Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Varför valde du att flytta ihop med henne? Att hon gjorde det är fullständigt obegripligt men du behövde ju inte flytta ihop med henne om det nu är så otroligt betingande för dig att hon har ett barn.

Stackars grabb som måste tillbringa halva tiden i ett hem där han inte är välkommen och måste bo på nåder.

Om hon har något vett i skallen så lämnar hon dig snart vilket vore det bästa för alla parter.

I fortsättningen får du ge fan i att dejta ensamståande mammor och förpesta tillvaron för fler barn.

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:
...

Tack för ett sansat och rationellt inlägg bland alla känslostormar här inne.

Håller helt med om att en fast schablonlösning är tusen gånger smidigare för vardagsfriden. Hela syftet är ju inte att grabben ska gå runt och vara rädd för att öppna kylskåpsdörren, utan principen att kostnaden för hans konsumtion inte ska belasta mig. Skjuter hon till en fast extrasumma till ett gemensamt hushållskonto varje månad kan man köpa hem ordentligt och helt släppa vem som tar vad.

Går hon inte med på en sån enkel kompromiss så blir det tveklöst särboskap. Jag har hellre mitt eget ställe och full kontroll än att leva i ett förhållande där grundläggande ekonomiska gränser möts med sura miner och drama.

Ett gemensamt konto med en fast månadsschablon för sonens del är som sagt en alldeles utmärkt lösning. Det tar bort allt mikrotjafs och säkerställer att grundprincipen hålls intakt utan att någon behöver granska kvitton.

När det gäller punkt 3: han är här två veckor i månaden, vilket innebär 300 kr i månaden – inte 3 600 kr per år. Tror du på fullt allvar att 300 spänn i månaden är en orimlig summa för att täcka extra tvättmaskiner, diskmedel, toalettpapper, hygienartiklar och det allmänna slitaget som en växande 12-åring faktiskt innebär i en lägenhet? Det är kaffepengar i sammanhanget, men det handlar om att täcka de faktiska merkostnaderna.

Att sätta tydliga gränser och vägra agera dörrmatta kallas inte att ha tummen mitt i handen – det kallas ryggrad. En man som har stenkoll på sin ekonomi och kräver att vuxna människor tar ansvar för sina egna barn är betydligt mer verklighetsförankrad än en toffel som snällt öppnar plånboken för att hålla husfriden vid liv.

tt ”ta hela paketet” innebär att man accepterar barnets närvaro under samma tak, inte att man automatiskt signar upp för att agera privat socialkontor och sponsra en annan vuxen mans unge. Det är två helt skilda saker som du uppenbarligen inte klarar av att hålla isär.

Och skulle jag bli singel? Ja, vad händer då egentligen? Då har jag min lägenhet kvar, mina egna pengar kvar på kontot, full kontroll över mitt kylskåp och slipper städa upp efter en tonåring varannan vecka.


Exakt så, du sätter huvudet på spiken.

Jag kan köpa att miniräknaren på detaljnivå blir ohållbar och skapar onödig irritation i vardagen. Det var mest en direkt reaktion på att de gränser vi faktiskt kommit överens om från början började luckras upp direkt efter inflytt.

En fast månadsschablon via ett gemensamt hushållskonto löser hela problematiken: hon skjuter till sonens faktiska merkostnader i en fast klumpsumma, vi handlar in det som behövs och jag slipper bry mig om vem som tar vad ur kylen. Då hålls grundprincipen intakt utan att någon behöver sitta och bokföra kvitton.

Kärlek är inte en blank check, och att våga vara rak och överens om villkoren borde vara en självklarhet för alla vuxna människor.

Så han ska börja betala en massa räkningar då eller?

Var det dummaste jag hört. Började du betala dina föräldrars bolån när du blev vuxen eller?