Varför har vänstern tappat arbetarklassen och hur ska den vinnas tillbaka?

Det handlar om att få arbetarklassen och inse att vi är arbetarklass och sluta leka yuppie-wannabes. Vägen till ett bättre liv är klasskamp, inte aktier, utekök och flådiga hemmabiosystem.

Den klassiska vänstern behövs inte längre. De har lyft den gamla arbetarklassen ur sitt armod och gjort dem till en ytterst välmående grupp. Nu behöver socialdemokratin en ny grupp att lyfta. Därmed skapas en ny underklass bestående av prekariatet.

Vänstern har tappat den manliga arbetarklassen i privata sektorn men vänstern är fortsatt mycket starka inom den kvinnliga arbetarsektorn som vårdyrken. Det är ju också nu för första gången i demokratiska historien stor skillnad hur män och kvinnor röstar i synnehet bland yngre.

Det historiska skiftet beror på att nyliberalismen. När avregleringarna slog till på 80- och 90-talen gav Socialdemokraterna upp motståndet och anpassade sig till Tredje vägens politik (Idén om att förena socialdemokratins rättviseambitioner med nyliberalismens marknadsmekanismer. Internationellt förknippas den med Tony Blair ("New Labour") och Bill Clinton ("New Democrats") under 1990-talet. I Sverige inleddes den av den så kallade "kanslihushögern" under Kjell-Olof Feldt på 1980-talet och fördes vidare av Göran Persson).
Genom att avpolitisera ekonomin miste vänstern sina verktyg för materiell förändring och fyllde tomrummet med akademisk identitetspolitik och kulturfrågor. När reallöner, a-kassa och välfärd nedprioriterades drabbades arbetarklassen av lönedumpning och försämrad samhällsservice, vilket fick många att söka sig till högerpopulismen.

Men att tro att Sverigedemokraterna är svaret är en ödesdiger missbedömning. SD pratar om arbetarklassen, men röstar nyliberalt i riksdagen när det verkligen gäller. De värnar om marknadsskolan, skyddar de privata välfärdsbolagens vinstuttag och sänker skatter för de som redan har mest. De erbjuder en retorisk tröst i kulturfrågor, men lämnar knegarnas plånböcker och arbetsvillkor sämre under kapitalägarnas godtycke.

Därför är aktörer som Reformisterna och tankesmedjan Katalys vägen framåt. De driver exakt den kompromisslösa återgång till ekonomisk klasspolitik som vänstern så länge saknat. Genom att fokusera på massiva statliga investeringar, full sysselsättning, stopp för vinstjakt i välfärden och ett hårt skydd mot lönedumpning visar de att det finns ett reellt alternativ. De bevisar att man inte behöver välja mellan nyliberal marknadsekonomi och tom identitetspolitik. En återuppstådd ekonomisk vänster är det enda hotet mot den nyliberala ordningen och det enda sanna alternativet för svensk arbetarklass.

Fast så är det inte, vanligt folk (arbetare) har ju åter fått det svårt igen. Arbetarklassen gjorde en enorm klassresa under ca 1900-1960, nu klämmer sig hårt arbetande folk ihop sig i pyttebostäder samtidigt som de får avstå alla nöjen.

Det finns definitivt ett behov för arbetarklassen att få det bättre ekonomiskt, problemet är att ingen kämpar för det längre.

Jag är sosse i hjärtat, men det stör mig något oerhört hur vänstern verkar tycka att svenska arbetare redan har det så bra som de förtjänar, och därför har slutat vilja förbättra för oss arbetare (dvs 90-95% av befolkningen).

Det är väl därför vänstern har slutat bry sig om arbetarklassen, och istället börjat fokusera på små grupper ute i periferin, som transar, migranter, asylsökande, zigenare, osv. Enbart dessa anses värda vänsterns engagemang?

Jag är arbetare, och alla mina förfäder är arbetare. Jag lider på mitt arbete. Jobbar oregelbundna tider, jobbar nätter ibland, jobbar röda helgdagar, jobbar mycket långa dagar ibland, jag har svårt att förstå att ledigt, jag får dålig ersättning på nätter eller julafton, stressen på arbetstid ökar årligen, många arbetskamrater bränner ut sig och blir sjukskrivna och dör i förtid pga arbetet.

Vänstern borde fokusera på arbetarna, och sluta fjäska för släkten Wallenberg mfl rika giriga svin.

Har du missat att vänstern har fortsatt jobba för kortare arbetstid och fler semesterveckor? Det har dock varit högermajoritet i riksdagen i 20 år. Vilket bland annat har betytt nedskärningar i vården så arbetare behöver privat sjukförsäkring.