Självskada pga. tristess?

Denna (o)vana har följt mig så länge jag kan minnas. En av mina starkaste första minnen är att jag packar för en skridsko-utflykt med skolan när jag blir helt ursinnig av att det är så tråkigt, och därför biter mig själv ordentligt i knäskålarna. Vid detta laget var jag kanske 5, 6 år gammal, och jag minns att blåmärkena varade en vecka eller mer.

Detta har funnits som en röd tråd genom mitt liv. I alla situationer där jag känner mig uttråkad så sträcker jag mig efter en bot i formen av skada. I mellanstadiet blev det att slå huvudet i väggen på toaletten, innan det blev att använda rakblad eller tändare eller vad som helst som jag kunde få tag på.

När någonting uttråkande händer började det klia i hela mig, och det känns som om det gör fysiskt ont av att sitta stilla och vara inaktiv. Jag känner mig lite som en av de där mössen eller råttorna som hellre får en elstöt än sitter i ett tyst rum i en obestämd mängd tid.

Förutom detta har jag haft längre uppbehållsperioder av självskada på flera månader mot ett år, men återfallen sker alltid på grund av denna osläckbara törst för stimulans. Är det någon annan som känner igen sig i behovet av självskada specifikt för att få stimulans och 'underhållas'?

Nej jag känner inte igen mig men kan du inte göra något vettigt istället t ex 20 armhävningar!

Folk skadar sig själva av alla möjliga olika anledningar, från att man är uttråkad, man vill vara häftig när man är tonåring, ångest, självhat osv. Egentligen inget ovanligt.

Du får väll hitta en partner som fyller ditt behov av stimulans. Eller försöka hitta en annan typ av självskadebeteende som gör mindre skada och sen trappa ner den vägen.

Det gäller inte mig personligen men du är inte särskilt udda eller ovanlig som du kanske tror. Det finns t.o.m forskning som visar att folk hellre ger sig obehagliga elstötar än sitter och ha tråkigt.

https://www.expressen.se/livsstil/halsa/manniskor-tar-hellre-elstotar-an-tanker/

Hoppas att du hittar ett sätt att ge dig själv smärta som inte är farligt eller lämnar märken eller men.

Det funkar garanterat inte. Det är som att be någon att läsa en faktabok istället för att kolla på deras favoritfilm, säga åt någon att dricka vatten istället för alkohol på krogen eller be någon knapra på en morot istället för att röka.

TS "tycker om" att självskada och byta det mot något man inte tycker om är så lätt.

ofta hamnar jag i cyklar där jag gör absolur ingenting / ligger och bara dumglor och ojjar mig, och det enda som kan bdyat genom det är liksom att göra något dumt. armhävningar och allt annat rimligt och produktivt kategoriseras under allt jag borde göra, och görs därför inte.

för att 'funka' måste det vara något abrupt och extremt annorlunda, från 0 stimulans till väldigt mycket, vilket smärta är ganska särskilt bra på tyvärr

Hej! Har du (haft) någon annan sorts tvångsbeteende - exempelvis blinka två gånger med ögonen, eller kamma dig exakt fem gånger på vardera sidan eller liknande kroppsritualer?


Kanske en verklighetskänsla av sensorisk stimuli (smärtförnimmelsen) för att bryta igenom en overklighetskänsla. "Upplevelsen" är samtidigt kontrollerad och inlärd (förknippad) med tröst och lindring (ett bortglömt småbarnsminne av en snäll förälder).

Hej!

Det du beskriver verkar vara ett allvarligt och långvarigt självskadebeteende, inte bara en ovana. Självskadan verkar fungera som ett sätt att snabbt bryta stark understimulering, rastlöshet eller inre obehag - det du beskriver som att "ha tråkigt".

Eftersom du började med detta redan i tidig barndom och du beskriver fysisk plåga vid inaktivitet vore det rimligt att utreda bland annat adhd eller annan neuropsykiatrisk problematik. Men även trauma, dissociation och svårigheter med känsloreglering behöver övervägas.

Det bör bedömas av vården, både för att förstå orsaken och för att du ska hitta säkrare sätt att reglera ditt behov av stimulans.

Så, ring din vårdcentral - du kan gärna läsa upp eller skicka texten, den beskriver problemet tydligt. Vårdcentralen kan då göra en första bedömning och vid behov remittera dig till psykiatrin eller neuropsykiatrisk utredning.

Jag är diagnostiserad med adhd och autism, pch medicinerad med Elvanse 70 mg. Medicinen tycks ha slutat fungera på senaste, ca. 1-2 månader tillbaka. Finns ganska troligt en handfull av resterande grejer också, men ovetandet är inte mitt stora problem. Trots diagnoser har jag ingen tydlig handlingsplan för dessa situationer, och mina nuvarande former av 'självmedicinering' hade nog gjort mina vårdgivare minst sagt oroliga.

Har länge funderat på OCD. Min syster hade trikotillomani och det finns annat belägg för OCD-relateradd sjukdomar i min familj men jag vet inte. Jag har inga tvångsbeteenden som jag kan komma på på rak arm, men en hel del tvångstankar och liknande.

Du måste bara hitta på annat att göra som aktiverar knopp och kropp. gå ut och gå, virka, städa nåt område i bostaden, sortera pennsamlingen, ja vad vet jag

Ok, har du fått någon hjälp av vården?