Har inte Kina i praktiken redan vunnit rivaliteten med USA?

Tillverkningsindustrin: Kina dominerar i princip fullständigt. Om ett krig skulle bryta ut skulle Kina kunna producera tio stridsflygplan medan USA, vars tillverkningsindustri har försvagats kraftigt, knappt skulle kunna producera ett enda. USA:s svaga industriella kapacitet blev dessutom tydlig under den senaste konflikten med Iran. Skillnaden påminner nästan om den enorma produktionsskillnaden mellan USA och Japan under andra världskriget.

AI: För närvarande ligger USA fortfarande något före, men på lång sikt tror jag att Kina har ett övertag eftersom landet bygger betydligt fler datacenter. I USA möter nya datacenter ofta motstånd från lokalbefolkningen, medan Kina, som är en auktoritär stat, kan bygga dem i stor skala utan att behöva ta samma hänsyn. Dessutom publiceras numera en stor del av världens AI-forskning av kinesiska forskare.

Halvledare: I dagsläget har USA och väst fortfarande ett visst övertag. Men Kina presenterade nyligen forskning om en ny generation 2D-halvledare som påstås kunna möjliggöra avancerade kretsar utan de senaste EUV-litografimaskinerna, vilka väst i dag dominerar. Därför tror jag att även detta tekniska försprång kan komma att minska på längre sikt.

Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det som att Kina redan har vunnit rivaliteten med USA – eller till och med med hela västvärlden. Varför verkar då så många amerikaner och västerlänningar fortfarande vara övertygade om att de är överlägsna? Om man ser på utvecklingen just nu verkar Kina snabbt komma ikapp eller till och med gå om USA på flera viktiga områden.

Jag får också intrycket att länder som har goda relationer med Kina kan komma att gynnas ekonomiskt i framtiden. Tror ni att det vore klokt att börja lära sig kinesiska?

Eftersom militärmakten är så stark för USA.

Kina vågar inte gå in i Taiwan, ännu. När det sker så kommer det verkligen bli ett skifte.

Jepp, usa kan bara se på. Kina har alla kort på handen. Och Xi inser att en clown till president är rätt harmlös.

Trump misslyckas med allt han företar sig. Utom egen berikning. Men, stölderna och de projekten blir snart omvandlade till rättegångar.

I Kina hade det blivit arkubusering.

Vem hade kunnat tänka sig att ifall man förflyttar alla fabriker till ett annat land så hamnar man i beroendeställning till dem.

Trumps dubbla presidenturer har, tillsammans med Bidens enda, accelererat USAs förfall samtidigt som Kina har utvecklats i ökande takt. Trenden har funnits där länge, men eftersom USA på ytan har sett överlägset ut i fråga om levnadsstandard och annat så har många trott att gapet var större än det egentligen var.

Kina har många problem så framtiden får utvisa hur det kommer att gå, men USA är i väldigt många avseenden långt efter Kina och med Trump vid makten så har USA noll möjlighet att vända utvecklingen.

I dagsläget ser jag Kina som ett bättre alternativ än USA om hagvskulle flytta utomlands. Båda länderna har riktigt obehagliga regimer, med obefintlig eller kraftigt urholkad rättssäkerhet speciellt för icke-medborgare - men i Kina är politiken åtminstone mer förutsägbar och mindre nyckfull.

Trump har på kort tid och nästan helt på egen hand eliminerat de fördelar som som mottagande land för expats, vilket gör att Kina lär se en klart förbättrad möjlighet att locka till sig utländsk kompetens, medan USA lär se det motsatta. Vilket förstås ytterligare accelererar Kinas fördelar i framtiden.

Så, ja, Kina ser ut att ha vunnit mot USA, om inget revolutionerande inom amerikansk teknik sker som kineserna av någon anledning inte kan replikera. Men det håller jag för ganska osannolikt.

Jo det gjorde de för flera år sen.

Ett eventuellt krig mellan USA och Kina kommer att vara över snabbt, så eventuell produktionskapacitet kommer att vara oväsentlig. Det kommer att avgöras av vad länderna för närvarande har i arsenalen och där är USA fullständigt överlägset.

I en mer långsiktig ekonomisk kamp mellan Kina och USA har Kina helt klart många fördelar. Men Kina faller som vanligt på sin brist på mjuk makt. Andra länder vill helt enkelt hellre ingå i USAs sfär än i Kinas. Man kan inte härska över hela jorden om inte jordens befolkning vill att man ska härska över dem. Kina har ingenting att komma med på den punkten. Inte ens kineserna själva verkar tycka särskilt mycket om Kina.

Det står "Made in China" på det mesta sedan decennier, det går bra för dem & det spiller över.

USA är mest en useful idiot med sin petrol dollar & som reserv valuta & sedeltryckare som går på högvarv bland annat för att pröjsa för sedlar som trycktes upp dessförinnan, en perpetuum mobile via den privatägda centralbanken. De är också på topp militärt men de är rostiga ideologiskt & lever på åldrande meriter.

Det är risk att Indien kommer gå om Kina på alla fält.

Att se USA som närmast allsmäktigt är mest en sorts mental fördröjning. Ungefär som att vi tänker på Tyskland och Brasilien som ledande i fotboll. Kina är på väg att återta sin normala plats i världen. Störst och mäktigast eller en av två stora och mäktiga. Helt dominant i sitt närområde.

Kina kommer dock - som det ser ut - inte att bli en hegemon på det sätt USA var mellan slutet av kalla kriget och ungefär nu. Kina kommer att vara en av flera stora makter. De har stora inbyggda problem. Allt annat lika kommer de och USA till exempel att ha ungefär lika stor befolkning i slutet av århundradet. Redan nu minskar Kina med tre miljoner netto varje år och snart komer ekot från enbarnspolitikens små barnkullar från 1980 och framåt att göra minskningsnettot till sex miljoner om året.

Indien är på god väg att bli en regional stormakt de också. Frågan är väl om Europa kommer att kunna samla sig och stå på egna ben. Båda dessa har vad som behövs men, var och en på sitt sätt, komplicerade politiska system i vägen.

Samma militärmakt som inte kunde kuva Afghanistan och som just förlorat mot Iran?

Kanske skiftar vapentekniken tillbaka till fördel USA men just nu har drönare och missiler gjort mycket av USA:s gamla övertag utdaterat. Samma gäller dock Kina. Tror inte de skulle våga sig på Taiwan just nu. Taiwanesiska långdistansdrönare kan nå allt av värde från Hainan till Peking så de kan göra motsvarande vad Iran gjort i gulfen och höja priset till en nivå Kina inte är beredd att betala.

Kina har framgångsrikt vuxit till sig och vidgat sitt inflytande, men den kinesiska grundkonstruktionen är inte hållbar över tid och Kina har i nuläget ingen fungerande plan för övergång från "expansion" och "utnyttjandet" av den globala marknaden till ett långsiktigt hållbart Kina. Eller rättare sagt, ingen sådan lösning där kommunistpartiet i så fall bibehåller makten.

Om man förenklat jämför de nuvarande "maktkoncentrationerna" på planeten så har:

- Kina prioriterat samhällsskicket (det kommunistiska greppet) på först plats, ekonomisk tillväxt och ekonomisk maktprojektion på andra plats, militär makt på tredje plats och ett långsiktigt funktionerande samhälle på sista plats.

- USA har å sin sida prioriterat ekonomisk tillväxt (1:a plats), militär maktprojicering (2:a) och landets interna funktionalitet (demokratin) först på tredje plats, med ett långsiktigt funktionellt USA på sista plats.

- Ryssland har prioriterat "despotisk kontroll" på första plats, militär makt på andra plats och ekonomisk tillväxt på tredje plats, och förlitar sig på sina egna (enorma) naturtillgångar för sin långsiktiga fortlevnad.

- EU har prioriterat de politiska systemen (demokratin & EU) på första plats, långsiktig funktion & hållbarhet på andra plats, ekonomisk tillväxt på tredje och militärt försvar först på fjärde (och det först under de senaste åren).

I den världsbild som ännu rådde för 10-20 år sedan så var den "rivalitetsinställning" som TS lyfter det avgörande sättet att se på global politik och makt. Man motarbetade varandra och försökte på olika sätt flytta fram sina positioner. Idag ligger fokus redan på om och hur man kan hålla kvar delar av den position man har skaffat sig, och vilka delar av det man "kontrollerar" som man absolut behöver för att kunna hålla den egna nationer på fötter.

De två stora förändringarna som nu rullar in, och som är så stora att inte ens en "supermakt" rår på dem är klimatförändringen och den politiska "avpolariseringen". Klimatförändringen är i sin tur starkt länkad till det nuvarande ekonomiska maskineriet. "Avpolariseringen" är i sin tur en följd av att den militära makten har "demokratiserats", det är idag såpass enkelt att producera såpass bra vapen och det finns så många sekundära och tertiära angreppsytor att en direkt militär överlägsenhet i sig inte mera är tillräckligt för att vinna krig. En militär stormakt som Ryssland klarar inte av Ukraina och världens eminenta militära stormakt USA klarar inte av att besegra eftersatta Iran. Och alla länder världen över noterar att så är fallet.

Både Kina och USA har, i sin rivalitetstävlan, gjort sig sårbara (t.o.m. extremt sårbara). Kina har varken egen mat- eller energiproduktion för att tillgodose landets behov och riskerar att ramla ihop som ett korthus om endera (eller båda) klipps av. USAs ekonomi är beroende av en konstgjort upprätthållen kontinuerlig tillväxt (där ekonomin i praktiken finansieras av en exponentiellt ökande statsskuld) och ett beroende av fossila bränslen från andra delar av världen (USAs kända egna oljetillgångar, också efter Trumps push att söka efter mer, beräknas täcka USAs oljebehov i högst 20 år till). Det är samma läge för USA som för Kina, klipper man av nåndera grenen (eller båda) så ramlar USA ihop som ett korthus.

I båda fallen tyr man sig till de pjäser man har på shackbordet och ser framför sig en slags neokolonialistisk period där man utnyttjar sin militär för att sno åt sig det man behöver. Men frågan är om det alls kommer att fungera.

I båda fallen är landets interna system dessutom också sårbara. Det kommunistiska partiets kontroll bygger på att den kontrollen är absolut. Det finns inget och kan inte ens finnas nåt alternativ, och om kontrollen spricker så är det en damm som rämnar. I USA har man försvagat och i praktiken "förstört" sin demokrati och landat i ett läge när ytterst få experter ser att den nationella demokratin går att rädda. USA är i praktiken federation, och den interna politisk-ekonomiska polariseringen kommer under det allt störra trycket från klimatförändring och global "multipolarisering" sannolikt att leda till att de förenta staterna spricker upp i nya block.

Ryssland kan, trots sina eminenta globala och militära misstag, sitta rätt lugnt i båten. Också om regimen byts ut och fast Ryssland förlorar kriget i Ukraina så finns alla naturtillgångarna kvar, den enorma ytan gör att sårbarheten för klimatförändringens effekter är liten (det blir en balans med plus och minus) och kärnvapenparaplyet gör att att alla andra makter måste hålla fingrarna borta. Det som potentiellt kan knäcka Ryssland är kontinuerliga strider mot "mindre" grupperingar som inte bryr sig om kärnvapenhotet, med avstamp i hur det går i Ukraina är det inte långsökt att se hur Ryssland får problem med att kontrollera hela sitt enorma territorium från Moskva om olika delar av jättekonstruktionen börjar göra uppror.

EU och Europa satsar på självförsörjning och att stänga sina gränser, nu också (äntligen) med hjälp av militär makt. Att det ens är möjligt är till stora delar en slump, ett politiskt resultat av WW2 (som ledde fram till Maastrichtfördraget och nuvarande EU), en naturlig fördelning av resurser och en "försvarbar geografi". EU ligger klart först i självförsörjnings-/hållbarhetssträvan och långt före både Kina och USA och den huvudsakliga målsättningen för EU/Europa är hur man så snabbt och effektivt som möjligt ska nå sitt "full autonomi vs resten av världen"-mål genom att ändå dra full nytta av de globala strukturer som nu är i spel (framförallt den globala ekonomin). Hur irriterande det än är att EU "backar" inför Trumps tariffer så är det i slutändan iskall och stenhård kalkylering: "hur drar vi mest nytta av det som finns, innan allt kraschar och vi stänger portarna". EU:s stora utmaning är att man i de politiska kalkylerna siktar 20, 50 och 100 år framåt, vilket gör det svårt att få till politiskt stöd i de demokratiska medlemsländerna eftersom det öppnar för "vardagspopulism", politiska partier som fokuserar på direkta lösningar för väljarna för idag och imorgon (och skiter i framtiden eftersom de bara är ute efter att få egen politisk makt).

Summa summarum: Kina och USA är mycket svagare än vad många inbillar sig, och båda stormakterna måste, på nåt sätt som i dagsläget inte ens "finns på kartan", klara av att ändra själva grundplåten för sin nuvarande makt. Grunderna för den rivalitet som ännu pågår (och är på full display för alla som följer med) kommer därför i något skede att transformeras till vad respektive nation behöver för att ställa om. I vissa fall ser det ut att bli en totalkrock, i andra fall minskar friktionen. Kina ser t.ex. ut att gå all-in på att göra sig fossilenergi-oberoende (genom att använda enorma mängder fossil energi så länge den finns), medan USA ser ut att försöka sno åt sig mer av oljefyndigheterna (Venezuela, Grönland, Mellanöstern) för att kunna köra vidare en längre tid på "fossilt".

Man får väl vara glad för att det USA som vann andra världskriget ändå var ett demokratiskt land med kristna värderingar. Annars hade det gått åt skogen redan då.

Som många säger ser det väl ut att gå mot den "multipolära värld" som Xi och putin drömde om för 15 år sedan.
https://www.iss.europa.eu/sites/default/files/EUISSFiles/cp118.pdf

Och när vi väl hamnat där så kommer det bli en ständig kraftmätning mellan polerna (vilka de nu än blir), ungefär som under kalla kriget på 50- och 60-talet. Med en ständig risk att någon tror att dom för tillfället har övertaget och startar ett krig eller en "militär specialoperation".

Europa sitter handlingsförlamad och kommer knappast vara en av polerna i denna "multipolära värld".

Vad tråkigt att USA var så krigstrött att dom inte avslutade andra världskriget genom att också eliminera den 4:e axelmakten, Sovjetunionen. Om dom gjort det hade vi kanske kunnat röra oss mot en värld i demokrati och frihet.
Nu ser det ut som det bara blir skit av alltihopa..