Hej. Jag skriver inte denna tråd på något som helst sätt för uppmärksamhet eller för att jag tycker det minsta synd om mig själv utan jag är helt enkelt bara utmattad. Har levt ett väldigt kaosigt liv i perioder med alkoholberoende och missbruk, trasig uppväxt, men sammtidigt hade jag ett väldigt ordnat liv en period och arbetade och hade bra ekonomi, passioner & intressen, familj, vänner.
Jag hade ett förhållande i 6 år och hon var min livskärlek… Och vi delade drömmar vi strävade efter.
Lång historia kort har mitt liv blivit väldigt ensamt. Jag har skulder på 800000kr. Så har förlorat min partner då jag av ren respekt avslutade förhållandet då jag insåg själv den bittra sanningen att jag aldrig kommer kunna ha ett barn med henne och ha råd att försörja oss, samt göra våra drömmar sanna pga skulderna jag satt mig i.
Jag har även förlorat mitt jobb pga att jag kognitivt efter hjärnskador jag fått efter livet pga mitt supande inte kunde funktionera och praktiskt utföra arbetet längre.
Jag brukade vara väldigt nyfiken och driven att testa på nya saker och ägna tid till intressen och ambitioner, men jag har emotionellt sedan månader tillbaka stängt av och har haft det omöjligt att kunna varken vara glad, arg, ledsen, eller känna någonting alls.
I min vardag har jag inte längre något att fylla den med, då även om jag tvingar mig att träna, syssla med intressen, träffa vänner, eller något så känner jag absolut ingenting givande eller något alls.
I och med detta har jag kommit till en punkt då jag reflekterat över mitt liv, insett dom misstag och dåliga val som jag gjort, men även uppmärksammat hur jag haft många vackra minnen och roliga stunder också, även om majoriteten av tiden var kaos.
Jag har begripit själv att oavsett om jag gör allt idealt från och med nu så kommer förutsättningarna som jag skapat för mig själv ta tid att reparera, men att med tiden kanske skulle kunna leda till en tillvaro som kan innehålla mening i saker.
Jag har en överhängande känsla av belåtenhet däremot till livet. Jag hade en chans till ett bra liv som jag själv varit ansvarig till att förstöra. Men jag kan idag förlåta mig själv för alla mina misstag och se på mitt liv att jag haft bra & dåliga stunder, men jag är på något sätt okej med det.
Jag skulle inte påstå att jag känner mig låg, ledsen, glad, eller någonting alls. Utan jag känner mig bara färdig och nöjd. I och med det så känns inte längre något givande eller som att någonting har ett syfte.
Jag har blivit väldigt emotionellt avstängd däremot, och känner mig olik mig själv för jag inte längre blir irriterad, ledsen, glad, eller någonting alls, det är därför jag objektivt tittar på min existens och vill vara klar.
Skrev detta för att höra andras tolkning av situationen och tankar, i hopp om att kanske få några andra tankar eller tankesätt på situationen.
Jag hade ett förhållande i 6 år och hon var min livskärlek… Och vi delade drömmar vi strävade efter.
Lång historia kort har mitt liv blivit väldigt ensamt. Jag har skulder på 800000kr. Så har förlorat min partner då jag av ren respekt avslutade förhållandet då jag insåg själv den bittra sanningen att jag aldrig kommer kunna ha ett barn med henne och ha råd att försörja oss, samt göra våra drömmar sanna pga skulderna jag satt mig i.
Jag har även förlorat mitt jobb pga att jag kognitivt efter hjärnskador jag fått efter livet pga mitt supande inte kunde funktionera och praktiskt utföra arbetet längre.
Jag brukade vara väldigt nyfiken och driven att testa på nya saker och ägna tid till intressen och ambitioner, men jag har emotionellt sedan månader tillbaka stängt av och har haft det omöjligt att kunna varken vara glad, arg, ledsen, eller känna någonting alls.
I min vardag har jag inte längre något att fylla den med, då även om jag tvingar mig att träna, syssla med intressen, träffa vänner, eller något så känner jag absolut ingenting givande eller något alls.
I och med detta har jag kommit till en punkt då jag reflekterat över mitt liv, insett dom misstag och dåliga val som jag gjort, men även uppmärksammat hur jag haft många vackra minnen och roliga stunder också, även om majoriteten av tiden var kaos.
Jag har begripit själv att oavsett om jag gör allt idealt från och med nu så kommer förutsättningarna som jag skapat för mig själv ta tid att reparera, men att med tiden kanske skulle kunna leda till en tillvaro som kan innehålla mening i saker.
Jag har en överhängande känsla av belåtenhet däremot till livet. Jag hade en chans till ett bra liv som jag själv varit ansvarig till att förstöra. Men jag kan idag förlåta mig själv för alla mina misstag och se på mitt liv att jag haft bra & dåliga stunder, men jag är på något sätt okej med det.
Jag skulle inte påstå att jag känner mig låg, ledsen, glad, eller någonting alls. Utan jag känner mig bara färdig och nöjd. I och med det så känns inte längre något givande eller som att någonting har ett syfte.
Jag har blivit väldigt emotionellt avstängd däremot, och känner mig olik mig själv för jag inte längre blir irriterad, ledsen, glad, eller någonting alls, det är därför jag objektivt tittar på min existens och vill vara klar.
Skrev detta för att höra andras tolkning av situationen och tankar, i hopp om att kanske få några andra tankar eller tankesätt på situationen.