Läste precis Aftonbladets artikel om den 11-åriga flickan som varit hemma från skolan i ett år och nu ligger isolerad på sitt rum. Mamman beskriver hur familjen har provat i princip allt, från belöningar och anpassningar till hot och att försöka tvinga henne in i bilen.
Det som fastnade hos mig är att det verkar ha gått så långt att själva frågan om hur man får barnet till skolan nästan blivit fel fråga.
Hur hamnar man ens här?
Jag har svårt att förstå var gränsen går mellan att barnet faktiskt mår så dåligt att man måste anpassa hela situationen efter det, och att man samtidigt riskerar att cementera ett beteende som gör att barnet blir ännu mer isolerat. 11 år är trots allt väldigt ungt. Om barnet inte går till skolan, knappt lämnar hemmet och till slut ligger ensam i ett mörkt rum, hur ser man då på konsekvenserna om ett, fem eller tio år?
Är dagens skola verkligen så dåligt anpassad att vi får tiotusentals barn som inte klarar av den?
Har vi samtidigt blivit för dåliga på att ställa krav på barn? Rent generellt, hur tycker ni att samhället borde hantera så kallade hemmasittare?
https://www.aftonbladet.se/family/a/m0vG3E/jeanettes-11-aring-isolerar-sig-hemma-kommer-aldrig-ga-tillbaka