Jag har fruktansvärt svårt att be om hjälp!

Jag har varit emot det där att män alltid förväntas vara så starka ända sedan tidig ålder, eftersom jag tidigt insåg att den man som aldrig visar sig svag eller vacklande inte heller får någon empati eller förståelse när de väl behöver den.

När man väl hamnar i en svacka, en svår kris eller drabbas av svåra motgångar eller /och psykisk ohälsa, då vill man gärna att det finns folk där som man kan vända sig till och prata med.

Det är lätt att vara stursk/ kaxig så länge man ÄR stark och relativt problemfri, men jag har även sett de mest "råbarkade" av machomän hamna i svackor och kriser som fått mig att verkligen ändra min syn på det där med stark/ svag. Jag som man har alltid erkänt mina rädslor, fobier och betänkligheter och inte ens när jag druckit har jag sagt något så tanklöst som "Jag är inte rädd för något eller någon", för jag vet att säger man något sådant kommer sanningen ikapp den dag de väl ser att man står där rädd och ömklig.

Men plutten då.
Gå och drick din soja kaffe nu med din snuttefilt så blir det bättre.

Plutt kan du vara själv. Har gått igenom hårdare och svårare saker än de flesta på forumet är jag övertygad om. Försök inte klistra någon "trendig" ettikett på en som varit med om livet.

Haha, låt mig gissa.
Du har skrivit " Livets hårda skola " på din fb?
Tönt!

Nej, det har jag inte, eftersom jag inser att det finns de som haft det värre. Men vet att de flesta småpojkar inte skulle pallat att vara med om samma saker. Bl.a. sådana som bara vågar vara sturska på internetforum