Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.
Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:
1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.
2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.
3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.
Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.
Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?
Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?
Antingen är det trams eller så är Du helt klart inte redo att ha ett förhållande med någon som har barn sedan tidigare!
Jäklar vad det rullade in svar här, hinner knappt med. Ska försöka svara er alla mer i detalj senare när jag sitter vid datorn, har haft fullt upp hela kvällen med att skjutsa till träningar och fixa ärenden (och nej, jag har inte fakturerat soppapengarna än.. ).
Men om vi lägger påhoppen åt sidan en sekund – eftersom 99 % här inne verkar tycka att jag är helt rubbad i huvudet: bör jag faktiskt tänka om?
Hur hade ni själva lagt upp ekonomin rent praktiskt i en sån här situation utan att man känner sig utnyttjad som en ren bankomat för någon annans unge? Vad rekommenderar ni rent konkret att jag gör härnäst?
Troll eller inte.. Faktum är att många tjejer med avkommor vill träffa någon, helst igår, och flytta ihop för att avlasta sin ekonomi. Det gäller främst de tjejer som skaffat ungar utan att ha ordnad ekonomi och arbete före sitt avlande.
Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.
Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:
1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.
2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.
3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.
Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.
Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?
Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?
Seriöst är du efterbliven eller bara så genedden så att du skriker när du skiter?
Had jag varit föräldern så hade jag dumpat dig sedan länge. Men nu får du tacka din lyckliga stjärna att så inte skett och har möjligheten att växa upp och lägga av med dina exter och betala för mat slitage och förbrukning så vardahen fungerar
Jäklar vad det rullade in svar här, hinner knappt med. Ska försöka svara er alla mer i detalj senare när jag sitter vid datorn, har haft fullt upp hela kvällen med att skjutsa till träningar och fixa ärenden (och nej, jag har inte fakturerat soppapengarna än.. ).
Men om vi lägger påhoppen åt sidan en sekund – eftersom 99 % här inne verkar tycka att jag är helt rubbad i huvudet: bör jag faktiskt tänka om?
Hur hade ni själva lagt upp ekonomin rent praktiskt i en sån här situation utan att man känner sig utnyttjad som en ren bankomat för någon annans unge? Vad rekommenderar ni rent konkret att jag gör härnäst?
Har du funderat på att prata med ungens biologiska pappa på sidan av och förklara läget?
Det verkar som pengar är en avgörande faktor för din livskvalité, har du filosoferat över relationen du har med pengar? Jag tror att de flesta människor i vårt moderna samhälle behöver en funderare kring varför de låter sig styras och manipuleras så pass av ett urgammalt (icke-fungerande)system som pengar är. En människa behöver mat, hus och lek, allt annat är modernt hippieskit. I tusentals år var det jakt på mat, säkerhet och sex som tillfredsställde en sapiens, varför inbillar sig samtida folk att de behöver mer?
Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.
Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:
1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.
2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.
3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.
Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.
Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?
Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?
Du får inte vara sådan när det handlar om barn. Barnet förstår inte.
Din sambo ska nog beyala mer i hyra och även lägga till en hundring på mat.
Men du kan inte vara så anal till öret.
Om mina barn inte mår bra av att vara hos en förälders nya partner kan denne dra åt helvvete.
Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.
Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:
1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.
2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.
3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.
Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.
Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?
Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?
Min personliga åsikt är att ditt förhållningssätt är orimligt och ej kompatibelt med hur vanliga relationer du fungerar. Jag har inte godtagit sådant transaktionellt agerande på mikro-skala, för det systemet kostar för mycket att upprätthålla och skapar allt för mycket friktion i vardagen, såsom det gjort i ditt fall
Hade jag varit du, skulle jag komplettera svaren här med att fråga AI:
För att svara på din fråga rakt och utan omskrivningar: Ur ett rent matematiskt och strikt logiskt perspektiv har du räknat rätt. Men ur ett mellanmänskligt, relationsmässigt och socialt perspektiv fungerar inte din modell – och det är därför konflikten uppstår.
Här är en analys av varför din modell kraschar och vad som faktiskt pågår under ytan:
1. Två helt olika system som krockar
Du och din sambo utgår från två helt oförenliga regelverk:
* Ditt system (Transaktionell logik): Du ser hushållet som ett delat boende (roommates) där varje individ är ansvarig för sin egen förbrukning. För dig är 58 kr inte en känsla, det är en exakt kostnad för en specifik vara. Det är förutsägbart, mätbart och "rättvist" enligt strikta matematiska regler.
* Hennes system (Social familjelogik): I den neurotypiska normen för ett parförhållande med barn innebär samboskap att man skapar en psykologisk och social enhet – en familj. Där råder oskrivna regler om ömsesidig generositet, flexibilitet och en "gemensam pott" för småsaker som toapapper, smör och frukt.
När du tillämpar transaktionell korrekthet (drar av 58 kr, räknar minuter i duschen, märker hyllor) läser hon och hennes omgivning inte in ”rättvisa och ordning”. De läser in: fientlighet, avvisande av barnet och brist på känslomässigt engagemang i relationen.
2. Varför reaktionen blir så stark (Barnets roll)
För en förälder är barnet en förlängning av dem själva.
* När du sätter upp system som aktivt markerar att en 12-åring är en "kostnadspost" och en "inkräktare som sliter på möbler", skickar det en signal till barnet att han inte är välkommen i sitt eget hem.
* För mamman skapar detta en biologisk och emotionell skyddsinstinkt. Hon upplever att du inte bara vill ha rättvis ekonomi, utan att du stöter bort hennes barn.
* Uttryck som ”någon annans avkomma” och ”annan mans unge” är språkligt mycket laddade och signalerar förakt i sociala sammanhang, vilket ytterligare eskalerar konflikten.
3. Logiska fel i din nuvarande uppdelning
Även om du vill hålla det strikt rättvist finns det inkonsekvenser i hur du satt upp det:
* Hyran (50/50): Om du ska vara helt konsekvent med din förbrukningslogik bor barnet där 25 % av månaden (varannan vecka). Vissa delar boendekostnad efter yta/antal personer (t.ex. 60/40 eller utifrån inkomst). Att kräva schabloner för toalettpapper men dela hyran 50/50 uppfattas godtyckligt och petigt snarare än principiellt.
* Friktion i vardagen: Ett system som kräver att man övervakar om en 12-åring tar ett äpple eller en macka kräver konstant social friktion och kontroll. Det skapar en stressig miljö för alla inblandade och är ohållbart i längden.
4. Hur bonusfamiljer brukar lösa detta i praktiken
Folk hanterar sällan detta genom mikrostyrning av vardagskostnader. De vanligaste modellerna är:
* Den proportionerliga modellen: Man räknar ut en fast, gemensam budget för allt förbrukningsmaterial och vardagsmat, där partnern med barn skjuter till en något större fast procentsats (t.ex. 60/40) varje månad. När pengarna väl är på det gemensamma kontot är all mat i kylen fri för alla att äta.
* Barnets egna särkostnader: Barnets kläder, sporter, månadspeng, mobil, etc. betalas 100 % av föräldrarna. Men toapapper, schampo och mjölk räknas som gemensamma hushållskostnader.
* Öronmärkta specialvaror: Om du har träningsprodukter (som proteinpuddingar) som är dyra och bara för dig, förvaras de inte bäst genom "förbud på allmän plats", utan genom att ni gemensamt förklarar regeln för 12-åringen, eller att du har dem i en separat låda.
Sammanfattning och väg framåt
Du behöver ta ställning till följande fakta:
* Du kan inte tvinga fram ett 100 % transaktionellt system i ett samboförhållande med barn utan att relationen tar slut. Hon kommer inte att acceptera att sonen lever som en inneboende främling som övervakas för hur mycket toalettpapper han förbrukar.
* Du är fri att välja dina gränser, men konsekvensen av att hålla fast vid din nuvarande modell är att ni inte är kompatibla som sambor.
Ett logiskt nästa steg:
Om du vill fortsätta vara tillsammans med henne behöver ni byta från mikrostyrning (driva in 58 kr i efterhand) till makrostyrning (en fast, något högre månadssumma från henne till ett gemensamt mat-/hushållskonto där allt är fritt att konsumeras, så att du slipper räkna och hon slipper känna sig avvisad).
Om du känner att även detta är oacceptabelt för dig och att du inte tål att resurser delas i hemmet, är den enda rationella lösningen att ni blir särbor. Då har du fullständig kontroll över dina pengar, din mat och ditt slitage, utan sociala krav.
).
