En del säger äktenskap är för livet, men det är barn som är det, därför är de extremt viktigt att veta (så gott man kan) vem det är man får barn med. Det tåget har gått, men ändå, där begicks kanske misstaget från era båda sidor, att få barn utan att känna varann riktigt bra.
För barnets skull skulle jag satsa på familjerådgivning först, de prioriterar par med barn, särskilt små.
Kanske finns det nåt att finna i att prata ut inför utbildade öron.
För barnets skull skulle jag satsa på familjerådgivning först, de prioriterar par med barn, särskilt små.
Kanske finns det nåt att finna i att prata ut inför utbildade öron.
Citat:
Hej!
Jag har varit tillsammans med min sambo i fem år. Vi har en son på tre år ihop.
Vi fick barn tidigt i relationen utan att egentligen känna varandra så bra. Jag trodde att jag kände henne, men det gjorde jag uppenbarligen inte.
Sen sonen kom så har det varit närmast iskyla mellan oss. Inget sexliv, ingen romantik, ingen klapp på axeln efter en arbetsdag.
Sen sonen kom så har fasaden utåt varit det enda hon tänker på. Hon ser alla andra som renoverar och bygger nya hus. Par i vår ålder med XC90 på uppfarten. Hela tiden ett konstant jämförande med alla andra.
Vi bor i ett ganska slitet litet hus, jag har renoverat och byggt så mycket jag kunnat, men det räcker inte. Jag har fått betala allting själv genom mitt arv. Hon har inga sparade pengar.
Hon menar att hon känner sig uppgiven över att vi inte delar samma vision om det perfekta svenssonlivet med nyklippt häck och polerad XC90 på uppfarten. Tungt belånade.
Jag känner mig glad över det lilla vi har och drömmer mer om det lite enklare livet på landet där jag inte behöver skryta för grannarna och vännerna.
Vi värderar helt enkelt helt olika saker. Hon menar på att skulle hon bara ha ett hus och liv som "alla andra" så skulle hon vilja satsa på relationen.
Jag känner att det är totalt dött. De konstanta bråken och vår totalt skilda syn på vad som är viktigt i livet har gjort att jag ser på henne med närmast avsmak. Och hon gör säkerligen detsamma för mig...
Går något sånt här att reda ut? Kan man väcka känslor till liv igen? Jag känner själv för att kasta in handduken men för grabbens skull kanske man skulle stanna kvar.
Jag har varit tillsammans med min sambo i fem år. Vi har en son på tre år ihop.
Vi fick barn tidigt i relationen utan att egentligen känna varandra så bra. Jag trodde att jag kände henne, men det gjorde jag uppenbarligen inte.
Sen sonen kom så har det varit närmast iskyla mellan oss. Inget sexliv, ingen romantik, ingen klapp på axeln efter en arbetsdag.
Sen sonen kom så har fasaden utåt varit det enda hon tänker på. Hon ser alla andra som renoverar och bygger nya hus. Par i vår ålder med XC90 på uppfarten. Hela tiden ett konstant jämförande med alla andra.
Vi bor i ett ganska slitet litet hus, jag har renoverat och byggt så mycket jag kunnat, men det räcker inte. Jag har fått betala allting själv genom mitt arv. Hon har inga sparade pengar.
Hon menar att hon känner sig uppgiven över att vi inte delar samma vision om det perfekta svenssonlivet med nyklippt häck och polerad XC90 på uppfarten. Tungt belånade.
Jag känner mig glad över det lilla vi har och drömmer mer om det lite enklare livet på landet där jag inte behöver skryta för grannarna och vännerna.
Vi värderar helt enkelt helt olika saker. Hon menar på att skulle hon bara ha ett hus och liv som "alla andra" så skulle hon vilja satsa på relationen.
Jag känner att det är totalt dött. De konstanta bråken och vår totalt skilda syn på vad som är viktigt i livet har gjort att jag ser på henne med närmast avsmak. Och hon gör säkerligen detsamma för mig...
Går något sånt här att reda ut? Kan man väcka känslor till liv igen? Jag känner själv för att kasta in handduken men för grabbens skull kanske man skulle stanna kvar.
