blir ackompanjerat av förutsägbar lyrik som growlas/skriks ut i brist på egen personlighet.

Eller för den delen 80-talsnissarnas eviga kärlekskarusell där man valt detta enda tema att sjunga om, vilket blir ytligt, enformigt och halvdant på alla sätt. Alltid samma sånguppbyggnad också. Vers, refräng, vers, refräng x2, brygga, refräng x2. Snark...

För mig hör det endast tonåren till och är alltså inget jag idag någonsin skulle få för mig att vilja höra.

Jag lyssnar på samma musik som jag lyssnade på när jag var ung. Och då var det hårdrock och metal.
Men med åren har jag också börjat att uppskatta annan sorts musik också. Men den musiken jag gillade i ungdomen är den musik som ligger närmast hjärtat.

Jag skulle nog säga att vissa saker går i vågor.
Min barn- och ungdom präglades av metal, men det fanns också alltid mycket annan musik i mitt liv. Resultatet av detta har blivit att sånt jag utforskat grundligt (metal) i unga år, har jag nog blivit mätt på, och lyssnar mest nostalgiskt ibland.

Har haft vissa artister "vilande" som jag upptäckte tidigt men senare utforskat djupare i vuxen ålder, typ Tom Petty, The Pogues o s v. Dessa har jag, till skillnad från t ex Iron Maiden, varit betydligt mer öppen för utveckling/förändring hos artisten. Vet inte varför det är svårare att acceptera när barmdomsidoler byter spår än när artister man faktiskt lyssnade på samtidigt men man då inte var lika investerad i gör det?

Jag har därtill skaffat nya favoritartister genom åren där jag älskat artisten oavsett genre. City&Colour är en sådan t ex. Jag hade också en lång period då jag nästan bara lyssnade på jazz.

"Kärlekskarussellen" var väl inte specifikt för 80 talet eller?

Nej, så klart inte bara där. Men årtiondet var något kopiöst när det gäller just hårdrocken och hur många band som valde en mer kommersiell stil. Då menar jag inte trash metal och sånt naturligtvis, utan "vanlig" hårdrock då.

Jag kan lyssna mycket på 70-talsbanden som Sabbath, Deep Purple, T.Rex, Captain Beyond, Judas Priest, Pentagram innan de började göra album, Uriah Heep, Scorpions m.fl.

Men det lustiga där är väl att många av dem hoppade på 80-talstrenden sen, och blev lika dåliga som de banden jag inte tål (fast när jag var ung älskade jag det, som sagt).

Jag upptäcker fortfarande en del nytt. En delförklaring är att jag numera jobbar med musik, vilket ställer krav på att jag håller mig någorlunda uppdaterad på vissa intilliggande områden. Jag känner dock fortfarande att jag har ett särskilt band till musiken jag upptäckte under de mer formativa åren (typ 15-25?), när musiken spelade en helt annan roll i ens tidiga, trevande försök att bilda en självständig identitet.

Så jag har kvar vissa "guilty pleasures" från den tiden och hänfaller titt som tätt åt att lyssna på min ungdoms hjältar, om än med ett annat engagemang än senare upptäckter. Men jag ser det samtidigt som en tillgång att dyka ned i nya genrer. När man åldras och inte längre lägger samma värdering i att hänfalla till subkulturella normer, så kan man tex unna sig att tycka att en dansbandslåt eller hardcoresjua är svinfet utan att det behöver underminera ens position på samma sätt som när man var en ängslig tonårig subkulturvurmare.

Men de banden var ju kommersiella på 70 talet också i mångt och mycket, det är soundet som du inte gillar helt enkelt?