Under Palme-eran stödde vi marxism o revolution i världen. Vad blev resultatet?

Under 70- och 80-talen hade Sverige ett starkt engagemang för länder i Afrika, Asien och Sydamerika. Antingen stödde vi regimer direkt och med bistånd, eller så stödde vi motståndsrörelser och gerillor, både direkt och genom att låta dem få "asyl" och verka från Sverige.

I Afrika gälle det väl mest Angola, Mocambique, Zimbabwe och Tanzania. Och så kämpade man för att Appartheid-regimen i Sydafrika skulle falla, och att Nelson Mandelas socialistiska rörelse (ANC) skulle få en stark ställning i det framtida styret.

I Asien stödde vi aktivt Vietnam o Laos, men också indirekt stöd för Pol Pot och hans maoistiska styre i Kambodja. Även Bangladesh fick så vitt jag minns stöd av Sverige. Vi stödde också aktivt den kurdiska PKK-gerillan fram till 1984.

Vi stödde aktivt Castro-s Kuba och Sandinisterna i Nicaragua. Vi erbjöd en politisk fristad för FMLN-gerillan i El Salvador och för Tupamor-gerillan i Uruguay. Likaså för URNG i Guatemala.

Palme ville synas med dessa rörelsers ledare och vi ansågs som en "humanitär stormakt" som både finansiellt och politiskt stödde dessa (oftast marxistiska) rörelser och regimer.

Socialdemokratiska partiet ingick också i den så kallade "socialist-internationalen", och Olof Palme hade ett stort personligt engagemang i rörelsen. Han ansågs ofta vara dess främsta ambassadör. I Socialist-internationalen ingick ett stort antal socialistiska och kommuniskiska partier.

Fråga att diskutera:
- Blev världen bättre därför att vi stödde dessa regimer och rörelser?
- Nu när demokratin är på tillbakagång i världen: Hjälpte den svenska diplomatin och det svenska biståndet till totalitära stater och regimer till att förvandla någon eller några till demokratier?
- Borde vi åter använda samma metoder för att vända utvecklingen globalt i en mer demokratiskt riktning?

Eller var och är det kanske rent av kontraproduktivt för demokratin i världen?

Jo, jo. Men åter till ämnet:
Blev det netto mer eller mindre demokrati i världen, och om det blev mer: Är det värt att upprepa?

Det har blivit mer demokrati i världen efter Palmes tid, fast inte i de länder som han engagerade sig för.
Man har fått demokrati i de forna östblocksländerna och Baltikum.
Det fanns såna som redan på 1970-talet tyckte det skulle vara bra med demokrati i de där länderna, men Palme avspisade såna funderingar i sin sedvanliga arroganta ton.

https://hokmark.eu/ett-moraliserade-utan-moral/

Myten om att vi stod upp för frihet och demokrati i världen är direkt osann. Svensk utrikespolitik blundade ända in i slutet av 1980-talet för förtrycket i Sovjetunionen, av balterna och av Östeuropa. Man ville bilda ”Gemensam Säkerhet” med diktaturerna. Kraven på fria val i Östeuropa avfärdade Olof Palme 1983 i riksdagen som uttryck för ”den korstågsanda i syfte att befria Östeuropa som härskade på konservativt håll i väst under det kalla kriget”.

Året efter, i samband med Socialdemokraternas partikongress 1984 förklarade partiledaren att ”vi sysslar inte med antisovjetism”. Sverige stödde däremot Mengistu, Castro och andra socialistiska enpartiregimer samtidigt som vänsterns företrädare flirtade med de röda khmererna i Kambodja och regimen i Nordkorea.

https://www.fokus.se/opinion/sverige-en-omoralisk-stormakt/

Den högtravande neutralitetsdoktrinen marknadsfördes inte minst av socialdemokraterna som en tredje väg mellan stormaktsblocken. Verkligheten såg annorlunda ut. Samtidigt som svenska vänsterpolitiker sade sig ge uttryck för moral och solidaritet, bidrog allianslösheten till en utrikespolitik präglad av en oförmåga att ta ställning för demokrati och mot diktatur. Den följdes också av en romantiserande mytbildning om svensk förträfflighet, kryddat med neutralitetsnostalgi och lösa säkerhetspolitiska antaganden – positioner som är raka motsatsen till moraliska ställningstaganden.

När andra världskriget bröt ut 1939 förklarade sig Sverige neutralt. Priset vi betalade var tyska trupptransporter genom svenskt territorium och en följsamhet mot den tyska nazistregimen, i brott mot neutraliteten. När den fria världen stred mot nazisternas tyranni tittade vi bort. Politiken må ha gynnat Sveriges nationella intressen, men var knappast moralisk i sak. Det var det svenska försvaret, vårt geografiska läge samt eftergifterna mot Nazityskland som skyddade oss. Inte den omhuldade neutralitetspolitiken vilket länder som Belgien, Holland, Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen kunde vittna om.

Du glömde Chile 1973 men det passade väl inte in i ditt narrativ!

Nejdå. Visste bara inte hur jag skulle positionera detta. Det var ju många andra socialister som Sverige stödde.

Men såhär var det enligt mig med Chile:
När Allende blev en demokratiskt vald socialistisk president så reagerade dåvarande regeringen med ryggraden. Man donerade massiva mängder bistånd till ett land som plötsligt, tack vare socialism, behövde stöd (vilket man tydligen inte behövt tidigare). Så den humanitära aspekten är inte så lätt att förstå. Dessutom sålde Sverige stora mängder vapen till socialist-regimen.
Då Allende störtades av Pinochets statskupp vägrade Sverige utse en ny ambassadör i landet. En klar markering mot statskuppen. Dessutom tog man emot 40.000 flyktingar från Chile.
Däremot tror jag mig veta att Sverige inte längre heller stödde den störtade socialistiska regeringens parti (MIR).

Sveriges under (s) och Larger-than-Life Världspolitiker Statsminister Olof P@lmes aktiva stöd till kommunistiska lyckligt genomförda maktövertaganden har skördat otaligt med död & lidande.

Folkm0rd, tortyr, våldtäckter och svält till döds. Detta på oppositionella, på feltänkande och därtill på helt opolitiska fattiga stackare i de länder som Sveriges stöd bidrog till kommenisternas maktövertaganden i. Tack HenAnnan, för en blytungt viktig trådstart. Majoriteten svenskar som dyrkade OP och stödde Viet Cong (här franskt benämnd FNL), Frelimo och ANC tror alla ännu att Sverige gjorde det rätta FÖR FRIHETEN OCH FÖR FOLKVILJAN.
Tack för god essä, Ördög. Statsminister Olof P (s) såg Sovjetväldet som garant för stabilitet i världen. Hyllade Världsförbättraren Olof P såg den fredliga frihetsviljan återupprätta självständigheten i Estland, Lettland, Litauen som fascism och ett högerhot, emot Sverige.

Olof stödde istället i 3:e världen killar med Che Gu'vara som förebild. Den kampen, innefattade obegränsat med folkm0rd, t0rtyr, massvåldtäckter, miljöbrott, k0rruption, trolöshet mot huve'man, allt det som vi som svenskar med ryggmärgsreflex borde ha sagt nej till.
Men vänstern sa' att gerillorna var De Goda. Och motståndarna var ju "fascister", ju. Fatta.

Majoriteten svenskar stödde istället alla dessa övergrepp. Övertygade av statsminister Olof P och (s) om att vi var med och slogs för friheten.

Resultatet av att vi stödde revolution och marxism i världen var att välden fick mer revolution och marxism, och allt det elände som kommer av det.
Och att svensk vänster fick känna sig goda.

Sverige har alltid varit ett riktigt fånigt land. En liten hund som försöker smyga sig in bland de stora jyckarna och morra ikapp och låtsas vara en större spelare än man är. Sverige är också ett extremistiskt land som verkligen är så långt ifrån Landet Lagom som det bara går. Det hänger ju ihop med det svenska mindervärdeskomplexet. Sverige är klassens Emo-unge som ena läsåret är kommunist med håret i regnbågens alla färger och med ring i näsan för att efter nästa sommarlov dyka upp i kostym och planer på att läsa på Handels.

Sverige är identitetssökande på ett väldigt fånigt sätt och precis som TS skriver så var 70- och 80-talen tiden när Sverige enbart umgicks med militärdiktaturer där regimen hade gröna uniformer och röda flaggor. Zimbabwe. Vietnam. Nicaragua. Kina. Kuba. Exemplen är många. På det sena åttiotalet svängde detta och Sverige skulle istället närma sig USA och Nato. Man gick med i EU på nittiotalet och har sedan dess varit nyliberalismens trognaste stjärtgosse, ständigt redo med insmord rumpa när någon av de större pojkarna vill testa något nytt. Nu är man fullvärdig Nato-medlem och med ena benet i EMU och saliverar över möjligheten att få skicka våra svenska söner i döden i USAs krig mot världen.

Som sagt, Sverige är ett riktigt sorgligt litet land med en identitetskris utav Guds nåde.

Fast Chile under Pinochet får väl ses som en relativ framgångssaga. De flesta socialistiska rörelser lämnar bakom sig ett utfattigt land med utbrett förtryck. Pinochet lämnade bakom sig ett välmående och demokratiskt land. Som exempel kan vi jämföra Chile med dess nominella BNP på 20 000 dollar/capita med Venezuela med dess mer blygsamma 4000 dollar/capita.

Demokratiskt land det var en diktatur!

Det ironiska är att Sveriges utrikespolitiska kompass sannolikt var bättre kalibrerad under Palme än idag, trots alla felbedömningar. Då utgick man åtminstone från en sammanhängande världsbild och försökte föra en självständig linje mellan stormaktsblocken. I dag följer Sverige i betydligt högre grad den euroatlantiska konsensusen, ofta utan egen strategisk analys.

Och Chile–Venezuela-jämförelsen illustrerar hur selektiv kunskapen är. Många lyfter Chiles ekonomiska utveckling efter Pinochet men känner knappt till att Venezuela sedan 2017 varit föremål för omfattande amerikanska och europeiska finans-, olje- och handelssanktioner. Det betyder inte att Maduros politik var framgångsrik, men det gör påståendet att landets kollaps enbart beror på socialism intellektuellt otillräckligt. Om externa faktorer anses relevanta i andra konflikter bör samma princip gälla här.

Konsekvens kräver att man analyserar både interna misslyckanden och externa påtryckningar, oavsett om landet heter Chile, Venezuela eller Kuba.

hehe tänk att nästan hela sitt liv brinna för och förespråka vänsterpolitik och det resultat man får se är Nordkorea, Kuba, Venezuela och Nicaragua. Det hade varit intressant med några djupintervjuer från 68 vänstern. Har de posttraumatisk stress eller lever de i förnekelse. Några sådana intervjuer lär dock inte dyka upp i svensk media. Vänstern är tyvärr lika efterblivna idag.