Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Det är många som kritiserar TS ser jag, men en tankeställare är ju att grabben faktiskt har tre vuxna nu som sponsrar honom. Jag håller med TS att den biologiska farsan ska stå för ena halvan och mamman för den andra halvan. Att dra det till såna extrema mått skulle jag själv inte göra dock, en liten yoghurt hit och dit kan väl ungjäveln få.

Du har ju själv valt att bli ihop med en kvinna som har barn sedan tidigare. Hur tror du grabben känner sig? Han är 12 år. Någonstans mellan barn och ungdom.

"Din" kvinna måste vara desperat och dum i huvudet som ens har accepterat 1 sekunds sådant här skitbeteende från dig.

Du är sjukt snål och ohuman, otroligt att den här kvinnan ens vill vara i närheten av dig

Har varit helt tyst från mig här inne i några dagar nu. Anledningen är enkel, men den gör så jävla ont att ens skriva ut: det är slut.

Det är över. Hon har packat sina och grabbens grejer och dragit.

Jag sitter här ensam i en halvtom lägenhet med en öl på bordet och pendlar mellan en bottenlös sorg och en sån jävla ilska att det kokar i hela kroppen. Jag fattar det inte. Jag kan för mitt liv inte begripa hur det kunde sluta så här. Hur i helvete kastar man bort ett helt förhållande, all kärlek och alla framtidsplaner över det här?

Och till alla er tangentbordsryttare som suttit och gormat om att jag är en bitter fattiglapp som inte har råd, och ni som krävde att jag skulle lägga fram siffrorna: här har ni era jävla siffror. Jag tjänar runt 50 000 kr i månaden. Jag har en förbannat bra lön, fast jobb och ordnad ekonomi.

Tror ni på fullt allvar att det handlade om att jag inte kunde lägga ut några hundralappar? Jag hade kunnat försörja ungen tio gånger om utan att det ens märktes på mitt konto! Pengarna har ALDRIG varit problemet! Inte en enda sekund!

Det handlade om en ren och skär princip. Det handlade om ömsesidig respekt, om att hålla vad man lovat innan vi flyttade ihop och om att inte bli tagen för givet som en jävla dörrmatta under mitt eget tak. Det handlade om att man som vuxna människor pratar med varandra och gör rätt för sig, istället för att bara förutsätta att den ena ska stå för fiolerna och hålla käften.
Är det så jävla orimligt att begära respekt? Att vilja mötas som jämlikar?

Istället för att bara sätta sig ner som en vuxen kvinna och säga ”du har rätt, vi löser det här tillsammans”, så valde hon att ringa in sin morsa, hetsa sitt ex mot mig, skapa totalt jävla krig och till slut dra. Hon valde hellre att krossa allt vi hade än att ens försöka förstå vad jag menade.

Jag är så förbannat ledsen att bröstet värker, och samtidigt så jävla förbannad över hur meningslöst allt känns. Var allt verkligen så lite värt för henne att hon hellre river ner hela vårt liv än att visa lite grundläggande hänsyn? Jag förstår ingenting längre.

Jag misstänker att ditt misstag var att framstå som småaktig genom att debitera för småsaker. Det landade inte i god jord. Du kunde sagt samma sak utan att blanda in pengar överhuvudtaget, om du bara valt dina ord annorlunda. Kanske hade reaktionen blivit annorlunda?

Tex så här: "-Hörru du, vi måste snacka om situationen för ditt barn. Det är viktigt att komma ihåg att han redan har en pappa och jag inte kan ha den rollen. Jag kan inte ta på mig det och bör heller inte göra det, ty det vore inte korrekt gentemot barnet och jag har heller ingen föräldraauktoritet.

Så jag måste överlåta all rätta att uppfostra ditt barn på dig och barnets far. Jag föreslår följande: Jag tar hand om all markservice när vi är ensamma och du tar hand om all markservice när barnet är här. Då undviker vi att jag går in och bestämmer över sånt som egentligen inte angår mig. Jag drar lasset när vi är ensamma. Du drar lasset när barnet är här. Och om barnet vill det ena eller det andra under den veckan, tex speciell mat, aktiviteter, etc, så är det heeelt ok med mig. Det kan du och barnets far lösa direkt, medans jag håller mig i bakgrunden."

Rent konkret blir resultatet nästan detsamma, dvs hon får ta hand om och betala för sitt barn och du slipper. ...Men du får det att låta som om det är du som är storsint och ger henne friheten att, tillsammans med barnets far, hjälpa barnet in i vuxenvärlden. Så vackert! Nästan så man börjar gråta...

Nu är det ju för sent. Men tänk på hur du presenterar budskapet nästa gång du träffar en skata med barn.

Ibland gör man fel val och får ta konsekvenserna av det.

Hade du lyssnat på vad folk i tråden sa hade du valt kvinnan och barnet över dina principer. Samt att jag misstänker att spiken i kistan var att du tog diskussionen om vad barnet kostar med barnet närvarande. Det finns inget försvar för det.

Det där är faktiskt ett av de vettigare inläggen jag fått i tråden.

Med facit i hand kan jag absolut köpa att jag presenterade hela saken på ett sätt som fick det att låta betydligt mer småaktigt än vad grundproblemet egentligen var. Jag fastnade för mycket i kronor, puddingar och förbrukning när det egentligen handlade om ansvar och gränser.

Hade jag lagt fram det ungefär som du beskriver från början kanske vi aldrig hamnat här. Det är väl det som gör mig mest förbannad på mig själv just nu.

Däremot ändrar det inte min grundsyn. Jag tycker fortfarande inte att det är självklart att jag ska kliva in som ekonomisk eller praktisk pappa bara för att jag blir tillsammans med en kvinna som redan har barn.

Men ja. Leveransen kunde uppenbarligen varit jävligt mycket smartare.


Ja, det är väl ungefär det jag sitter och gör nu.

Det betyder inte automatiskt att själva principen var fel. Men jag kan konstatera att sättet jag drev den på kostade mig betydligt mer än de där jävla proteinpuddingarna någonsin gjorde.

Just den delen har jag redan sagt att jag gjorde fel i. Diskussionen skulle ha avbrutits i samma sekund grabben kom in. Han skulle aldrig behövt sitta och höra vuxna diskutera vad hans närvaro kostar. Där finns egentligen inget att försvara.

Men jag håller inte med om att lösningen skulle vara att ”välja kvinnan och barnet över mina principer”.

Vad innebär det i praktiken? Att så fort relationen står på spel ska jag kasta det vi faktiskt kommit överens om, hålla käften och acceptera något jag tycker är fel för att hon annars lämnar?

Det är inte ett jämlikt förhållande heller.

Det jag börjar inse nu är snarare att jag gjorde en principiell fråga till ett jävla Excel-ark. Där tappade jag nog bort både henne och vad jag egentligen försökte säga.

Och ja, det inser jag uppenbarligen lite sent.

Du skulle inte kunna visa henne dina senaste svar så hon ser att du tagit till dig att du agerade klantigt? Du tror inte att hon skulle kunna ändra sig då?

Du till och med drog av för slitage på möblerna och toapapper....?
Tar du betalt av dina vänner också om dom sitter i din soffa?

Hör du inte själv hur sinnessjukt det låter?
Jag tycker uppriktigt synd om dig.

Du jämför alltså en polare som sitter i soffan ett par timmar med någon som bor i hushållet halva månaden, äter, duschar, använder tvättmaskin, el och förbrukningsvaror.

Tycker du själv att den jämförelsen är särskilt intelligent?

Jag har redan sagt att jag gick för långt i detaljräknandet, men att låtsas som att en extra person i hushållet inte medför något slitage eller några kostnader alls är ju minst lika verklighetsfrånvänt.

Beklagar. Ja det dummaste hon kunde göra var att dra in sin mamma i det samt att hetsa exet.