Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Ömsesidig respekt är själva grundfundamentet i en relation. Saknas det har man inget partnerskap – då har man bara en part som utnyttjar och en part som blir utnyttjad.

Att kalla det för att ”hävda sig” bara för att man sätter ner foten

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

…
3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

...
Accepterar hon det och ber om ursäkt för cirkusen så bygger vi vidare därifrån. Väljer hon att fortsätta köra offerkoftan och ringa in släkten igen, då vet jag med säkerhet att det här inte är en kvinna att satsa framtiden på.

Ömsesidig respekt är själva grundfundamentet i en relation. Saknas det har man inget partnerskap – då har man bara en part som utnyttjar och en part som blir utnyttjad.

Att kalla det för att ”hävda sig” bara för att man sätter ner foten

100 spänn om dagen för fri tillgång till mat, el, obegränsat med varmvatten och boende är alltså en ”ockersumma”? Du får knappt en sunkig kebabpizza för den summan idag.

Och du får tro precis vad du vill om samtalet. Det ändrar inte det enkla faktumet: i samma sekund som det ställdes krav på att biofarsan själv skulle öppna plånboken för sin egen son så tog det tvärstopp.

Man blir sambos för att man trivs ihop och vill dela en vardag på jämställda och rättvisa villkor. Den enda som försöker göra ”ekonomisk vinning” här är den som förväntar sig att få sitt barns uppehälle subventionerat av sin nya partner.

Grabben har inte valt situationen, nej – och just därför är det hans två biologiska föräldrar som bär 100 % av ansvaret att försörja honom, inte jag. Att sätta sunda gränser och visa att resurser kostar pengar är precis vad en vuxen förebild gör, till skillnad från att lära ungen att man kan glida runt på andras bekostnad.

Och lägg ner den där besattheten av mina siffror. Vad jag tjänar och har kvar på kontot efter den 25:e är helt ovidkommande. Mina intjänade pengar blir inte allmän egendom för att jag råkar dela adress med en kvinna.



Det spelar ingen som helst roll om jag har femhundra spänn eller femtio tusen kvar den 25:e. Mina pengar blir inte allmän egendom som andra har automatisk rätt att förbruka bara för att jag sköter min ekonomi.

100 spänn om dagen för fri tillgång till mat, el, obegränsat med varmvatten och boende är alltså en ”ockersumma”? Du får knappt en sunkig kebabpizza för den summan idag.

Och du får tro precis vad du vill om samtalet. Det ändrar inte det enkla faktumet: i samma sekund som det ställdes krav på att biofarsan själv skulle öppna plånboken för sin egen son så tog det tvärstopp.

Man blir sambos för att man trivs ihop och vill dela en vardag på jämställda och rättvisa villkor. Den enda som försöker göra ”ekonomisk vinning” här är den som förväntar sig att få sitt barns uppehälle subventionerat av sin nya partner.

Grabben har inte valt situationen, nej – och just därför är det hans två biologiska föräldrar som bär 100 % av ansvaret att försörja honom, inte jag. Att sätta sunda gränser och visa att resurser kostar pengar är precis vad en vuxen förebild gör, till skillnad från att lära ungen att man kan glida runt på andras bekostnad.

Och lägg ner den där besattheten av mina siffror. Vad jag tjänar och har kvar på kontot efter den 25:e är helt ovidkommande. Mina intjänade pengar blir inte allmän egendom för att jag råkar dela adress med en kvinna.

Det spelar ingen som helst roll om jag har femhundra spänn eller femtio tusen kvar den 25:e. Mina pengar blir inte allmän egendom som andra har automatisk rätt att förbruka bara för att jag sköter min ekonomi.

Att du tog upp det här när sonen var närvarande är psykisk misshandel.

Gör slut för grabbens skull

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?