Laila i Perstorp har inte råd med tandläkare

Pappan/papporna? Vi bet ju att det finns mängder av frånvarande pappor.
Att pappan/papporna inte tar ansvar kan inte hon lastas för. Möjligen kan hon lastas för att förhållandet/förhållandena sprack.

Fet som en gris? Överviktig ja. Men vi vet inte bakgrunden.
Obesitas?
Dåligt psykiskt mående efter separation resulterade i tröstätande?
Dåliga matvanor sedan barndomen?

Det är lätt att döma. Det är lätt att säga att hon får skylla sig själv.
Men: Det finns kanske en bakgrund här som vi inte vet om.

M v h
RFT (f d parterapeut och familjerådgivare)

Det är väl bara medicin som ingår i högkostnadsskyddet som soss betalar?


Det fetade är så fel det kan bli och något politiker slagit i oss.

Man behöver lite mer än det fetade.
Att man kan bli vad man vill när man blir stor är något föräldrar slår i barnen, men det stämmer inte. Och det hänger inte bara på individen.

Vi är så hjärntvättade att vi tror att vi lever i världens bästa land, sanningen är dock att vi lever i världens mest extrema land. Vi ligger längst ut och upp till höger: https://www.worldvaluessurvey.org/images/Map2023NEW.png
Ett samhälle som är fullt av vilsna och ensamma människor som knappt vågar prata med varandra och tittar bort om någon behöver hjälp.

Sedan kan man ju fundera på hur givande det är att gå till ett meningslöst jobb och utföra meningslösa sysslor för att sedan ge staten mer än hälften av det du tjänat ihop. Den finns en enorm mängd hittepåjobb idag och få som faktiskt genererar något av värde. Det är ju mer förvaring än en ett jobb många gånger och förtäcks ofta som något viktigt projekt som aldrig ger något.

Pengar är inte heller allt för alla, för många räcker det med det mest basala och får man bidrag kanske två tusen mer i månaden om man arbetar inte lockar sådär jättemycket. Helt plötslig får du ju inte heller bidrag till vissa saker du fick när du hade socialbidrag, ska betala jobbresor och lunch, behöver klä dig hyfsat osv.

Det är inte bara lathet som gör att människor hamnar där Laila är.

Pappan/papporna? Vi bet ju att det finns mängder av frånvarande pappor.
Att pappan/papporna inte tar ansvar kan inte hon lastas för. Möjligen kan hon lastas för att förhållandet/förhållandena sprack.

Fet som en gris? Överviktig ja. Men vi vet inte bakgrunden.
Obesitas?
Dåligt psykiskt mående efter separation resulterade i tröstätande?
Dåliga matvanor sedan barndomen?

Det är lätt att döma. Det är lätt att säga att hon får skylla sig själv.
Men: Det finns kanske en bakgrund här som vi inte vet om.

Men att hon själv "inte tar ansvar" skall "någon annan" lastas för? Denne "någon" som tvingas tillhandahålla livstids arbetsfri försörjning?

Har hon diabetes så är det lugnt, det blir vi andra som betalar

Jag känner inte personen artikeln handlar om så mina tankar här handlar inte om henne som person utan om hur någon som befinner sig i den situationen skulle kunna ha hamnat där.

Man föds in i en familj där man inte får speciellt bra förutsättningar varken genetiskt eller miljömässigt att utvecklas och utbildas. Inget kapital, varken ekonomiskt, socialt eller kulturellt.

Man lyckas ändå skaffa sig ett hederligt arbete till exempel i storkök eller som undersköterska.

Man lider av diverse former av psykisk ohälsa. Och kanske lite ADHD eller liknande på det.

Man har svårt att få livet att fungera, att planera och genomföra och tänka långsiktigt.

Man träffar en man som är ungefär likadan och blir gravid.

Förhållande blir naturligtvis besvärligt och snart tar det slut och sedan träffar man en ny man och bli gravid igen.

Att skaffa barn på barn blir ett sätt att fly in i en viktig roll och att skaffa sig en identitet och en försörjning.

Många barn med olika karlar blir det.

Barnen har också diverse diagnoser förstås och man har ont om pengar.

Man har ingen energi till att ta hand om sin hälsa och de antidepressiva läkemedlen man äter ger en glupande aptit och muntorrheten gör att tänderna far illa

Man äter billiga kolhydrater och blir tjock, får diabetes och ännu sämre tänder.

I det här läget är det nästan omöjligt att orka ta sig tillbaka till arbetsmarknaden.

Likaså att skaffa sig en stabil relation med en god familjeförsörjare och fadersfigur till alla barnen.

Personen och alla barnen blir en belastning för samhället.

Barnen kommer troligtvis få liknande livssituationer.

Det intressanta är frågan om vilket ansvar en person har för att inte hamna i denna livssituation och vilket ansvar en person har att ändra på sitt liv när situationen väl har blivit så här?

Och hur vill vi som samhälle att vi ska ta hand om människor i liknande livssituationer?

Hur ska samhället kunna hindra att barnen går vidare till ett liv i bidragsberoende, ohälsa och fattigdom?

Återigen vill jag betona att det jag skriver här inte handlar om personen i artikeln eftersom jag inte känner denna, utan det här är ett teoretiskt exempel på hur en sådan utveckling ibland kan se ut.

Att det ena ger det andra och till sist är det så många svårigheter att det är i stort sett omöjligt att ändra på sitt liv.

Vad tycker ni andra?

Väldigt bra inlägg! Precis det jag letade efter när jag skulle svara ett annat inlägg i tråden.

Liknande kvinnor finns i hela landet, vi har alla sett dem. Så vad ska göras för att bryta det sociala arvet? Man har ju försökt i över hundra år och välfärdsstaten har väl dämpat en hel del och faktisk gjort att många barn från liknande förhållanden kunnat resa sig kch ta sig vidare i livet pga gratis utbildning. Men minst lika många har gått i sina mödrars/fäders forspår och det verkar ju fortsätta för Leilas ungar…

Det är lätt att förstå att man kan känna sig vilsen i dagens samhälle, och det är helt sant att alla inte startar från samma linje. Men mitt i allt det svåra är det ändå fantastiskt att vi bor i ett land där välfärden försöker ge oss alla en ärlig chans genom gratis utbildning och trygghetssystem. När vi pratar om att det inte skulle vara "lönt" att jobba för att skillnaden mot ett bidrag blir för liten, så beror det helt på vem man frågar. För oss andra som jobbar och betalar skatt är det ju i högsta grad lönt att fler kommer i arbete, eftersom det är vi som annars får betala för att hålla systemet igång. Att välja jobbet handlar inte bara om de där sista tusenlapparna varje månad, utan om att bygga sin egen långsiktiga trygghet, få en gemenskap och känna att man äger sin egen framtid. Genom att vi alla bidrar efter förmåga gör vi det lönt för hela samhället, och det är något ganska fint att få vara en del av.

Fast gör välfärden verkligen det? Är inte välfärden i vissa fall en värre fälla än den kvinnofälla de lurade i kvinnor att de levde i? Jag minns ju hur snacket gick när man var ung, och att ett alternativ alltid var att gå till soss om man inte pallade jobba på ett tag. De som hamnar i den fällan långvarigt har oerhört svårt för att ta sig tillbaka.

Och hur bra är skolan, vården osv. Får vi verkligen det vi betalar för? Varför är ladorna alltid fulla till politikerna globala och privata projekt, men alltid tomma när Lailor behöver nya tänder?

Den här solidariteten du tänker på förvinner såklart succesivt i samma takt som gemenskapen i samhället löses upp. Tyvärr.

27 500:- netto motsvarar runt 40 000:- brutto, alltså några tusingar mer än medianlönen i riket. Detta får hon utan att jobba, Hon behöver inte ställa klockan på 05:30 för att en timme senare släpa ut barnen till en bil som behöver skrapas eller en busstid som måste passas.

Och hon har mage att gnälla, med en Monster i näven (25:-) för att orka hämta sin barnvagn...