Existentiell ångest. -Tankar om döden.

Jag antar att du slinter lite på tangenterna?

Hur någon kan skriva att det är spännande att dö övergår helt mitt förstånd.

death the great equalizer !
den kommer förr eller senare - bara att njuta av den ögonblickskorta tiden vi har i livet.

För att jag inte är rädd för att dö. Jag lever här och nu och har andra saker att tänka på medans jag är i livet.

Jag är övertygad om att rädslor har att göra mest med bristande information. Många saker kan kännas väldigt läskiga i början, läsa inför publik, byta arbetsplatser, byte utav område som man skall bo i.
Men när det gått tillräckligt med tid och hjärnan har fått gå igenom analysen, har fått all fakta på bordet, varit där en stund och få känna på hela upplevelsen. Då blir allting återigen tyst och lugnt.

Blir svårt att pröva på det där med döden. Men du kan ju hjälpa din hjärna på traven med att tillföra den rätt information. Och där har man lite input ifrån religion.

Men anledningen till att din hjärna går berserk just nu är inget mera än ditt eget kontrollbehov och att den är rädd och osäker över en analys den ej har genomgått. Den vet inte vad den ska förvänta sig i slutet utav regnbågen.


Hjärnan är dock bara ett verktyg för att gå igenom sånt. Göra analyser och hålla din själ vid liv. Det är dock inte där som själen är, för själen är inte orolig den är tyst och lugn.

Jag längtar efter döden. Då slipper jag ångesten och alla jävla idioter som finns överallt på denne jord.

Javisst, det ska bli riktigt befriande.

Visst, existentiasmen är ju en filosofi.

Men ångest handlar inte om filosofi utan om psykiatri. Sök hjälp? Kognitiv beteendeterapi kanske?

Processen dit kan definitivt vara spännande. Har själv just gått igenom en cancerbehandling, och snarare än skräck eller ångest har jag nog snarare tyckt att det har varit spännande och ett äventyr. No guts, no glory!

Hela livet är ett äventyr. Ett ändligt äventyr så det gäller att ta vara på de dagar vi har.

Ända sedan jag var barn har jag vetat saker