Mamma var den spelade "goda" personen i familjen

Ända fram till min far dog har jag haft problem med honom. Han har haft åsikter om allt mellan himmel och jord mot mig och min bror trots vi var vuxna.
Det skapade ett stark fientlighet mellan oss och pappa.

Men efter hans död har det visat sig att hans aggressiva beteende mot oss, uppläxningar om vanliga saker som inte förtjänade någon negativ reaktion var ett verk av den spelade goda mamman som aldrig tog någon konflikt.

Mamma styrde pappa att skälla ut oss. Det var mer ofta än sällan och relationen till pappa var riktigt dålig då jag inte förstod vart han ville komma med att när jag skulle gå upp för ett stort berg på andra sidan sjön i sommarstugan. Min bror skjutsade över mig med båt och min vandring började. Jag var 35 år och jag kom inte så långt då varken konditionen va den bästa och det var mer tung än jag kunde föreställa mig. Jag vänder tillbaka till sjön å bror kommer och hämtar mig.

Väl vid sommarstugan kommer en utskällning som var förbannat arg över vad jag gjort. Man kunde inte annat är bara stå å fundera vad är det som händer med pappa.
Men det var inte hans åsikt. Troligtvis hade han inte kommenterat det överhuvudtaget om inte mamma arg hade läxat upp honom och ifrågasatt vad vi höll på med. Hon sa inte ett ord om saken, men synen på pappa blev än mer galnare.
Min undran är om detta fenomen är vanligt, finns det fler som upplevt samma sak.
Men det jag undrar mest över är var mamma ville komma med detta. Jag börjar fundera på om hon fick nån bra känsla i sin kropp när vi började hata vår pappa till slut pga alla dessa arga tillrättavisanden.

Det är ju klassiskt.

Pappors uppgift är att skälla, tillrättavisa och bestraffa på mammornas uppmaning. Snarare en regel än undantag.

Alternativt används pappa som hot för att mamma ska få sin vilja igenom.

Finns väl en praktisk poäng att köra good cop/bad cop rutinen, men det är inte så roligt för pappan att tvingas vara den auktoritära jämt.

Det är så kvinnor arbetar. De styr i det dolda och utövar psykisk terror.
Sedan kan man undra hur din kondition är om du inte orkar knalla upp för en liten kulle. Du kanske skulle börja motionera när du är 35 år och har fysik som en 80-åring.

Borgerlig bakgrund, likt konstnär Peter Dahl:

Modern, har många roller i en borgerlig familj. Madonna och Slampa.

Det mest olyckliga, är när mammsen favoriserar ens siebling.

Själv var jag enda barnet och mammas hygglo älskling men fick ändå ibland omotiverat shell, för pojk streck jag inte gjort.

Som att till herrfrisören i vårt norr om sta'n Suburbia sålt Pola printbilder av långa blonda mammsen, solbadandes på bakgården i bara sina Scholl's slippers sandaler. Frisören, sålde dessa set vidare under disk, till sina kunder.

Det var grannpojkarna, 18+, som var Peeping Toms och plåtade över höga trästaketet och sålde sedan sina sets till lokale barberaren. Inte jag.

Tack, TS, för att generöst dela uppväXt-minnen.

Visst är det så, och det stämmer som feminister/vänstern ofta kör med, "bakom varje framgångsrik man står en kvinna", men dom ser endast den positiva sidan av kvinnan.

Det är inte så att du bara inbillar dig detta? Du fick shell? Som bensinmacken?

En liten anekdot:

Min mormor var en sådan kvinna. När morsan och hennes syskon hade "burit sig illa åt" (det vill säga varit normala barn) så hotade hon alltid med: "Vänta ni bara tills pappa kommer hem! Då... Då ska ni få!".
Morfar kom hem, fick instruktioner om att han skulle aga barnen si och så mycket, och så tog med dem upp på kammaren. Han stängde dörren och så viskade han: "Skrik nu" och klappade hårt sig själv på benet ett par gånger. Barnen fejk-skrek så hjärtskärande de kunde, så fnissade de allihop och gick ner och spelade charader för kärringen. "Ajajaj, vi ska aldrig göra om det!" Morfar var genomsnäll och hade aldrig kunnat slå ett barn, men han var också ständigt hunsad av sin fru så han fick hitta på en massa tricks för att komma runt henne.

Känns som att problemen sitter hos dig, prata med en psykolog.

Jag är tyvärr pappan och min relation med mina barn är inte bra med den ena och obefintlig med den andra. Allt pga mamman.
I mitt fall har jag till slut förstått att mamman är en narcissist som lever på lögner. Jag förstod inte när jag levde i skiten mer än att hon var konstig som ständigt skapade situationer där hon sedan fick bli räddaren i nöden.
Nu är din pappa död så det är för sent att ändra något.
Men ni barn borde gräva lite och se vad som är fel på er morsa. Inte för att lämna henne men mer för att få ett avslut. Får ni inte det kommer ni bära med er sår resten av era liv.

På din fråga om det är vanligt så är svaret, nej.

Är vi syskon?😉
Nä, jag försöker inte luska. Men du beskriver min morfar utifrån vad morsan berättat. Tror faktiskt det där var vanligt förr när mammorna var hemmafruar.

Ja, det hänger säkert ihop med det! Det ansågs nog vara mannens uppgift att aga och säga till barnen på skarpen.

Min uppväxt var mycket av "vänta till pappa får höra". Gubben hade förstås ingen aning om vad som försiggick eller vilka hot han förväntades verkställa, vilket förstås skapade en kil mellan mig och min far.

Jag var kanske 13 år då jag genomskådade det hela och ställde saker på sin spets. Fick en örfil som hette duga av kärringen då jag sa att hon kunde sluta med dessa tomma hot. Så jag sa att nästa gång hon slår mig kommer jag slå tillbaka och inte sluta förrän jag stampat sönder huvudet på henne, och efter det rörde hon mig aldrig igen, utan fortsatte med endast psykologisk manipulering.