Skulle vilja dela med mig av min dysfunktionella relation med mitt syskon och skulle även vilja höra andras berättelser om dysfunktionella/destruktiva relationer till sina syskon.
Det handlar om mitt syskon som är några år äldre. Min upplevelse är att i början var det en normal syskonrelation.
Strax innan syskonets tonår förändrades den och blev elak, det skedde mycket kaos i familjen under denna tid och alla barn i familjen mådde dåligt. Syskonet började ta ut sin ilska på sina småsyskon mycket mer och började bli elak på många olika sätt, fysiskt och psykiskt. Tryckte ner, hånade, utnyttjade för att göra tjänster åt henne, lurades och utpressade. En stor del av mig såg upp till syskonet tyvärr eftersom äldre än mig, denne kunde även vara rolig och ge bekräftelse men till att sedan såra en återigen. Detta är ett beteende jag märkt att vår pappa hade och som jag dragits till efteråt i andra personer vilket lett till destruktiva relationer och vänskapsrelationer.
Detta beteende fortsatte och det var många gånger jag ville klippa kontakten med syskonet. Denna gav mig många komplex och gjorde mycket att jag aldrig vågade/vågat ta plats eftersom syskonet skulle ha all uppmärksamhet och tryckte ner mig när jag försökte.
I 20-årsåldern blev denne något lugnare men det fortsatte alltid med ibland elaka kommentarer/beteende och det varma och kalla beteendet.
Syskonet inser aldrig sina egna problem utan det är alltid alla andra som har problemen. Denne vill ofta prata illa om andra människor och anser att de ska söka hjälp.
Jag har försökt med olika sätt hantera syskonet, ignorera, bråka och säga ifrån, försöka bara se med empati eller prata på normal, lugn nivå.
Nu på sistone har jag hamnat i att jag går tillbaka mot rejäl attack när denne börjar vara otrevlig, anklaga och bråka med mig. Det känns inte bra i mig men det känns svårt att inte ta åt mig just nu? Känner mig så otroligt arg på syskonet.
Jag vill klippa banden med denna, samtidigt går det inte fullt ut just nu. Men jag tror det hade varit nyttigaste, den senaste perioden har det blivit så mycket värre och vi kan inte ha en normal samtalskonversation kring något alls nästan.
Jag har även svårare att inte ta åt mig av allt syskonet kastar ut sig på mig när vi bråkar, det är egenskaper som egoist, att jag tar all plats mm som jag vet är egenskaper denne besitter, men samtidigt tänker jag att jag måste också ha självinsikt och tänk om alla problem ligger hos mig? Det känns som jag blir galen. Samtidigt som magkänslan säger så starkt att mina upplevelser är äkta.
Jag skriver mest ut detta för att ventilera.
Syskonet har varit elak mot sin tidigare och nuvarande partner, både fysiskt och psykiskt, och det blir väldigt ofta bråk mellan denna och familjemedlemmar. Det har överlag varit mycket bråk i vår familj och även jag och vårat andra syskon har bråkat, men det är en markant skillnad, när syskonet kommer in i ett rum blir det i princip bråk på en gång och det tar nästan aldrig slut. Så det är inte bara jag som påverkas men kanske jag som tar åt mig mest?
Någon som har något bra tips på hur jag inte ska ta åt mig när denne anklagar mig för allt möjligt och ska trycka ner mig?
Det handlar om mitt syskon som är några år äldre. Min upplevelse är att i början var det en normal syskonrelation.
Strax innan syskonets tonår förändrades den och blev elak, det skedde mycket kaos i familjen under denna tid och alla barn i familjen mådde dåligt. Syskonet började ta ut sin ilska på sina småsyskon mycket mer och började bli elak på många olika sätt, fysiskt och psykiskt. Tryckte ner, hånade, utnyttjade för att göra tjänster åt henne, lurades och utpressade. En stor del av mig såg upp till syskonet tyvärr eftersom äldre än mig, denne kunde även vara rolig och ge bekräftelse men till att sedan såra en återigen. Detta är ett beteende jag märkt att vår pappa hade och som jag dragits till efteråt i andra personer vilket lett till destruktiva relationer och vänskapsrelationer.
Detta beteende fortsatte och det var många gånger jag ville klippa kontakten med syskonet. Denna gav mig många komplex och gjorde mycket att jag aldrig vågade/vågat ta plats eftersom syskonet skulle ha all uppmärksamhet och tryckte ner mig när jag försökte.
I 20-årsåldern blev denne något lugnare men det fortsatte alltid med ibland elaka kommentarer/beteende och det varma och kalla beteendet.
Syskonet inser aldrig sina egna problem utan det är alltid alla andra som har problemen. Denne vill ofta prata illa om andra människor och anser att de ska söka hjälp.
Jag har försökt med olika sätt hantera syskonet, ignorera, bråka och säga ifrån, försöka bara se med empati eller prata på normal, lugn nivå.
Nu på sistone har jag hamnat i att jag går tillbaka mot rejäl attack när denne börjar vara otrevlig, anklaga och bråka med mig. Det känns inte bra i mig men det känns svårt att inte ta åt mig just nu? Känner mig så otroligt arg på syskonet.
Jag vill klippa banden med denna, samtidigt går det inte fullt ut just nu. Men jag tror det hade varit nyttigaste, den senaste perioden har det blivit så mycket värre och vi kan inte ha en normal samtalskonversation kring något alls nästan.
Jag har även svårare att inte ta åt mig av allt syskonet kastar ut sig på mig när vi bråkar, det är egenskaper som egoist, att jag tar all plats mm som jag vet är egenskaper denne besitter, men samtidigt tänker jag att jag måste också ha självinsikt och tänk om alla problem ligger hos mig? Det känns som jag blir galen. Samtidigt som magkänslan säger så starkt att mina upplevelser är äkta.
Jag skriver mest ut detta för att ventilera.
Syskonet har varit elak mot sin tidigare och nuvarande partner, både fysiskt och psykiskt, och det blir väldigt ofta bråk mellan denna och familjemedlemmar. Det har överlag varit mycket bråk i vår familj och även jag och vårat andra syskon har bråkat, men det är en markant skillnad, när syskonet kommer in i ett rum blir det i princip bråk på en gång och det tar nästan aldrig slut. Så det är inte bara jag som påverkas men kanske jag som tar åt mig mest?
Någon som har något bra tips på hur jag inte ska ta åt mig när denne anklagar mig för allt möjligt och ska trycka ner mig?