Citat:
Ursprungligen postat av
HepCat-X
En multipolär värld (alltså med fler än ett eller två kraftcentra) blir en långsiktigt säkrare värld, även för oss i Europa. Det du - och de flesta som står till höger politiskt - inte vill inse är att Europa betalar ett stort och växande pris för USA:s roll som Herre på Täppan och Global Sheriff, som beskyddare och gudfader via NATO osv. Vi tvingas mer och mer ner i rollen som städgummor och vasaller åt USA, och vi måste dessutom betala tribut för att få spela den rollen och för att USA ska gilla oss. Europa hade varit friare och mer vitalt utan trycket från USA. Och det här trycket började inte med Trump, långt därifrån.
Det som försvinner om USA tappar sin alltför dominerande ställning är drömmen att hela världen skulle bli en international av demokratier under USA:s ledning, mer eller mindre formade efter USA:s modell och så som USA vill ha det. Men när USA säger "vi skyddar Demokratier, vi skyddar den Fria Världen!" så har det allltd delvis betytt: vi tänker skydda de länder och regimer som villigt samarbetar med oss, på våra villkor - de som spelar efter våra regler. Problemet för många länder har varit just att USA inte tillät dem att etablera en demokratisk tradition och ett öppet samhälle på sina egna villkor (exempel: Allende i Chile, som i stort sett var socialdemokrat men aldrig tolererades av USA: Nixon och Kissinger var från dag ett inställda på att han skulle bort).
Okay. Drömmen om en enhetligt formstöpt värld där alla följer vad USA vill och där "alla" inom synhåll är demokratiska stater av anglosaxisk modell får vi förmodligen vinka adjö till. Den kunde te sig som en realistisk framtida möjlighet för 30-40 år sedan, men idag är den inte det längre, Det beror inte så litet på USA:s (och Europas) eget agerande. De politiska eliternas förfall är ett stort problem på båda sidor av Atlanten, även om Trump är det tydligaste uttrycket för detta.. Att skylla det på Kina och Ryssland tycker jag bara är billigt.
Jag säger inte mot din analys.
Men om man nu skall välja:
Kina skulle gärna vara en dominant, men titta på de som idag anslutit sig till det lägret: Nordkorea, ryssland, Laos, Pakistan, Kambodja, Tadjikistan, Iran.
Vill vi verkligen tillhöra det gänget?
(Notera att ryssland ingår i den alliansen; de har ingen egen bredare allians med någon, förutom Belarus och Iran, nu när de skitit i det blå skåpet med Syrien och Armenien. Jo, några diktatorer i Sahel-området i Afrika, men det är inte någon att hålla i handen ifall åskan går.)
Vilka andra potentiella allianser och grupperingar skymtar i den multipolära världen?
Turkiet: dess allierade är Azerbadjan, Somalia, Pakistan, Oman och Syrien.
Saudiarabien: Baharain, Pakistan, Jordanien, Kuweit och Yemen.
Indien: Dom står mitt-emellan. De har en djup konflikt med Kina, de har fjärmat sig från ryssland. För ögonblicket har dom lösa allianser med Buthan, Japan, USA, Israel och Frankrike! Vilken soppa! Men dom kan förstås bli något. Men är dom att lita på? De har bytt position ganska många gånger på senaste årtiondena. Nyss var de nära allierade med Soviet. Vill man ha sådana vänner?
Brasilien, med allierade som Sydafrika, Uruguay och kanske Mexico. Jo, vi handlar numera med dem via tullalliansen Mercosur, men jag känner ingen kulturell samhörighet med dem, och som militärallians är dom ju oanvändbara på grund av sitt geografiska läge.
Så vem tycker du vi skall alliera oss med? Delar någon av ovanstående våra värderingar? Är något av dessa ens i närheten av att gå i demokratisk riktning? Jo, Indien, kanske.
Vi kan inte stå ensamma. I alla fall inte tills vi har både en militär förmåga och en industriell kapacitet som någon är intresserad av. *)
---
*) Europa står industriellt där England stod efter 2:a världskriget. Industrin är intakt men omodern. Befolkningen fet och lat. Ett industrimuséum infiltrerat av allehanda terrorister och religiösa extremister.