Citat:
Ursprungligen postat av
Bimbodeluxe
Jag har inget problem med folk som håller ihop för livet. Men ibland går det inte och att kämpa på kan skada både vuxna och barn. Man har inte gått i andras skor och ska vara ödmjuk inför det, tänker jag.
Jag är ödmjuk. Var ensam när jag fick barn vid 18, och separerade från det andra barnets far när det var två år. Fadern sjöman, så jag var ju ensam oavsett. Jag har nog gått i sämre skor än dig. Jag har dock en historia av en släkt med kärnfamiljer och vet värdet av detta, även om jag misslyckades själv. Har haft tid att spåna om detta, och det är rätt tydligt, om man skrapar lite på ytan, att min och senare generationer har levt i ett Sverige som motarbetat kärnfamiljen.
Det började på 60-talet med fri kärlek och kvinnans frigörelse. Nu är hon så fri att hon får åka till Dk och insemineras när hon är 40+ och uppfostrar allt som oftast ett "alternativt" barn som kommer föra samma destruktiva beteende vidare i nästa generation. Not good.
Jag har dock aldrig mått så bra som när barnen var små och jag kände att jag var i mitt rätta element som kvinna. TS är feminist och vill skapa splittring mellan könen. MO i samhället idag, män gör likadant. Det är förödande och ingen mår bra av det.
Att vilja vara hemma och ta hand om sina egna barn istället för att lämna bort dom för att "förverkliga sig själv", är ingen kvinnofälla, det är en instinkt!