Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Liten uppföljning till frukostbråket:
När hon började gnälla över att 1 500 kr var för mycket och att hon ”inte hade räknat med den här merkostnaden” kastade jag in det mest självklara och logiska förslaget i världen:

”Om din budget är för tajt för att täcka hans faktiska kostnader, varför kräver du inte högre underhåll från hans farsa då? Det är trots allt han som har delat försörjningsansvar, inte jag. Varför ska jag subventionera hans unge när det är ni två som är föräldrar?”

Då tog det fan hus i helvete på riktigt.
Helt plötsligt var jag ”respektlös”, ”lade mig i saker jag inte har med att göra” och fick höra att ”deras upplägg rör inte mig”. Hon tvärvägrade och påstod att det vore att ”starta ett onödigt krig” med exet.
Så låt mig summera logiken här:

Att kräva att ungens biologiska pappa – som har lagstadgad försörjningsplikt – ska ta sitt ekonomiska ansvar är alltså helt uteslutet för att inte störa den goda stämningen mellan dem. Men att förvänta sig att den nya sambon snällt ska öppna plånboken och täcka mellanskillnaden, det anses vara en mänsklig rättighet?

Det bevisar ju exakt det jag misstänkte från början: det är alltid bekvämare att försöka mjölka den nya partnern än att ställa faktiska krav på ungens riktiga farsa.

Det kommer bli ett jävla liv här hemma ikväll när vi ska ta samtalet. Vad är era erfarenheter kring det här? Varför är det så vanligt att ensamstående morsor trippar på tå runt biofarsan men förväntar sig all-inclusive av den nya killen?

Liten uppföljning till frukostbråket:
När hon började gnälla över att 1 500 kr var för mycket och att hon ”inte hade räknat med den här merkostnaden” kastade jag in det mest självklara och logiska förslaget i världen:

”Om din budget är för tajt för att täcka hans faktiska kostnader, varför kräver du inte högre underhåll från hans farsa då? Det är trots allt han som har delat försörjningsansvar, inte jag. Varför ska jag subventionera hans unge när det är ni två som är föräldrar?”

Då tog det fan hus i helvete på riktigt.
Helt plötsligt var jag ”respektlös”, ”lade mig i saker jag inte har med att göra” och fick höra att ”deras upplägg rör inte mig”. Hon tvärvägrade och påstod att det vore att ”starta ett onödigt krig” med exet.
Så låt mig summera logiken här:

Att kräva att ungens biologiska pappa – som har lagstadgad försörjningsplikt – ska ta sitt ekonomiska ansvar är alltså helt uteslutet för att inte störa den goda stämningen mellan dem. Men att förvänta sig att den nya sambon snällt ska öppna plånboken och täcka mellanskillnaden, det anses vara en mänsklig rättighet?

Det bevisar ju exakt det jag misstänkte från början: det är alltid bekvämare att försöka mjölka den nya partnern än att ställa faktiska krav på ungens riktiga farsa.

Det kommer bli ett jävla liv här hemma ikväll när vi ska ta samtalet. Vad är era erfarenheter kring det här? Varför är det så vanligt att ensamstående morsor trippar på tå runt biofarsan men förväntar sig all-inclusive av den nya killen?

Och alltså.. Vem flyttar ihop med en kvinna (eller man för den delen) med minderåriga barn, om man inte tänker ta på sig i alla fall en del av sagda unge?

Det tror jag nog att Ove skulle ha gjort, dessutom skulle han ha sett till att starta upp ett HVB-hem i lägenheten eller liknande för sonen, något som TS tydligen inte har tänkt på än.
Kunde George Costanza driva en latexfabrik i lägenheten kan väl TS driva HVB-hem.

Ja, det bästa vore ju att mannen bjöd på allt så kvinnan kunde använda sina pengar till smink o shopping.
Fy fan för snåla människor. Att behöva bära sin egen kostnad är horribelt.

Liten uppföljning till frukostbråket:
När hon började gnälla över att 1 500 kr var för mycket och att hon ”inte hade räknat med den här merkostnaden” kastade jag in det mest självklara och logiska förslaget i världen:

”Om din budget är för tajt för att täcka hans faktiska kostnader, varför kräver du inte högre underhåll från hans farsa då? Det är trots allt han som har delat försörjningsansvar, inte jag. Varför ska jag subventionera hans unge när det är ni två som är föräldrar?”

Då tog det fan hus i helvete på riktigt.
Helt plötsligt var jag ”respektlös”, ”lade mig i saker jag inte har med att göra” och fick höra att ”deras upplägg rör inte mig”. Hon tvärvägrade och påstod att det vore att ”starta ett onödigt krig” med exet.
Så låt mig summera logiken här:

Att kräva att ungens biologiska pappa – som har lagstadgad försörjningsplikt – ska ta sitt ekonomiska ansvar är alltså helt uteslutet för att inte störa den goda stämningen mellan dem. Men att förvänta sig att den nya sambon snällt ska öppna plånboken och täcka mellanskillnaden, det anses vara en mänsklig rättighet?

Det bevisar ju exakt det jag misstänkte från början: det är alltid bekvämare att försöka mjölka den nya partnern än att ställa faktiska krav på ungens riktiga farsa.

Det kommer bli ett jävla liv här hemma ikväll när vi ska ta samtalet. Vad är era erfarenheter kring det här? Varför är det så vanligt att ensamstående morsor trippar på tå runt biofarsan men förväntar sig all-inclusive av den nya killen?

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Hade jag velat ha ryggdunkningar hade jag väl skrivit på Familjeliv och gråtit ut. Jag startade tråden för att höra hur folk faktiskt löser ekonomin rent praktiskt i en bonusfamilj utan att den ena parten blir reducerad till en ren sponsor.

Ett par vettiga personer i tråden har faktiskt levererat konstruktiva lösningar kring fasta månadsschabloner som jag tagit till mig. Att resten av tråden har havererat i emotionell moralpanik och diagnoshysteri är knappast mitt fel.

Hade det bara handlat om att få ligga hade det varit det absolut sämsta och mest ekonomiskt efterblivna beslutet i världshistorien att flytta ihop med en ensamstående morsa och dra på sig en tonåring på halvtid.

Då hade det varit tusen gånger billigare, enklare och betydligt mindre huvudvärk att förbli singel och bara dejta runt utan att någonsin behöva bråka om elräkningar eller uppätna proteinpuddingar.

Man flyttar ihop för att man vill ha en relation och en fungerande vardag som två jämställda, vuxna människor – inte för att agera dörrmatta och betala tusenlappar i månaden för någon annans unge bara för att få doppa. Men fint att du projicerar dina egna desperata prioriteringar på resten av världen.

Steget från att be en 12-åring att inte nalla andras träningsmellanmål eller slösa varmvatten till att han skulle ”börja knarka” eller dra kniv är så verklighetsfrånvänt att klockorna stannar. Det är klassisk offermentalitet där helt normal gränssättning och krav på respekt målas upp som ren ondska.

Grabben lider absolut ingen nöd: han har tak över huvudet, eget rum, fullt i magen och en morsa som har all frihet i världen att köpa hem precis vad hon vill till honom på sin egen budget.

Det enda jag kräver är att de faktiska merkostnaderna betalas av de som ska betala dem, och att man lär sig skilja på mitt och ditt. Har man som förälder så lite ryggrad att man inte kan lära sin unge grundläggande hyfs utan att ungen blir traumatiserad, då har man misslyckats totalt med uppfostran från dag ett.

Om mitt enda mål i livet var att få ligga hade jag givetvis stannat som singel, haft min lägenhet helt ifred och tagit hem damer när det passade. Då slipper man samboavtal, tjafs om elräkningar och en 12-åring som ockuperar badrummet på morgnarna.

Det var ju exakt det jag gjorde – tänkte efter och var glasklar med förutsättningarna redan innan vi ens packade första flyttlådan.

Problemet är inte hur jag agerat, utan att folk som du har fått för er att en man automatiskt måste ta på sig ett faderskap och agera privat bankomat bara för att man inleder en relation med en kvinna som har barn sedan tidigare.

Ungen har redan en farsa. Han behöver inte en till, och jag har noll intresse av att leka låtsaspappa åt någon annans avkomma. Att bli tillsammans med en vuxen kvinna handlar om relationen mellan oss två som jämställda partners.

Kan man inte skilja på relationen till sin partner och det ekonomiska ansvaret för sina egna ungar, då är det snarare ni som borde tänka efter ett par varv till innan ni kliver in i vuxenlivet.


"Tog över"? Vad är det för sunkig syn på relationer du sitter på egentligen? Hon är en vuxen människa med eget jobb, egen lön och eget ansvar – inte ett begagnat leasingavtal man "tar över".