Citat:
Ursprungligen postat av
Piratpartiet
Den anglosaxiska invasionen av England började med romarnas uttåg från provinsen Britannien. År 410 e.Kr. hade kejsaren Honorius dragit tillbaka de sista romerska legionerna från Britannien och lämnat provinsen åt sitt öde eftersom legionärerna behövdes bättre på andra platser i det kollapsande västromerska riket. De keltiska britterna lämnades ensamma utan romerskt beskydd och utsattes för ständiga attacker från pikter, skottar och gaeler (från Skottland och Irland).
Då bjöd den keltiske kungen Vortigern i Britannien in flera germanska stammar angler, saxare och jutar för att hjälpa till med försvaret av ön. Men det skulle visa sig vara en mycket dåligt ide. De germanska stammarna vände sig omgående mot de keltiska britterna och erövrade England från kelterna. År 449 e.Kr. startade enligt traditionen den anglosaxiska invasionen av Britannien (romarna hade då lämnat ön 39 år tidigare). De blev en fullskalig folkvandring till ön av angler, saxare och jutar (krigare och familjer). Folkvandringen skapade ett nytt anglosaxiskt England.
Legenden om Kung Arthur:
England är kelternas förlorade hemland men i legenden om Kung Artur enade en härförare de keltiska britterna och stoppade tillfälligt den anglosaxiska framryckningen. Enligt källorna skulle han ha besegrat sina fiender och anglosaxarna i tolv olika slag, innan han slutligen stupade. Men troligen handlar legenden om en påhittad sagokung.
- Vad skulle de brittiska kelterna ha gjort annorlunda när romarna övergav dem på 400-talet?
- Skulle det keltiska England kunnat överlevt med så många starka fiender runt omkring?
Som det fungerade fanns det nog inte så mycket de kunde göra, men man kan påpeka att det fanns ett romerskt kustförsvar.
https://en.wikipedia.org/wiki/Saxon_Shore
Litus Saxonicum: det fanns redan på 200-talet, så oavsett var några saxare kom ifrån, så fanns det de som var intresserade i att sätta upp ett försvar.
I mycket överlevde deras genotyp, och det är tydligt med kungariken som Wessex, att de har ett romanobrittiskt inslag. Det finns inte heller någon i dag som tror att några anglosaxare befolkade hela England på samma sätt. I det genetiska materialet finns det också tydliga skillnader mellan Östangeln, områden som Bernicia, Deira, Lindsey, och hur det ser ut på gränsen mot Wales, eller nere i sydväst.
Vad det verkar var det så att folk delvis ville vara barbarer. Man ser det här i Frankrike också, där gamla familjer byter identitet för att passa in i den frankiska överstruktur som hade dykt upp. Barnen börjar därför få germanska namn.