Dysfunktionell syskonrelation

Skulle vilja dela med mig av min dysfunktionella relation med mitt syskon och skulle även vilja höra andras berättelser om dysfunktionella/destruktiva relationer till sina syskon.

Det handlar om mitt syskon som är några år äldre. Min upplevelse är att i början var det en normal syskonrelation.

Strax innan syskonets tonår förändrades den och blev elak, det skedde mycket kaos i familjen under denna tid och alla barn i familjen mådde dåligt. Syskonet började ta ut sin ilska på sina småsyskon mycket mer och började bli elak på många olika sätt, fysiskt och psykiskt. Tryckte ner, hånade, utnyttjade för att göra tjänster åt henne, lurades och utpressade. En stor del av mig såg upp till syskonet tyvärr eftersom äldre än mig, denne kunde även vara rolig och ge bekräftelse men till att sedan såra en återigen. Detta är ett beteende jag märkt att vår pappa hade och som jag dragits till efteråt i andra personer vilket lett till destruktiva relationer och vänskapsrelationer.
Detta beteende fortsatte och det var många gånger jag ville klippa kontakten med syskonet. Denna gav mig många komplex och gjorde mycket att jag aldrig vågade/vågat ta plats eftersom syskonet skulle ha all uppmärksamhet och tryckte ner mig när jag försökte.

I 20-årsåldern blev denne något lugnare men det fortsatte alltid med ibland elaka kommentarer/beteende och det varma och kalla beteendet.
Syskonet inser aldrig sina egna problem utan det är alltid alla andra som har problemen. Denne vill ofta prata illa om andra människor och anser att de ska söka hjälp.

Jag har försökt med olika sätt hantera syskonet, ignorera, bråka och säga ifrån, försöka bara se med empati eller prata på normal, lugn nivå.
Nu på sistone har jag hamnat i att jag går tillbaka mot rejäl attack när denne börjar vara otrevlig, anklaga och bråka med mig. Det känns inte bra i mig men det känns svårt att inte ta åt mig just nu? Känner mig så otroligt arg på syskonet.
Jag vill klippa banden med denna, samtidigt går det inte fullt ut just nu. Men jag tror det hade varit nyttigaste, den senaste perioden har det blivit så mycket värre och vi kan inte ha en normal samtalskonversation kring något alls nästan.

Jag har även svårare att inte ta åt mig av allt syskonet kastar ut sig på mig när vi bråkar, det är egenskaper som egoist, att jag tar all plats mm som jag vet är egenskaper denne besitter, men samtidigt tänker jag att jag måste också ha självinsikt och tänk om alla problem ligger hos mig? Det känns som jag blir galen. Samtidigt som magkänslan säger så starkt att mina upplevelser är äkta.

Jag skriver mest ut detta för att ventilera.
Syskonet har varit elak mot sin tidigare och nuvarande partner, både fysiskt och psykiskt, och det blir väldigt ofta bråk mellan denna och familjemedlemmar. Det har överlag varit mycket bråk i vår familj och även jag och vårat andra syskon har bråkat, men det är en markant skillnad, när syskonet kommer in i ett rum blir det i princip bråk på en gång och det tar nästan aldrig slut. Så det är inte bara jag som påverkas men kanske jag som tar åt mig mest?

Någon som har något bra tips på hur jag inte ska ta åt mig när denne anklagar mig för allt möjligt och ska trycka ner mig?

Fjärma dig från din syster prata inte med henne träffa henne inte hon e obotligt sjuk

Du beskriver i princip rakt av min relation med min tvillingbror. Situationen med honom löste sig i form av att när vi flyttade hemifrån har vi i princip ingen kontakt alls. Jag lever mitt liv. Han lever sitt. Jag har inga problem med det. Det är mest tråkigt för vår pappa som fortfarande lever men så är det. Blod är inte tjockare än vatten.

Tipset är således att bryta kontakten helt. Det finns ingen annan väg för sådana personer kommer aldrig att ändra sig. De lever på att trycka ned andra.

// CC

Vad inträffade i tonåren för dig och ditt syskon?
Vad för tjänster fick du göra åt syskonet och varför agerade den ut psykisk och fysiska angrepp mot dig?

Familjen du föds in i är inga relationer du själv valt som barn men du har friheten att välja vem som är dina närstående som vuxen.
Har själv ett par småsyskon som hjälper ena föräldern med mobbning och alltid gjort men som inte förstår det. Blev ofta påhoppad med slag av småsyskon. Slagen tog stopp när jag en dag slog tillbaka riktigt hårt så att ena syskonet blev förvånad.
Kändes inte bra men har gjort samma sak med mamma.
Ibland är det bara nog.

Du kan begränsa umgänget till att ni ses på offentliga platser om du fortfarande vill umgås men du kanske hade mått bättre av att bryta helt med familjemedlemmen?
Du ska inte behöva må dåligt över att träffa någon, och särskilt inte en familjemedlem. Ni är vuxna nu och då är det fritt att välja själv. Vad andra tycker om saken hör inte hit.

Svara alltid med frågor typ: Vad menar du? Kan du förtydliga vad du nyss sa? Nu förstår jag inte...........

På det sättet kan du glida undan attackerna o syskonet får själv jobba med det som sagts o kommer att tröttas ut. Såna personer får energi genom att attackera o den attackerade hamnar i försvar som tar en massa energi.
Så att undvika att försvara sig är nyckeln till att bryta mönstret!

Lycka till!

Man måste inte umgås m sina syskon! Jag vet!

Om man har en dålig relation med nån, familjemedlem eller inte, så kan man hålla distansen. Dels för ens egen skull men även för den andres. Om det aldrig känns bra när man träffar t.ex. ett syskon för att denne har en narcissistisk attityd finns det ingen anledning att hålla kontakten mer än om det är absolut nödvändigt. Hör inte av dig till ditt syskon, låt ditt syskon höra av sig till dig! Frågar denne varför du t.ex. aldrig ringer så berätta precis hur det ligger till! Det kan leda till att personen börjar fundera lite på hur denne uppträder gentemot andra.

Väldigt tråkigt, jag hade minimerat kontakten utan att bryta helt. Skulle kännas för slutgiltigt. Förmodligen kommer han/hon aldrig ändra sig. Eller så mognar de faktiskt med tiden.

Det där är inget konstigt att du känner i ditt läge. Konstanta nedtryckningar bryter gradvis ner ens självbild och då känns självanklagelse mer hanterbart än att den som bråkar har ett självproblem..

Dvs, Du kan alltid styra det du själv gör, men det är svårt att styra nått i andra.

Det du ska göra i det här läget är ej att reagera.
Men du kan kolla på människan och säga det där kändes lite väl riktat, är det så?
Eller vet du inte hur man beter sig eller vad fan håller du på med?
Om hon gör det inför andra, så kan du säga det att oj, nu blev det lite konstig stämning här. Kände någon mer det?

Varför hon blev som hon blev det är svårt att veta. Det kan vara så att hon mår dåligt över att allting var så osäkert där ett tag, eller att hon själv i skolan har blivit mobbad eller något? (det är bara en förklaring då, och ingen ursäkt.)
Men det kan också vara en person som tog en helt annan väg i livet än vad du gjorde. De flesta bygger sig själv starka genom att gå in i sig själva och utvecklas. Medans andra lärde sig tidigt i barndomen att det behövs ingen introspektion eller ansvar om man bara kan gå runt och vara dum mot alla andra! Om så är fallet så är det bara en falsk fasad av styrka, och om du bara lär dig ignorera det på rätt sätt så kommer du att vara starkare än vad hon då någonsin varit.

Det är jättebra att du har prövat alla tänkbara lösningar. Men det sista man ska göra är att slå tillbaka. Då belönas konstigt nog beteendet, och de märker att "uppmärksamhet, det får jag mera när jag bråkar."



Du vet dig själv bättre än vad hon vet. Hennes ord är det lilla hon "vet". Och eftersom hon inte ens kan hålla i relationerna så vet hon ingenting.

"det där kändes lite väl riktat, är det så?"
"Nope."

Kort, konsist. Inga tjafs, o inga bråk.
Infact, ska hon hålla på och bråka igen, så kan ni sluta prata helt?

Det spelar ingen roll om ditt syskon har rätt om nån nångång, problemet är att personen får sin energi av andra, att trycka ner andra, konflikter och dålig stämning. Och det går bara med folk som påverkas och tar åt sig.

Det spelar ingen roll hur du bemöter personen, det kommer aldrig förändra nåt, det finns bara ett sätt att hantera en sån person - total distans. Du behöver inte "klippa banden" och skapa stress för dig själv och ge psyksyskonet nåt nytt att attackera. Säg till din pappa att du bara kommer dit om inte nöten är där och lägg ner all kommunikation tills vidare, du behöver inte tänka eller säga att det är för gott, du orkar inte med dumheter bara. Jag säger att jag inte ids idioti.

Missade biten med att syskonet ständigt talar illa om andra. Själv tål jag inte sådana människor och håller avstånd till sådant beteende. Pratas det illa om andra människor behöver det vara befogat och för att man önskar få hjälp med problemet.

TS har inte ansvaret för att hålla samman syskonrelationen och särskilt motiverat blir det om han far illa av relationen.
Syskonen är vuxna nu och man väljer själv vem som ska ingå i ens familj.

Ja fjärma är förmodligen det bästa.

Skönt att det läste sig att ni inte har någon kontakt efter ni flyttat hemifrån. Det blev inte likaså för mig, har varit svårt att klippa även efter flyttat hemifrån. Jag har svårt att se att det går klippa helt, men att försöka ta mycket mer avstånd är möjligt åtminstone.