Citat:
Ursprungligen postat av
Eerieye
Med sådana här grejor kan man väl säga att flygsystemet som sådant blir Gen 5. Förmågorna blir i vart fall lika och jag tror att kostnaderna, d v s "pang för pengarna", blir betydligt fördelaktigare om man blandar gammalt med nytt på det här sättet.
Det beror på vilken uppgift man ska lösa.
Om vi ska erövra luftherravälde över Moskva under D+1, eller kapa alla broarna över Volga, så är 5.e generationens stridsflyg, plus LO-UCAV helt klart att föredra. Men om vi ska skydda vårat luftrum mot fientliga kryssningsrobotar och UAV.er, sänka den norra flottans fartyg som är till havs, eller erövra luftherravälde inom 10, 20 eller 30 mil från kontaktlinjen i Finland, så är nog 4.e generationens stridsflyg, väl så bra. Eller t.o.m. bättre om vi talar om tvåsitsiga 4.e generationen.
Citat:
Ursprungligen postat av
Eerieye
Bayrakhtar är propellerdrivet och långsamt och är helt renons på motmedel i form t ex låg observerbarhet etc. Det är dessutom alldeles för dyrt för att användas som förbrukningsvara.
Det finns en skiljelinje här, billiga drönare som helt enkelt kan betraktas som ammunition samt dyra drönare som man vill ha tillbaka och som avfyrar egen ammunition.
Bayrakhtar var varken fågel eller fisk. Skulle möjligen kunna passa för fredstida havsövervakning eller något sådant.
Drönare som Bayrakhtar TB2 är framtagna för kolonialkrig mot fiender som saknar tyngre luftvärn än MANPADS. D.v.s. för att kriga mot Talibaner, AQ, IS och PKK. Vissa propellerdrivna UCAV borde dock kunna användas i antidrönarrollen. Om inte annat som sensorplattform.
Drönare som Bayraktar Kızılelma som kanske blir världens första operativa LO-UCAV är en helt annan femma.