Amerikanska reklamfilmer visar hur illa ställt det var för kvinnor på 60-70 talet!

När man vill skaffa barn påverkas i allra högsta grad av samhällsklimatet samt vilka möjligheter man har.
Om det promotas överallt för att måste förverkliga sig själv först och bostadsmarknaden är åt h-vete så väntar många onödigt länge. Kvinnor intalas dessutom att de har oändligt med tid på sig, samt att de ska ställa orimliga krav på män de knappt kan uppfylla själva. Och hittar de ingen man kan de inseminera eller adoptera. Ingen tänker på barnen, alla tänker på sig själva.

Det är först nu man tycker att det är konstigt att skaffa barn när man är runt 20, rent biologisk är det dock bättre att göra det i ung ålder. Man har dessutom mer ork för barnet.

Män har blivit lika hjärntvättade och bittra som kvinnor, men ingen vill offra lite av bekvämligheten för att finna frid i en kärnfamilj.

När kände du dig redo för att skaffa barn och när skaffade du barn?

Sedan vet jag inte om "frid" är ett ord jag sammankopplar med småbarnsåren direkt. Tyckte det var rätt stressigt faktiskt, framförallt hämta/lämna-åren, om man som jag gärna ville heltidsarbeta också.

Jag kände mig aldrig redo, vem gör det? Har alltid gillat barn och hoppats på egna dock. Var 18 när jag fick första.

När lämnade du ifrån dig ditt barn för att heltidsarbeta, hur gammalt var barnet?

De var arton månader när jag lämnade dem till en dagmamma som hade mina barn, två jämnåriga egna och ytterligare ett barn i sin verksamhet. Sedan började de på förskola när de var fem år.

Tvillingar? Grattis! 🥳😍

Jag blev tvungen att lämna redan vid 1 års ålder, och med facit i hand var det inte bra. Var hemma i tre år med den andra, vilket skapade bättre anknytning och tryggare barn. Är tio år mellan de båda, så inga tvillingar här inte.

Är uppväxt lite i skarven mellan den romantiska Hollywood-propagandan och den egocentriska nutida, vad gäller kärlek och familj, så är lite skadad själv. Nu vet jag bättre dock.

Jag tror inte på den kvinnofälla ts propagerar för, jag tror mig veta att barn mår bättre i kärnfamiljer där de blir uppfostrade av sina föräldrar och inte av dagis och skola. Hur många par idag firar guldbröllop idag t ex.? Hur många förstår värdet av detta och vilka ringar på vattnet det sprider?

Tack! De är stora nu men fortfarande en källa till glädje och stolthet 🙂

För egen del var det bättre för mig och dem att jag separerade från deras far. Deras tillvaro blev lugnare och vi hade inget bra att lära dem om hur hälsosamma relationer ska se ut. Så jag delar inte din bild om att guldbröllop är ett mål i sig. Men vi är alla olika.

Att så många separerar idag tror jag är ett samhällsproblem. Vi drillas i att vara individualister vilket gör oss till krävande egoister. Allt måste klicka och vi kan inte hantera ett förhållande som kräver vård av båda, samt att det går upp och ner precis som det gör som singel. Som med allt är det komplext. Men kvinnor är definitivt inte mer offer än män, såsom ts vill få det till. De lider också av det här.

Jag har inget problem med folk som håller ihop för livet. Men ibland går det inte och att kämpa på kan skada både vuxna och barn. Man har inte gått i andras skor och ska vara ödmjuk inför det, tänker jag.

Och då undrar man ju varför kvinnor misshandlas och mördas av sin man om nu män är så helylle? En hel massa per år faktiskt. (så att du inte blir ledsen, män misshandlas och mördas inte i samma utsträckning av sina fruntimmer)

Jag är ödmjuk. Var ensam när jag fick barn vid 18, och separerade från det andra barnets far när det var två år. Fadern sjöman, så jag var ju ensam oavsett. Jag har nog gått i sämre skor än dig. Jag har dock en historia av en släkt med kärnfamiljer och vet värdet av detta, även om jag misslyckades själv. Har haft tid att spåna om detta, och det är rätt tydligt, om man skrapar lite på ytan, att min och senare generationer har levt i ett Sverige som motarbetat kärnfamiljen.

Det började på 60-talet med fri kärlek och kvinnans frigörelse. Nu är hon så fri att hon får åka till Dk och insemineras när hon är 40+ och uppfostrar allt som oftast ett "alternativt" barn som kommer föra samma destruktiva beteende vidare i nästa generation. Not good.

Jag har dock aldrig mått så bra som när barnen var små och jag kände att jag var i mitt rätta element som kvinna. TS är feminist och vill skapa splittring mellan könen. MO i samhället idag, män gör likadant. Det är förödande och ingen mår bra av det.

Att vilja vara hemma och ta hand om sina egna barn istället för att lämna bort dom för att "förverkliga sig själv", är ingen kvinnofälla, det är en instinkt!

Jag har samma bakgrund som du, idel kärnfamilj. Men jag är otroligt glad för både min och mina barns skull att det inte blev kärnfamilj för vår del då pappan utvecklade grav psykisk ohälsa.
Livet tar olika vägar.

Vad är "illa" med något av det där?

Åh nej brygga kaffe åt sin man, bättre att sitta på ett vuxendagis med något låtsatsjobb 8 timmar om dagen.