Belåten med livet och vill att det tar slut?

Hej. Jag skriver inte denna tråd på något som helst sätt för uppmärksamhet eller för att jag tycker det minsta synd om mig själv utan jag är helt enkelt bara utmattad. Har levt ett väldigt kaosigt liv i perioder med alkoholberoende och missbruk, trasig uppväxt, men sammtidigt hade jag ett väldigt ordnat liv en period och arbetade och hade bra ekonomi, passioner & intressen, familj, vänner.

Jag hade ett förhållande i 6 år och hon var min livskärlek… Och vi delade drömmar vi strävade efter.

Lång historia kort har mitt liv blivit väldigt ensamt. Jag har skulder på 800000kr. Så har förlorat min partner då jag av ren respekt avslutade förhållandet då jag insåg själv den bittra sanningen att jag aldrig kommer kunna ha ett barn med henne och ha råd att försörja oss, samt göra våra drömmar sanna pga skulderna jag satt mig i.

Jag har även förlorat mitt jobb pga att jag kognitivt efter hjärnskador jag fått efter livet pga mitt supande inte kunde funktionera och praktiskt utföra arbetet längre.

Jag brukade vara väldigt nyfiken och driven att testa på nya saker och ägna tid till intressen och ambitioner, men jag har emotionellt sedan månader tillbaka stängt av och har haft det omöjligt att kunna varken vara glad, arg, ledsen, eller känna någonting alls.

I min vardag har jag inte längre något att fylla den med, då även om jag tvingar mig att träna, syssla med intressen, träffa vänner, eller något så känner jag absolut ingenting givande eller något alls.

I och med detta har jag kommit till en punkt då jag reflekterat över mitt liv, insett dom misstag och dåliga val som jag gjort, men även uppmärksammat hur jag haft många vackra minnen och roliga stunder också, även om majoriteten av tiden var kaos.

Jag har begripit själv att oavsett om jag gör allt idealt från och med nu så kommer förutsättningarna som jag skapat för mig själv ta tid att reparera, men att med tiden kanske skulle kunna leda till en tillvaro som kan innehålla mening i saker.

Jag har en överhängande känsla av belåtenhet däremot till livet. Jag hade en chans till ett bra liv som jag själv varit ansvarig till att förstöra. Men jag kan idag förlåta mig själv för alla mina misstag och se på mitt liv att jag haft bra & dåliga stunder, men jag är på något sätt okej med det.

Jag skulle inte påstå att jag känner mig låg, ledsen, glad, eller någonting alls. Utan jag känner mig bara färdig och nöjd. I och med det så känns inte längre något givande eller som att någonting har ett syfte.

Jag har blivit väldigt emotionellt avstängd däremot, och känner mig olik mig själv för jag inte längre blir irriterad, ledsen, glad, eller någonting alls, det är därför jag objektivt tittar på min existens och vill vara klar.

Skrev detta för att höra andras tolkning av situationen och tankar, i hopp om att kanske få några andra tankar eller tankesätt på situationen.

Du är deprimerad därför stänger du av alla känslor! Sök hjälp hos vården den finns och du kan fortfarande få ett bra liv! Sök skuldsanering hos kommunen, de kan hjälpa dig!

Instämmer med föregående svar. Sök hjälp hos vården och kommunen. Din situation går absolut att ta sig ur. Du har ett långt glädjefyllt liv kvar att uppleva.

Kan inte annat än instämma.

TS får mig att tänka på George Eastman, grundaren av Kodak och en av världens rikaste män på sin tid.

Han begick självmord med orden "My work is done. Why wait?"

Finns liksom ingen anledning att avsluta livet, om livet inte är plågsamt att leva. Bara för att man känner sig tom.
Känner man sig tom, så är det mycket vettigare att "fylla sig själv" med något som gör en sugen på livet.

Det skulle t.o.m. vara vettigare att kasta bort livet på alkohol och droger, än att bara avsluta det rakt av. Livet ska njutas, oavsett hur.

Du skriver väldigt klokt och djupt och väldigt sunt. Känner på samma sätt som du gör. Att känna på detta sättet som du och jag gör innebär att man är redo för nästa steg, dvs. livet efter döden, eftersom att hjärtat redan är uppfyllt.
Det enda vi kan göra är att förena våra lidanden med Jesus på korset. Så vinner vi förtjänster och nådegåvor genom vårt lidande.

Kristendomen förbjuder självmord. Det är en allvarlig synd, som kommer försvåra din väg till himmelriket.

Gud vill att du ska tjäna honom på jorden, tills han bestämmer att det är dags för dig att komma till himmelen.

Budordet "du skall icke döda" gäller även dig själv.

In the 13th century, Thomas Aquinas denounced suicide as an act against God and as a sin for which one could not repent.

In 1533, those who died by suicide while accused of a crime were denied a Christian burial. In 1562, all suicides were punished in this way.

In 1693, even attempted suicide became an ecclesiastical crime, which could be punished by excommunication, with civil consequences following.
Civil and criminal laws were enacted to discourage suicide, and as well as degrading the body rather than permitting a normal burial, the property and possessions of both the person who died by suicide and of their family were confiscated.

https://en.wikipedia.org/wiki/Christian_views_on_suicide

Det var en intressant kommentar, särskilt dom där orden som george eastman lämnade.

Det sista du nämnde är någonting som förut hade lockat mig, att supa och få tyst på tankarna och vara mer eller mindre borta från allt och ha en tillvaro som upplevs som ”problemfri” när man är i det tillståndet.

Faktumet är att inte ens tanken att praktiskt återgå till det livet att supa får någon gnista i mig. Jag är till och med för utmattad att hålla på med det. Vill hellre bespara mig själv och nära som älskar mig det eländet att sakta gå under och dö en dag till flaskan. Då kan jag lika med snabba på processen.

Ja lite så tänker jag, många gånger kan det kännas hopplöst men det finns hjälp och en skuld är något man kan få hjälp med!

Det där att du är emotionellt avstängd har med beroendet att göra samt att du blivit ensam. Beroende och ensamhet är en perfekt kombination för att ta kol på känslorna. Beroendet gör att det mesta känns platt och trist, medan ensamheten gör att man inte längre bryr sig om andra. Förstår att du tröttnat på livet.

Leta upp Chainsmoker Cat och titta på ett avsnitt, det handlar om dig.

Du verkar dock ändå rätt så klar i huvudet, fundera på vad du vill göra i livet så får du nog tillbaka känslorna.
Berätta för någon annan om du kan.

Ack, du har så rätt. Man kanske förmodar att jag uppmuntrade till självmord; så är icke fallet. Naturligtvis är det som du skriver.

Det är du som ska vara kvar.
Du ska skapa världen som alla drömde om.
Det är en viktig uppgift.

Du har skickat en atarax.