Citat:
Nej jag "spelar inte spelet". Jag tänker inte slicka arslet på människor som på utsidan tydligt inte ens klarar av att hålla lika god fysisk hälsa och välbefinnande. Jag är sjukt trött på misslyckade människor som skryter med att de tillhör system som är rena rama misslyckanden.
Det låter som att du är negativ? Varför förolämpar du någon som vill vara konstruktiv och endast ge råd eller åtminstone delge sina egna erfarenhet? Du avslöjar dig väldig väl vad du är för figur. Tro du din attityd och ditt ordval hjälper dig till en bättre tillvaro? Du gräver dig bara djupare ner i kaninhålet. Du spelar verkligen inte spelet särskilt väl. Skrapar lite på ytan så faller masken av och det blir bara en massa psykotiskt dravel i tråden.
För det första jag arbetar inte inom psykiatrin och har inte gjort på 25 år så tyvärr jag varken bryr mig eller tar åt mig av dina haranger. Jag har redan sedan länge detekterat ofantliga brister inom psykvården men de som jobbar där är bara kuggar i systemet precis som alla andra och kan inte påverka någonting och de spelar spelet precis som alla andra. Du måste öppna ögonen och se hyckleriet, dubbelmoralen, tomheten bakom alla fina ord. Ditt ordval som det meningslösa och totalt byfåneaktiga "vit man" talar om för mig att du är riktigt torsk och vilsen på många olika plan. Djupt hjärntvättad av "systemet".
Självklart har jag ingen erfarenhet av att ha varit "utsatt" i den meningen som du nog menar men med det sagt så finns det ingen människa som inte varit "utsatt" för någonting i sitt liv. Allt är relativt och en starkt självcentrerad person som du är såklart helt övertygad om att den haft det svåraste livet bland alla människor som någonsin funnits. Då blir det naturligtvis bekvämt att skylla sina svårigheter och problem på "vita män" och inkompetent psykiatri personal och andra meningslösa floskler. Själv försöker jag direkt lösa ett problem som uppstår och jag vill ogärna skylla på andra utan mitt liv är mitt ansvar och jag försöker skapa mina egna förutsättningar att leva ett för mig så gott liv som möjligt.
Varför är det omöjligt att flytta/byta jobb/umgänge? Det är väl högst möjligt och ofta nödvändigt. Har själv gjort det ett antal gånger. Jobb eller bostäder ska man inte klistra fast sig vid. Alla behöver miljöombyte, det är nyttigt och ger nya infallsvinklar, livserfarenheter och möjligheter.
Socioekonomiska faktorer är väldigt överskattade. Visst det finns där på marginalen men ingen är predestinerad till att få ett dåligt liv bara för att de haft sämre ekonomi under uppväxten eller föräldrar utan akademisk utbildning.
Till sist kan jag bara erkänna att jag njuter av livet varenda sekund. På ett djupare plan är jag är bara här för att ha kul, umgås med sköna människor och uppleva intressanta och trevliga saker. Det är min grundinställning och den har tjänat mig väl genom livet.
För det första jag arbetar inte inom psykiatrin och har inte gjort på 25 år så tyvärr jag varken bryr mig eller tar åt mig av dina haranger. Jag har redan sedan länge detekterat ofantliga brister inom psykvården men de som jobbar där är bara kuggar i systemet precis som alla andra och kan inte påverka någonting och de spelar spelet precis som alla andra. Du måste öppna ögonen och se hyckleriet, dubbelmoralen, tomheten bakom alla fina ord. Ditt ordval som det meningslösa och totalt byfåneaktiga "vit man" talar om för mig att du är riktigt torsk och vilsen på många olika plan. Djupt hjärntvättad av "systemet".
Självklart har jag ingen erfarenhet av att ha varit "utsatt" i den meningen som du nog menar men med det sagt så finns det ingen människa som inte varit "utsatt" för någonting i sitt liv. Allt är relativt och en starkt självcentrerad person som du är såklart helt övertygad om att den haft det svåraste livet bland alla människor som någonsin funnits. Då blir det naturligtvis bekvämt att skylla sina svårigheter och problem på "vita män" och inkompetent psykiatri personal och andra meningslösa floskler. Själv försöker jag direkt lösa ett problem som uppstår och jag vill ogärna skylla på andra utan mitt liv är mitt ansvar och jag försöker skapa mina egna förutsättningar att leva ett för mig så gott liv som möjligt.
Varför är det omöjligt att flytta/byta jobb/umgänge? Det är väl högst möjligt och ofta nödvändigt. Har själv gjort det ett antal gånger. Jobb eller bostäder ska man inte klistra fast sig vid. Alla behöver miljöombyte, det är nyttigt och ger nya infallsvinklar, livserfarenheter och möjligheter.
Socioekonomiska faktorer är väldigt överskattade. Visst det finns där på marginalen men ingen är predestinerad till att få ett dåligt liv bara för att de haft sämre ekonomi under uppväxten eller föräldrar utan akademisk utbildning.
Till sist kan jag bara erkänna att jag njuter av livet varenda sekund. På ett djupare plan är jag är bara här för att ha kul, umgås med sköna människor och uppleva intressanta och trevliga saker. Det är min grundinställning och den har tjänat mig väl genom livet.
Att människor med fulla skyddsnät råkar ut för enstaka utmaningar i livet innebär inte att ni vet något om hur livet är för människor i utsatthet som kämpat oavbrutet för att förbättra sina situationer.
Människor som dig är en extrem skattebörda eftersom ni får lön för att peka ut människor som ni sedan klandrar för att ni inte förstått något övertaget kring.
Människor som dig är skyldiga mig mitt liv, inte tvärtom.
Jag hade socialtjänsten som stod på mitt huvud och medan jag levde som husslav och utsatt för våld i nära relation sparkades ut regelbundet samtidigt som jag varken fick tillräckligt mat eller vinterkläder överhuvudtaget, klagade oavbrutet om hur mina kläder såg ut medan de klart och tydligt inte ens var mina egna utan mitt ex till 90% säkert. Sedan fick jag gå hemlös efter att ha våldtagits brutalt och man ljugit ihop hur jag istället skulle ha festat så polisen kom och gått "bakfull" till skolan. Jag tvingades dit, förvirrad i behov av sjukhusvård utan att man ens tog mig till lasarettet. Istället tvingade man hem mig trots att jag vägrade gå hem för att jag var förbjiden att vara hemma och tvingad till skolan i syfte att förödmjuka mig efter att jag hittats våldtagen av min mamma. Som straff för att skolan tog hem mig igen och socialtjänsten blev upprörda blev jag utsparkad hemifrån och våldtäktsmannen fick ta min plats och bo i min familj och ta hem tjejer till min säng. Sedan var det ett jävla liv så fort jag vägrade att komma hem efter att sparkats ut titt som tätt samtidigt som min mammas pojkvän misshandlade yngsta barnet illa och jag falskanklagades som "bråkig " för att jag ingrep. Samma sak när min mamma försökte strypa mig och slå mig för att jag bett om 20 kronor och tappade det efter att hon stått och hånat om hur värdelös jag var och att jag fick sälja mig om jag ville ha något eftersom jag saknade ettät människovärde och bara dög som hora med orden att min mammas högsta önskan var att jag skulle misshandlas till döds av en pojkvän för att göra henne glad.
Jag utsattes även för utpressning och försök till människohandel senare av mitt ex familj. För vet du vad, riktig utsatthet inte skit som du kommer med när du har någon offerkofta, innebär att den ena efter den andre ger sig på dig eftersom de hör dig. De hör varenda gång du ber om hjälp. När du berättar om din utsatthet. De ser dig, de njuter av att se dig stå ensam, skadas, bli utsatt.
Sedan sitter de där, socialtjänstens handläggare och psykiatrins sjuksköterskor och läkare, feta, bittra och misslyckade och hatar dig för att du aldrig riktigt krossas. De hatar dig för att du är ung, attraktivare än vad de är, för att du fortfarande har en möjlighet att kunna bli någpt medan de vet att allt de projicerade på andra som projekt, aldrig innebar att de lyckades. Och de hatar dig för att du inte gör dem framgångsrika. För att du inte ger dem social status och bekräftelse men framförallt för att du speglar allt de inte vill se hos dem själva. Spegeln behöver inte ens vara korrekt men den finns där i deras personlighetstörda huvudens filter precis som när de ser sina feta kroppar i spegeln och är missnöjda och därför tycker illa om att du inte ser ut som de själva gör. Att du inte talar som de själva gör. Att du inte ser på dem som de själva gör som viktigare, mer betydelsefulla och de kommer göra allt de kan för att sabotera för dig. För du är inte en av dem. Du är en av de andra, de som det är meningen att de ska lydas av. De som ska lyssna på dem timme efter timme medan de predikar om hur man ska göra. De där som inte klarar av annat än låta käften gå i lagom takt men inte kan göra en enda sak som fungerar i praktiken.
Jag är den som påtalar problemen, inte du.
Att du saknar förmåga att se och förstå saker är just varför du inte ska uttala dig överhuvudtaget.
Vi kan ta två fjortonåriga ungar på glid och placera en hos mig, en hos dig. Jag kan garantera att den ungen hos mig kommer det sluta bäst för trots att jag skulle vara en riktig konflikt för den först när jag drar ner foten och talar om vilka regler som ska följas i mitt hem. För därefter hade jag till skillnad från dig haft många fler kunskaper om vad en person faktiskt behöver för att få hjälp och möjligheter i sitt liv. Jag hade till skillnad från dig kunnat arbeta praktiskt med många frågor kring hur man betraktar allt ifrån sin egen historia, sin egen roll men framförallt vem man är och vart man ska. Därför hade den unge som överlevt den extrema utmaning det kanske hade inneburit att jag hade vuxenrollen i att sätta taket på vad som gäller, också kunnat få en större chans till utveckling.
Människor som du predikar era åsikter. Människor som jag försöker hjälpa andra att utvecklas.
Jag är inte felfri, men jag har åtminstone självinsikt.
Min historia hjälper dessutom fler än vad dina åsikter gör.
För någon gång kanske någon får en möjlighet att tänka efter och reflektera.
Vi kvinnor som du kallar "vandrande katastrofer" som omigen berättar våra historier kan förhoppningsvis lyfta stigmat från andra så de slipper dö av skam, självanklagelser och skuldkä slor i mötet med sådana som dig.
Jag tänker inte spela med i ett system som försöker begrava mig. Jag minns dessutom hur extremt många människor det är som redan är döda. Jag bär det med mig.
Jag satt när jag skrev förra inlägget och diskuterade det med att jag saknar relationer till människor som dött men ändå kan sörja dem varpå personen jag talade med sa att "Men du hade en relation till den personen." När vi diskuterade någon som vederbörande själv känt. Det hade jag inte, men jag känner dess död och andras inombords. Jag bär sorgen av mängder av människor sådana som du är en del av att de är döda. För de är inte döda för att jag misslyckats, jag misslyckades med mitt liv. Människor som.du, ni misslyckades istället både med era egna och andras när ni gjorde det till er sak att förstöra människoliv genom att göra dem till era projekt. När ni maktmissbrukade, saboterade och straffade folk för att ni hatade dem och klandrade dem för vilka ni själva var. Fel människor på fel plats.
Spela spelet, det är exakt vad en våldtäktsman en gåmg sa åt mig förövrigt. Fuck you, sa jag till honom sista gången vi sågs men genom att spy ut så mycket hat jag kunde. Och fyfan vad skönt det var att tvinga honom sitta i samma bil och bara lyssna tills jag klev ut. För det är förövare bra på, att imitera spelregler. Jag är bra på att överleva på egen hand.
Vem fan är du att ljuga om "psykotiskt dravel" du har för fan inte ens grundläggande kunskaper på gymnasienivå i samhällskunskap. Du förstår inte enklare sammanhang men tror att du är psykolog /psykiatriker
Du är inte någon A elev. Jag mår inte dåligt förövrigt heller.
__________________
Senast redigerad av TramsPostaren 2026-08-29 kl. 00:10.
Senast redigerad av TramsPostaren 2026-08-29 kl. 00:10.