Min mamma slarvar med att uppmärksamma min födelsedag.

Min mamma är senior. Ibland blir det ett kort och det uppskattar jag. Jag är noga med att uppmärksamma mammas födelsedag. Brukar blommografera blommor till henne. Blommograferar även spontant vid andra tillfällen för att visa att jag bryr mig om henne.

Innerst inne blir jag lite besviken att hon inte ens kan skicka ett kort eller ett sms.

Ibland blir jag så sur att jag lägger ner kontakten med henne. Men det gör jag inte ändå.

Hur tänker ni på det här?

Beror på hur gammal du är enligt mig, om du inte fyller jämnt så skiter man ju lite i födelsedagar när man blir äldre, att fylla typ 37 är ju lite skitsamma, känns som att man bara lägger ner lite extra tanke och energi vid typ 18-30-40-50-60-100, allt utöver det känns ganska meningslöst, vem bryr sig om man fyller år liksom.

Vilken vuxen människa förväntas sig firande av födelsedag? Du låter lite omogen faktiskt.

Ett litet kort kan man skicka i alla fall tycker jag. Tycker inte att jag är omogen. Tvärtom faktiskt.

Visst kan man känna sig lite bortglömd men om du nu vet att hon är lite glömsk så får du väl bjuda in henne på fika i god tid?

Har du testat att fråga henne om varför hon inte uppmärksammar din födelsedag? Vet hon om att det är viktigt för dig?

Din moder är äldre, kanske inte lika klar i huvudet som tidigare.....

Då blir det ditt jobb att se till att din moder firar din födelsedag, det är du som är den vuxna i rummet.
Om nu födelsedagen promt ska firas.

Jag är noga med att blommografera när hon fyller år. Hon blir jätteglad över blommorna.

Det enda jag önskar är ett sms eller ett kort.

Hade vi bott närmare varandra så hade det sett annorlunda ut. Då hade vi fikat till och ifrån. Göteborg - Eksjö. Synd att jag saknar körkort.

Min mamma är fullblods naccrasist och förstörde hela min barndom och därmed också min utveckling till en medkännande och väl fungerande individ.
Visst funkar jag socialt men på insidan finns egentligen inget som jag skulle kalla normalt utifrån hur jag tolkar det ni andra upplever och den verklighet ni enligt mig lever i.

Fått förklarat av psykiater vad som gått snett och tydligen så är kopplingarna mellan hjärnhalvorna inte normalt utvecklade pga av dålig emotionell näring i unga år vilket inte gör kopplingen mellan känslor och logik särskilt väl fungerande vilket betyder att jag till 99% använder logik i alla situationer.
Det gör livet väldigt enkelt men samtidigt är jag väl medveten om att det finns saker i livet jag inte förstår som annat än ett logiskt begrepp.
Detta är inget som stör mig, lite som att tro på ufo och bli helt förstörd av att inte få se ett eller ha ångest för att man inte kan flyga trots att det mig veterligen aldrig varit en mänsklig företeelse.

Du får denna utläggning så att du kanske förstår att det finns olika grader av icke fungerande mödrar.
Jag ältar inte mitt förflutna men jag kan inte bara gå vidare för jag har blivit formad på ett sätt som inte går att fixa,förvisso gör jag inte min bakgrund till en ursäkt det är bara att acceptera men jag kan inte ändra vissa saker pga av att det handlar om fysiska förändringar i hjärnans kopplingar, inte många terapityper som fixar det.

Var någonstans runt 40 innan jag sa upp bekantskapen med min mamma, man har alltid ett hopp om att ens mamma ska säga något snällt eller positivt men... det gav mig bättre mående både på kort och lång sikt även om jag fått slåss mycket med mina tankar och känslor. Jag har helt enkelt fått blocka henne mentalt annars hade det inte funkat, påmint mig själv att jag gjort vad jag kunnat för att få det att fungera och nåt vägs ände. Om motparten inte möter dig i samtalet då pratar man bara med sig själv.

Är absolut inget jag har något positivt att säga om i sak men jag har mått betydligt bättre efter att jag sa upp bekantskapen med henne.
Jag försökte förklara varför men att en naccrasist skulle förstå sina egna misstag eller ens kunna sätta sig in i något annat än sitt eget är såklart inte möjligt och att ta ansvar för handlingar finns inte på kartan.

Behöver såklart inte vara så illa för dig men eftersom du nu tar upp ämnet så är det troligen något du allvarligt funderar på och att du faktiskt inte mår bra av er kontakt, tror knappast du hade haft dessa funderingar om det bara handlade om födelsedagar.

Kan inte råda dig hur du ska göra men tyvärr är det så att alla föräldrar skulle inte ha fått bli föräldrar.
Det är inte upp till dig att försöka få din mamma att förstå något, kan hon inte se och förstå det du finner otillfredsställande i er relation så är det hennes problem inte ditt!! Vi kan inte ändra andra, vill vi ha en förändring har vi bara oss själv att jobba med.
Det kan ju vara att du är jobbig har diagnoser och att hon inte vill ha med dig att göra men om vi förutsätter att allt hänger på henne så glöm inte att ditt liv handlar om dig.
En dag kommer hon vara borta, om det nu går som det brukar, och då är du kvar med allt skit i i dig, för det du bär på är din skit inte hennes och det hade varit bra att få stängt den där skitpåfyllningsluckan och istället börja tömma ut skiten.
Den dagen hon dör stängs luckan och det du har i skittanken kommer vara där för alltid.

Om du säger upp kontakten så kommer det bli jobbigt för dig men då måste du påminna dig själv om varför och att du behöver ta ansvar för din egen mentala hälsa för ingen annan kan göra det åt dig.
Du vill uppnå något genom detta, vad det nu är och du behöver ta ett första steg i någon riktning för annars kommer inget förändras.
Det kan vara säga upp bekantskapen eller ha ett väldigt jobbigt samtal för att förklara din sida av saken och vad du upplever i er reaktion.
Det var under detta samtal som jag tagit mod till mig länge för att ha som jag insåg att jag aldrig kommer nå henne. Såklart visste jag detta sen förut men så länge man lever på hoppet så.. jag var tvungen inse att det inte fanns något hopp.

Lyssna inte för mycket på folk som kommer med goda råd eller berättar för dig hur du ska göra, inklusive mig.
Inget har levt ditt liv, haft dina upplevelser i din hjärna med alla dina filter och begränsningar, ingen har någonsin haft dina tankar utifrån din upplevelse av livet utifrån dina villkor.
Din upplevelse är helt unik och därmed är även den väg du går och kommer att gå vara helt unik.
Det betyder att din lösning är helt unik.

Vi andra kan kanske som bäst peka i en riktning men det är du som måste ta besluten och gå din väg.
Lite som att ha en tro, att tro på Gud är inte det samma som att följa en religion.
Du kan tro på något på ditt vis och be, tänka, önska, prata med. Religion kanske funkar för vissa för dom behöver en stig att följa och inget fel i det om det är vem man är men att leva livet efter en manual och efter uppsatta regler betyder att man inte är öppen för annat och nytt, man begränsar sig själv helt enkelt.

Fan vad jag går på, nåja jag försöker iallafall ge dig lite att fundera över.

Gör vad du tror på och som minskar det som gör ont! Du kan inte göra fel bara så gott du kan här och nu, vad du vet imorgon har du ingen aning om idag!!

Faktiskt inte. Om jag får ett kort så tackar jag självklart för det via sms eller ett samtal. Jag kanske är lite överkänslig i frågan. Jag fortsätter mitt blommograferande titt som tätt i alla fall.

Det beror helt på. Min första tanke är varför du förväntar dig sånt när du är vuxen. Är det verkligen så viktigt fortfarande? Har du ingen egen familj som uppvaktar dig på födelsedagen och som du själv fokuserar på när det är deras födelsedagar?

Sen tänker jag på din mamma. Du skriver att hon är senior. Vad menar du med senior? Och har hon alltid ignorerat din födelsedag eller är det en förändring i hennes beteende? Kan ju vara så att hon helt enkelt tycker att det inte spelar någon större roll längre eftersom du är vuxen och det inte är lika viktigt längre. Eller så glömmer hon helt enkelt bort det på grund av åldern, demens eller så. Behöver absolut inte betyda någonting.