Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Vad tror ni om ett sånt upplägg i verkligheten – är ett roterande veckoansvar en vettig kompromiss, eller bäddar det bara för nytt tjafs om vem som köpt vad?

Tack för allt engagemang och alla inlägg – har försökt beta av så mycket jag hinner, men fortsätter svara på resten imorgon.

Jag har kokat ner läget till en tydlig plan inför morgondagen:

* Släpper miniräknaren: Att sitta och bråka om enstaka proteinpuddingar eller toarullar i efterhand lägger jag ner helt. Det skapar bara onödig irritation i vardagen.

* Fast månadsschablon: Jag sätter mig ner med sambon imorgon och presenterar en rak och rättvis modell. Vi delar våra gemensamma kostnader 50/50 via ett gemensamt konto, och hon skjuter till en fast månadsschablon (1 500 kr) som täcker sonens mat, el och slitage under hans veckor.

* Tydliga gränser: Hon får ta det faktiska föräldraansvaret och sätta ner foten mot grabben gällande 20-minutersduschar och allmänt slöseri.

Köper hon den lösningen är problemet ur världen och vi kan gå vidare. Börjar hon däremot dra offerkortet, blanda in svärmor eller kräva att jag ska agera gratis sponsor – då åker flyttkartongerna fram och vi blir särbos. Bollen ligger helt på hennes planhalva.

Nu stänger jag ner för idag. Återkommer med svar på resten av inläggen samt en uppdatering imorgon när samtalet är avklarat.

Jag tror att du är ett troll. Men skämtet är inte så kul.
Vissa av oss har haft oturen att ha att göra med styvföräldrar som den du målar upp.

Slitage på lägenhet 😳 och delar på mat i kylen. Stackars barn, du ska inte ens bo med en hund.

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Kort uppdatering från morgonen.
Tog upp förslaget om en fast månadsschablon (1 500 kr extra på det gemensamma kontot för sonens mat, el och förbrukning) över kaffet innan vi skulle dra till jobbet, just för att lägga ner allt onödigt mikrotjafs en gång för alla.

Det blev en direkt dispyt och stämningen vid frukostbordet sjönk snabbt till minusgrader.
Reaktionen var inte direkt rationell. Hon slog direkt ifrån sig, drog på sig offerkoftan och fräste: "Ska du börja ta hyra av ett barn nu också? Känns ju trevligt att leva i ett jävla företagskontrakt istället för en relation."

Jag svarade helt lugnt att ett avtal är exakt vad som behövs när en part börjar ta saker för givet och skiter i vad vi kom överens om från början. Jag påpekade också att 1 500 kr är kaffepengar jämfört med vad en växande grabb faktiskt kostar i mat och drift på halvtid.

Det slutade med tystnad, en kaffekopp som åkte ner hårt i diskhon och en dörr som smälldes igen på väg till bilen med kommentaren att vi ”får ta det här ikväll när vi båda har lugnat ner oss” (hon som var upprörd, inte jag).

Bollen ligger hos henne ikväll.

Tycker ni på allvar att 1 500 spänn i fast schablon för en 12-åring på halvtid är ett ”orimligt hårt krav”, eller är det här bara den vanliga reflexen från folk som blir kränkta i samma sekund som de tvingas ta faktiskt ekonomiskt ansvar för sitt eget bagage?

En polare ringde upp under lunchen och jag drog hela soppan för honom för att få lite input från någon i verkliga livet. Han tyckte att vi krånglar till det alldeles för mycket med fasta schabloner och överföringar, vilket bara låser fast henne i försvarsställning och skapar taggarna utåt.

Han kom med en idé som kanske är lite okonventionell, men betydligt mer praktisk: att vi skippar alla pengaöverföringar helt och istället kör totalt delat veckoansvar på maten.
Tanken är att sambon står för 100 % av all mathandling, planering och matlagning för oss alla tre de veckor grabben bor här. De barnfria veckorna kliver jag in och står för all handling och mat till oss två.

Enligt min polare slår det här bort nästan all friktion direkt. Inga pengar behöver flyttas mellan konton, ingen kan gnälla om att jag ”tar hyra av ett barn”, och hon får svart på vitt se vad ett växande barn faktiskt kostar när hon själv drar kortet i kassan. Samtidigt slipper jag bry mig det minsta om vad som finns i kylen eller vem som nallar mellanmål under hans veckor – det blir helt hennes budget och ansvar.
Först kändes det lite väl uppdelat för ett samboliv, men ju mer jag funderar på det desto smidigare låter det om man vill slippa miniräknaren och ändå hålla det rättvist.

Vad tror ni om ett sånt upplägg i verkligheten – är ett roterande veckoansvar en vettig kompromiss, eller bäddar det bara för nytt tjafs om vem som köpt vad?

Ungen har redan en mamma, en pappa, barnbidrag och underhåll. Varför ska jag agera tredje förälder bara för att jag bor i samma lägenhet?

Den kvinnan måste ha gjort något fruktansvärt i sitt tidigare liv som förtjänar det här.

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Ja, det är väl ok. Varför skulle du betala för någon annan kvinnas barn? Det är väl ändå hon som fött ungen, alltså hennes ansvar.

Sen undrar jag i och för sig varför ni måste dela hela boendet och ha gemensamt konto bara för att ni delar säng? Är det inte bättre att ni bara ses när ni vill ha sex och slippa allt vardagsjox?